Verkligheten tränger sig på. Den portugisiska hösten lider mot sitt slut. Min vistelse i Ericeira är i det närmaste över. Det sista kapitlet i berättelsen ska skrivas. Under en månads tid har jag levt här vid den europeiska kontinentens västligaste punkt i gränstrakterna mellan fakta och fiktion.

Den som vill ha kalla fakta om Ericeira kan besöka turistbyråns hemsida: www.ericeira.net. Det som står där är antagligen både riktigt och rätt. Det som jag skriver bör däremot ingen människa lita på.

Ta senhora R till exempel, hon är givetvis en påhittad gestalt. Men i ärlighetens namn ska jag väl säga att hon inte är helt olik min hyrestant Maria Reis, som bor en trappa ner med sin mestadels osynlige man. Till skillnad mot senhora R talar dock Maria Reis utmärkt tyska. Hon bodde och arbetade i Frankfurt under tretton års tid. Vill någon hyra lägenhet av Maria Reis går det bra att meddela sig per brev eller telefon på portugisiska, tyska eller spanska. Man kan även skriva på engelska. Maria Reis påstår sig nämligen ha en bekant som kan engelska. (Antagligen är det han som har totat ihop anslaget som ber en att inte smälla i dörrarna: "PLEASE DON´T KICK THE DOORS!) Skriv eller ring till:

Maria Reis

Travessa do Rio do Calvo 4

2655 Ericeira

Portugal

tel: +351 261 86 24 97

Förutom lägenheten för högst fyra personer, som jag under min portugisiska höstmånad har tagit i besittning, hyr Maria Reis under sommarmånaderna också ut en mindre lägenhet, lämpad för två personer. Priserna varierar beroende på säsong och senhorans dagshumör men är mestadels högst överkomliga. Hon hyr dock inte ut i juni eftersom hon ska hälsa på sin dotter i Tyskland då.

Men om man vill besöka Ericeira i juni så finns det å andra sidan många andra små tanter som gärna hyr ut. Överhuvudtaget är det sällan svårt att hitta ett rum i Ericeira (det skulle i så fall möjligen vara i augusti).

Detta om detta. Här är mitt sista brev:

*

Jag måste erkänna att jag har hamnat i dåligt sällskap. Härom eftermiddagen satt jag på Café Central. Klockan var ungefär fem, solen höll på att gå ner och tusentals småfåglar var just i färd med - som varje dag vid den här tidpunkten - att flyga in över staden och samlas i platanträden runt Praça da Republica, där de för ett öronbedövande väsen under någon timmes tid innan de plötsligt skingras igen. Vid bordet intill satt två glada flamländare i trettioårsåldern som jag snart kom i samspråk med. Tillfälligtvis hade de lämnat fruar och barn hemma i Belgien för att undersöka möjligheterna att lansera den nya innesporten "kitesurfing" i trakterna kring Ericeira. (Det är alltså fråga om någon sorts kombination mellan drakflygning och surfning; den som vill veta mer kan kolla in sidan www.kitesurfing.com.

Flamländarna presenterade sig med egendomliga namn, som jag aldrig uppfattade, och berättade att de bodde i en liten kuststad i Belgien. Den ene ägde en surf-shop, den andre var slaktare. Båda ville förändra sina liv. De letade efter en bra plats nära stranden där de kunde smälla upp ett hotell och starta en kitesurfing-skola. Om detta skulle visa sig svårgenomförbart hade de andra planer, exempelvis att köpa mark i Afrika och locka dit penningstinna europeiska storviltjägare.

Slaktaren berättade om sitt vilda leverne. Han söp på tok för mycket och han menade att hans fru, som också jobbade i slakteriet, pratade på tok för mycket. Varje morgon när kunderna kom till butiken pekade hon på sin bakfulle make och berättade vitt och brett om hur svinaktigt berusad han hade varit föregående kväll.

- Man kan inte fortsätta att vara slaktare i en belgisk småstad under sådana premisser, sade slaktaren.

Jag nickade. Jag trodde att jag förstod. Slaktaren blev glad att jag förstod honom. Han viftade till sig servitören José och beställde ytterligare en omgång Superbock.

Och därmed hade jag hamnat i dåligt sällskap.

