index | brev1 | brev2 | brev3 | brev4 | brev5 | brev6 | brev7 | brev8 | brev9 | brev10 | brev11 | brev12 | brev13 | brev14 | brev15
| svar1 | svar2 | svar3 | svar4 | svar5 | svar6 | svar7 | svar8 | svar9 | svar10 | svar11 | svar12 | svar13 | svar14 | svar15


  From: "Johan Werkmäster" <werkmaster@dof.se>
To: "Göran Boardy"
Subject: femte brevet
 
Date: Thu, 28 Oct 1999 18:13:50 +0200

Här är jag - i Portugal, i Ericeira.

I Göteborg, några hundra mil längre norrut, huserar familjen: min fru, Christina, samt sönerna Adam och Erik. De har väl börjat vänja sig vid min rastlöshet, att jag då och då överger dem - men bara momentant - och söker mig till ett annat hörn av världen. Skilsmässor av det här slaget må vara tidsbegränsande, men de innehåller ändå alltid ett moment av oro. Jag tror att det ligger djupt rotat hos oss människor att flocken ska vara samlad.

Nu befinner jag mig visserligen inte så förtvivlat långt bort. Jag skulle kunna ta mig hem med flyg på några timmar, om det visade sig nödvändigt. Kanske är det just där som oron ligger. Att något skulle kunna inträffa som gjorde det nödvändigt.

På resan har jag med mig en lätt, mobil utrustning som för bara några år sedan skulle ha tett sig som science-fiction. Via e-post och telefon kan jag nå familj, vänner och bekanta, var de än må befinna sig i världen - eller själv bli nådd - i stort sett dygnet runt. För ett decennium sedan var det inte så. 1989 reste jag under en månads tid runt på egen hand i Argentina. I Göteborg befann sig, då som nu, Christina och barnen. Erik var ett och ett halvt år, Adam skulle snart fylla fem. Jag minns att jag då ibland kunde övermannas av en svårbemästrad oro. Ofta tog jag en nattbuss från en plats till en annan. Tidigt en morgon anlände jag till staden Tucuman i nordvästra Argentina. I gryningen vandrade jag längs tomma gator med min lätta resväska. Gatorna var tomma men inte portarna. Där låg hemlösa barn och sov, en del av dem var inte mer än fyra, fem år gamla. Jag kunde se att de frös. De kurade ihop sig tätt intill varandra, drog ner de slitna tröjorna över nakna ben. Plötsligt brast jag i gråt, kunde inte behärska mig.

Jag letade upp ett hotell, checkade in och gick sedan och satte mig utanför det argentinska televerkets lokala kontor i väntan på att det skulle öppna. Jag hade drabbats av en irrationell oro för mina barn. Jag var nästan övertygad om att något allvarligt hade hänt dem och ville så snart som möjligt ringa hem. De gick inte att ringa direkt. Jag var tvungen att beställa samtalet via en telefonist. Jag fick sitta ner och vänta. Efter drygt en timme var linjen öppen. Jag hörde Christinas röst. Vi försäkrade varandra att allting var bra.

*

För precis ett år sedan, i oktober 1998, reste jag runt bland några öar i Franska Västindien. Jag befann mig på Saint-Barthélemy, en liten vulkanö på tjugofem kvadratkilometer, som under knappt hundra år (1784-1878) var en svensk koloni. Himlen var mörk av ovädersmoln. Orkanen Mitch härjade i trakterna. Efter en stund kom regnet.

Ett tropisk regn är något osannolikt. Det vräker verkligen ner, ett varmt, vildsint, piskande regn som sätter marken i rörelse, som får marken att ånga - som vore ett vulkanutbrott i annalkande. I vanliga fall är regnen häftiga men kortvariga på Saint-Barthélemy. Man har inga problem med för mycket nederbörd, tvärtom, det är torkan som är problemet; för det mesta råder vattenbrist. Men inte vid den tidpunkt då jag befann mig där. Regnet vräkte ner timme efter timme, vilket var ett omedelbart resultat av Mitchs framfart. Orkanen hade visserligen dragit västerut, in över Honduras, men vädret påverkades i hela Karibien.