När jag är ute och reser vill jag alltid undvika att bli betraktad som "den snåle svensken". Ni känner typen. Svensken som åker utomlands, slår sig i slang med lokalbefolkningen, glatt noterar att folk omkring honom bjuder på drink efter drink men som aldrig kommer på tanken att han kanske borde bjuda tillbaka.

Efter ett par omgångar öl med flamländarna beställde jag alltså in ytterligare en omgång Superbock som jag betalade för. Jag sneglade på klockan. Den var snart sju och senhora R var säkert redan i färd med att förbereda min kvällsmåltid. Jag drack upp ölen, gick på toaletten och när jag återvände till bordet för att ta farväl av flamländarna stod där ännu en omgång "cerveja". Jag hade inte bara hamnat i dåligt sällskap utan också - än en gång - i tacksamhetsskuld, och för att inte bli betraktad som den snåle svensken var jag tvungen att bjuda på ännu en omgång och så vidare. Till sist bestämde jag mig ändå för att udda fick vara jämnt och vinglade iväg mot mina kvarter, där senhora R tog emot mig med kallnad kabeljo.

- Senhor Sjåann får skylla sig själv, sade hon.

Jag bar upp fisken till min lägenhet, öppnade balkongdörren, gav kabeljon till katterna, lade mig på sängen och somnade omedelbart.

(Tack för resten, Göran, för ditt recept på "kabeljo med grönsaksröra" i "svar 14", men jag tror att jag spar den godbiten till en annan gång.)

*

Varje eftermiddag sitter flamländarna på Café Central. Jag har försökt smita förbi dem men det är omöjligt, och antagligen skulle de bli djupt förorättade om jag tackade nej till en öl. Jag har således hamnat i dåligt sällskap. Men det är ett ganska trevligt sällskap. Flamländarna är på något sätt - jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det - alldeles hejdlösa, särskilt slaktaren. Jag har dock gjort klart för dem att jag måste gå hem senast klockan sju, och jag tror att de har accepterat det.

- Annars kan jag bli vräkt, har jag förklarat.

Men senhora R skulle givetvis aldrig vräka mig. Visserligen kan hon titta en smula missnöjt på mig ibland (men mest som en mor som är besviken på sin son), och inte heller det gör hon särskilt ofta. Hon har väl knappast någon större anledning. Jag tror att jag sköter mig ganska väl och det inbillar jag mig att hon också tycker.

I dag gav hon mig en kasse med flera kilo vitlök, som hon tyckte att jag skulle ta med hem till Sverige. Så finkänsligt jag kunde försökte jag förklara att min packning redan är tillräckligt tung.

- Finns det vitlök i Sverige? frågade hon.

- Jodå, svarade jag, vi importerar.

- Då är den väl dyr? frågade hon.

- Något alldeles otroligt, bekräftade jag.

Jag insåg att det inte spelade någon roll vad jag svarade. Jag skulle bli tvungen att ta emot vitlöken i vilket fall. Med tungt hjärta lät jag den gå i soporna. Det finns annat som jag hellre tar med mig hem från Portugal - som gammal sprit och gammal ost, sådant är de duktiga på att göra här i landet. Jag har köpt en flaska "Aguardente Velha Reserva" samt en alldeles fantastisk ost som heter "Nisa". Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den, kan bara säga att den är gammal och stark.

Häromkvällen åt jag en bit "Nisa" och bestämde mig för att gå till sängs utan att borsta tänderna. Det kändes synd att borsta bort den goda ostsmaken. Jag ville somna med den. Jag hade ätit gammal ost (quiejo velha) och druckit gammal sprit (aguardente velha) och när jag vaknade på morgonen kändes det som om jag hade svalt en råtta stadd i svår förruttnelse. Min andedräkt var fruktansvärd och kändes förmodligen i hela huset. Det var i alla fall vad jag fick för mig när senhora R knackade på min dörr en kort stund därpå och sade att hon måste komma in och göra ren min toalett.

Ja, nog tar senhora R väl hand om mig. Hon städar och fejar i min lägenhet. Hon tvättar och stryker mina kläder. Står jag i duschen så rycks dörren plötsligt upp. Hon vill försäkra sig om att det finns varmvatten.

- Senhor Sjåann duschar väl inte kallt?

Hon lagar min mat, men har gjort klart att det är ett privilegium som bara är mig förunnat. Om några av mina vänner kommer hit och hyr in sig hos henne får de minsann stå för matlagningen själva. Jag nickar men kan inte låta bli att tillägga:

- Fast jag tror att de skulle bli väldigt glada om de åtminstone en enda gång kunde få smaka på tants goda kabeljo.

- Det skulle kanske kunna gå att ordna, säger senhora R muttrande men ändå smickrad.

*

Jag har börjat ta farväl av Ericeira. När jag går genom en kullerstensgränd tänker jag: jaha, nu går man genom den här gränden för sista gången. När jag dricker en kopp "bica" på Bar Xico säger jag för mig själv: jaha, det var den sista koppen kaffe på det här stället för överskådlig framtid. När jag mitt på Praça da Republica stöter ihop med bokhandlaren och förläggaren senhor Serra berättar jag att det är dags att åka hem till Sverige på fredag. Han skakar min hand.

- Du kommer förstås tillbaka, säger han.

- Javisst, säger jag.

Men sådant kan man ju aldrig veta.

Jag går en vända förbi hamnen, ser en fiskebåt dras upp på land av en traktor, ser några surfare utföra sin egendomliga balett, ser solen som sakta sjunker mot horisonten. Klockan är kvart över fyra. Om en timme går solen ner. Jag blickar söderut, skymtar konturerna av Palacio da Pena på bergstoppen ovanför Sintra och sänder en varm och tacksam tanke till den glade holländaren Jan Willem Bos och hans hovmästare Francisco Alves på Lawrence´s Hotel.

Sedan strosar jag vidare bort mot turistbyrån för att ta farväl av damen där. Utan större engagemang frågar hon om jag har varit nöjd med min vistelse i Ericeira. Jag tänker på de herrelösa hundarna som stundtals har besvärat mig.

- Yes, except for the dogs, säger jag.

- Oh, the drugs, säger hon med sin släpiga sensuella röst.

Jag fortsätter min vandring utan egentligt mål, huttrar plötsligt till, det kyler snabbt av när solen går ner. Jag fryser en aning när jag går där i skjortärmarna och önskar att jag åtminstone hade haft min kavaj. Damerna jag möter drar koftorna tätare om sina finlemmade kroppar och säger till varandra att nu är vintern här.

Ja, Sao Martinho-sommaren är i alla fall definitivt över, tänker jag för mig själv.

*

Näst sista kvällen i Ericeira besöker jag Carlos och Helen för att ta en avskedsdrink med dem. Att sitta där i deras vardagsrum, prata svenska, dricka vin och whisky, äta kex och ost, för mig genast några mil närmare Sverige. Jag är på hemväg nu. Jag känner det.

Under natten sover jag oroligt och jag vaknar tidigt. Det är min sista dag i Ericeira. I morgon förmiddag ska jag ta niobussen till Campo Grande i Lissabons norra utkant och därifrån en taxi till flygplatsen.

Jag öppnar fönsterluckorna och fönstren, släpper in den klara kyliga morgonluften.

Faz sol! tänker jag. Åtminstone snart. Solen har ännu inte riktigt lyckas sega sig upp över hustaken men de flesta stjärnorna har redan bleknat bort.

Jag dricker en kopp "Nescafé Classico", tar mig en värmande dusch och vandrar en stund därpå iväg genom de ödsliga kullerstensgränderna bort mot Praça da Republica, där jag ämnar dricka en kopp "bica" och äta något gott till frukost på bageriet "Pao da Nossa Vila". På axeln har jag min kamera och i handen rekommendationsbrevet från Portugals turistbyrå. Jag har till sist oåterkalleligen bestämt mig för att visa det för den ljuvligt vackra flickan i brödbutiken. Jag ska berätta om det framgångsrika projektet för Internet som jag är involverad i, be att få göra en kort intervju med henne och ta några fotografier. Varför skulle jag tveka? Och varför skulle hon neka? Egentligen borde hon ju bara kännas sig smickrad. "What´s your name?", ska jag fråga allra först och sedan får de övriga frågorna komma som det faller sig.

Vid gott mod svänger jag in på Praça da Republica, styr stegen mot bageriet och konstaterar - i nästa ögonblick - att det är stängt. Det är torsdag. På torsdagar är "Pao da Nossa Vila" alltid stängt. Det visste jag ju. Hur kunde jag glömma? Jag sätter mig på en bänk under ett av platanträden, viker rekommendationsbrevet till en papperssvala som jag låter flyga iväg över torget.