Jag hade hyrt en bil och körde runt i regnet på de smala, branta vägarna. På den karga, vilda, östliga delen av ön, som kallas "Grand Fond", passerade jag ett hus som fordom ägdes av balettdansören Rudolf Nurejev. Det ligger på en hög klippa med hisnande utsikt över ett kokande hav. Någonstans på ön, men jag vet inte var, lär också Madonna ha ett hus.

Det var på väg att mörkna. Regnet smattrade mot bilens tak. Jag hade tänt strålkastarna som ibland svepte ut över en avgrund. På vänster sida om vägen stupade berget brant ner mot havet. Kvällsluften var het, rutan immig. Jag kryssade fram mellan vattenpölarna, gled fram i rök, i dimma; det varma vattnet på den heta asfalten förvandlades och förångades, blev en flyktig gas denna overkliga, svettdrypande, kokande kväll när bilradion plötsligt slogs på av en osynlig hand och Madonna började sjunga "Frozen".

Jag var vilse i mörkret, i den begynnande natten. Regnet fortsatte att falla. Vägarna var på många håll helt och hållet översvämmade. Flera gånger hade jag varit tvungen att vända och försöka hitta alternativa vägar till hotellet. Nära öns huvudstad, Gustavia, såg jag en bil som stod under vatten ända upp till taket.

Jag visste inte längre riktigt var jag befann mig. Jag körde längs de vägar som fortfarande var framkomliga. Utanför bilen sjöng naturen. Ett slags sjungande lövgrodor - de kväker inte, de sjunger verkligen - hade förenats i bisarr och mäktig körsång. Katastroftillstånd rådde, en overklighetskänsla, den farliga känslan av Mitch.

*

Strax efter midnatt var jag tillbaka på hotellet. Utmattad låg jag på sängen med en fjärrkontroll i varje hand. Jag skötte luftkonditioneringen med den ena och teven med den andra. CNN rapporterade om orkanen Mitchs härjningar. Den drog vidare genom Honduras mot El Salvador och Guatemala. Det stod nu klart att den var en av de allra starkaste orkaner, med vindstyrkor över 300 kilometer i timmen, som hade drabbat Karibien detta århundrade.

Det var natten mellan den 29 och 30 oktober. Plötsligt började det slå gnistor ur teven. Jag stängde omedelbart av den. En glödlampa blinkade. Kanske påverkades elektriska ledningar och kontakter av den extremt höga luftfuktigheten. Jag släckte allt som går att släcka, stängde till och med av luftkonditioneringen, och i den becksvarta karibiska natten kröp jag ner i sängen och somnade snabbt.

Någon timme därpå blev jag väckt av telefonen, en skarp signal, som ett alarm i mörkret, men när jag svarade hördes bara en kopplingston. Jag hann inte mer än somna om förrän det ringde igen. Med hjärtklappning lyfte jag luren. Vem ville nå mig vid den här tiden på dygnet? Men ingen röst, bara en kopplingston. Jag försökte räkna ut vad klockan kunde vara i Göteborg. Borde jag ringa hem? Var det någon som ville nå mig? Hur mådde barnen? Mådde barnen bra?

Med oregelbundna intervall fortsatte telefonen att ringa resten av natten. Jag svarade varje gång. Jag tordes inte dra ur jacket. Någon ville kanske ha tag på mig, men antagligen var signalerna bara resultatet av ett slags kortslutningar, orsakade av den karibiska värmen och fukten.

*

Vid frukosten kände jag mig utvakad men samtidigt på ganska gott humör eftersom regnet hade upphört och solen sken. Servitrisen kom med kaffe och croissanter samt det lilla nyhetsbladet som distribueras på ön. Jag skulle just till att läsa om orkanen Mitch när min blick föll på en annan rubrik: "Suède: 60 morts au moins dans lincendie dune discothèque". Den korta notisen berättade att minst sextio ungdomar hade omkommit under natten vid en brand i en danslokal i Göteborg. Plötsligt blev jag kall av fruktan. Var befann mina söner sig under natten? Vem var det som hade försökt ringa mig gång på gång?