Jag kommer aldrig att få veta vad den vackra flickan i bageriet egentligen heter. Jag kommer aldrig att få veta något som helst om portugisiska kvinnor. De är så hemlighetsfulla och så fjära, jag kommer dem aldrig nära. Jag tänker tillbaka på de kvinnor som jag överhuvudtaget har haft någon kontakt med under min portugisiska höstmånad.

Servitrisen som en av de första kvällarna serverade mig en utmärkt bläckfiskgryta på restaurangen "Cabana do Pescador". Den drömska, drogfixerade damen i turistbyrån med sin sensuella, släpiga röst. Den finlemmade Cristina Sousa på värdshuset Estalagem de Colares. Paula - hon med de vackra, varma ögonen - som serverade mig en underbar men svindyr "aguardente velha" på restaurangen Mal Amanhado i Lissabon. Monica med den eggande häcken som visade mig runt på godset "Quinta da Regaleira" i Sintra. Den unga damen med sjukt barn och yvigt hår som jobbar i video- och databutiken vid Praça da Republica. Servitrisen på "Mar à Vista" som skrek sitt sexiga "nao" när jag åt krabba och spräckte tallriken.

Egentligen vet jag ingenting om någon av dessa kvinnor. Jag har inte kommit dem nära på minsta sätt. (Den enda damen som jag har kommit nära skulle väl i så fall vara senhora R.) Jag kan, så att säga, återvända till hustru och barn med alldeles rent samvete. ("Uj, uj, uj, nog fanns det möjligheter, nog fanns det frestelser", ska jag säga, "men jag motstod dem, lät mig aldrig någonsin förföras.")

Jag reser mig från bänken och strövar vidare mot ett annat bageri där jag kan äta frukost.

*

En del av dagen ägnar jag åt att vika kläder och packa. Jag funderar på om jag ska gå ut och äta på krog, denna min sista kväll i Ericeira, kanske göra ett återbesök på "Cabana do Pescador" eller "Mar à Vista". Jag slår dock bort tanken. Senhora R har säkert bespetsat sig på att servera mig något extra gott denna afton. Det är fiskdag i dag. Kabeljo kan det väl, gudskelov, inte bli tal om som avskedsmåltid. Eller kan det? Portugiserna lär ha 365 olika sätt att laga kabeljo på, en för varje dag om året.

På eftermiddagen promenerar jag bort till Praça da Republica. Det är kyligt i luften. Jag har kavajen på mig. Jag slår mig ner vid ett av borden utanför Café Central. De glada flamländarna är redan där. Vi dricker några omgångar Superbock samtidigt som vi pratar och blickar ut över torget. Smågrabbarna spelar fotboll. Gubbarna sitter på bänkarna under platanerna och tittar på. Poliserna står i ett hörn och röker. Bondgummorna rostar kastanjer över öppen eld. Den galne negern går runt och sjunger för sig själv. Allt är som det var i går. Allt är som det kommer att vara i morgon när jag inte längre är här.

Prick klockan sju börjar jag vandra hemåt i gatlyktornas gula ljus genom kullerstensgränderna mellan vitkalkade hus med blåmålade knutar. De herrelösa hundarna skäller och förföljer mig men håller sig hela tiden på armlängds avstånd.

Jag har inte mycket mer än hunnit upp i lägenheten förrän jag hör senhora R:s röst i trappan.

- Senhor Sjåann! ropar hon.

Jag öppnar dörren och där står hon med sitt leende (hon har tänderna inne), sina glittrande pepparkornsögon och min avskedsmåltid. I kväll blir det "dourada". Hon påpekar att fisken är mycket färsk. Hon köpte den i saluhallen för bara några timmar sedan. På fatet ligger också några kokta potatisar och bönor.

Med salt och cayennepapper blir det riktigt gott. Sämre än så här kan man äta, tänker jag. Bättre också för den delen.

Jag går ut på terrassen, blickar upp mot den klara stjärnhimlen och hör havets vågor slå mot land. Jag ser ut över staden och det mörka havet. I fjärran ser jag fyren på Cabo da Roca - den europeiska kontinentens västligaste punkt. Fyren pulserar i takt med mitt hjärta. Som den gjorde igår och som den kommer att fortsätta att göra långt efter det att jag har tagit farväl.

Jag vill gärna ha era reaktioner och reflektioner. Påverka innehållet i mina brev. Skriv direkt till:
werkmaster@dof.se

Johan