(Senare, när jag var tillbaka i Göteborg, skulle jag läsa en artikel där en person som deltog i räddningsarbetet vid branden berättade om mobiltelefonerna. Medan polisen radade upp de döda ungdomarna ringde mobiltelefonerna i offrens kläder. Föräldrar och vänner ville veta vad som hade hänt. Ingen svarade i telefonerna, ingen stängde av dem. De fortsatte att ringa och ringa.)

Jag reste mig hastigt från frukostbordet och återvände till hotellrummet för att ringa hem och få bekräftat att inte det allra värsta hade hänt.

*

Följande dag flög jag vidare till Guadeloupe. Ön är formad som en fjäril och består egentligen av två öar som skiljs åt av ett smalt sund. Den högra vingen, Grande-Terre, är plattare och torrare än den starkt kuperade vänstra vingen, Basse-Terre, med sin grandiosa regnskog och sitt vulkanlandskap. Närmare en halv miljon människor bor på denna mörkhyade, starkt pulserande ö.

Det var Alla helgons afton när jag anlände. Denna dag, denna natt, minns man sina döda. Man vallfärdar till gravarna och tänder ljus. Jag bodde i ett turistområde nära staden Gosier. Sent om kvällen vandrade jag förbi hotell, restauranger, casinot, stängda biluthyrningsfirmor och öppna nattklubbar in mot stadens kyrkogård.

Jag befann mig i ett tropiskt mörker i katastrofernas tid. Branden i Göteborg skördade över sextio unga människors liv. Mitch hade visat sig vara den värsta orkanen på över tvåhundra år. Omkring tio tusen människor dog i dess härjningar, framförallt i Honduras och Nicaragua. Man kan inte jämföra katastrofer, inte mäta dem mot varandra. För den som har drabbats av en nära anhörigs död är sorgen och förtvivlan alltid bedövande. Jag var inte drabbad personligen, inte denna gång. Ändå kände jag sorg, ett hjärtskärande vemod, en närmast smärtsam respekt för döden och livet.

På kyrkogården hade människor gjort sig redo att stanna hela natten. Man hade "pique-nique" på gravarna, hade tänt ljus och dukat fram vin, rom och mat. Ljusen värmde. Jag svettades kopiöst när jag vandrade omkring där i natten i de dödas land, hörde sorlet, gråten och skratten, en champagnekork som for iväg, en mobiltelefon som ringde. Bland alla dessa svarta människor var jag en vit, svettdrypande främling - vilsen, långt hemifrån.

En kvinna rörde lätt vid min arm, en beröring som av en fjäril.

- Sätt dig! Drick ett glas rom med oss! sade hon.

Jag tittade på hennes man. Han nickade.

- Drick lite rom, sade han.

Han hällde upp rom i en plastmugg. Jag satte mig på en gravsten, tog emot muggen, tackade och sedan - plötsligt - brast jag i gråt. Det var en gråt som jag inte begrep. Den kom så oväntat och var alldeles ohejdbar. Kvinnan strök mig över pannan.

- Hur är det fatt? frågade hon.

- Jag vet inte, sade jag och började skratta.

Då började också kvinnan och mannen att skratta. Jag lyfte min plastmugg och vi skålade med varandra. Jag kände sorg men också lycka och trygghet. Jag tror aldrig att jag i hela mitt liv har känt mig så trygg som bland dessa levande och döda denna tropiska natt på denna kyrkogård i Karibien. Rädslan var borta. Den fanns inte längre, den farliga känslan av Mitch.

*

Men här i Ericeira kommer den irrationella rädslan, oron, krypande igen. Jag skriver det här brevet i samband med årsdagen för den vidriga branden i Göteborg. Och samtidigt är det alldeles snart Alla helgons natt. Man ska minnas sina döda men även dem som lever. Hur mår ni där hemma? Har ni det bra?

Jag blickar ut i mörkret. Hör vågorna slå mot land. Som ville de krossa mig. Jag är ensam. Jag är rädd. Är det någon som minns mig? Minns att jag finns? Är det någon som tar mig om hand?

Jo, senhora R förstås, min omtänksamma hyrestant en trappa ner. Men jag är säker på att hon sover nu - i sängvärmen bredvid sin osynlige man.


Jag vill gärna ha era reaktioner och reflektioner. Påverka innehållet i mina brev. Skriv direkt till:
werkmaster@dof.se

Johan