|
Här
är jag - i Portugal, i Ericeira.
I Göteborg, några hundra mil längre norrut, huserar familjen:
min fru, Christina, samt sönerna Adam och Erik. De har väl börjat
vänja sig vid min rastlöshet, att jag då och då
överger dem - men bara momentant - och söker mig till ett annat
hörn av världen. Skilsmässor av det här slaget må
vara tidsbegränsande, men de innehåller ändå alltid
ett moment av oro. Jag tror att det ligger djupt rotat hos oss människor
att flocken ska vara samlad.
Nu befinner jag mig visserligen inte så förtvivlat långt
bort. Jag skulle kunna ta mig hem med flyg på några timmar,
om det visade sig nödvändigt. Kanske är det just där
som oron ligger. Att något skulle kunna inträffa som gjorde
det nödvändigt.
På resan har jag med mig en lätt, mobil utrustning som för
bara några år sedan skulle ha tett sig som science-fiction.
Via e-post och telefon kan jag nå familj, vänner och bekanta,
var de än må befinna sig i världen - eller själv
bli nådd - i stort sett dygnet runt. För ett decennium sedan
var det inte så. 1989 reste jag under en månads tid runt på
egen hand i Argentina. I Göteborg befann sig, då som nu, Christina
och barnen. Erik var ett och ett halvt år, Adam skulle snart fylla
fem. Jag minns att jag då ibland kunde övermannas av en svårbemästrad
oro. Ofta tog jag en nattbuss från en plats till en annan. Tidigt
en morgon anlände jag till staden Tucuman i nordvästra Argentina.
I gryningen vandrade jag längs tomma gator med min lätta resväska.
Gatorna var tomma men inte portarna. Där låg hemlösa barn
och sov, en del av dem var inte mer än fyra, fem år gamla.
Jag kunde se att de frös. De kurade ihop sig tätt intill varandra,
drog ner de slitna tröjorna över nakna ben. Plötsligt brast
jag i gråt, kunde inte behärska mig.
Jag letade upp ett hotell, checkade in och gick sedan och satte mig utanför
det argentinska televerkets lokala kontor i väntan på att det
skulle öppna. Jag hade drabbats av en irrationell oro för mina
barn. Jag var nästan övertygad om att något allvarligt
hade hänt dem och ville så snart som möjligt ringa hem.
De gick inte att ringa direkt. Jag var tvungen att beställa samtalet
via en telefonist. Jag fick sitta ner och vänta. Efter drygt en timme
var linjen öppen. Jag hörde Christinas röst. Vi försäkrade
varandra att allting var bra.
*
För precis ett år sedan, i oktober 1998, reste jag runt bland
några öar i Franska Västindien. Jag befann mig på
Saint-Barthélemy, en liten vulkanö på tjugofem kvadratkilometer,
som under knappt hundra år (1784-1878) var en svensk koloni. Himlen
var mörk av ovädersmoln. Orkanen Mitch härjade i trakterna.
Efter en stund kom regnet.
Ett tropisk regn är något osannolikt. Det vräker verkligen
ner, ett varmt, vildsint, piskande regn som sätter marken i rörelse,
som får marken att ånga - som vore ett vulkanutbrott i annalkande.
I vanliga fall är regnen häftiga men kortvariga på Saint-Barthélemy.
Man har inga problem med för mycket nederbörd, tvärtom,
det är torkan som är problemet; för det mesta råder
vattenbrist. Men inte vid den tidpunkt då jag befann mig där.
Regnet vräkte ner timme efter timme, vilket var ett omedelbart resultat
av Mitchs framfart. Orkanen hade visserligen dragit västerut, in
över Honduras, men vädret påverkades i hela Karibien.
Jag hade hyrt en bil och körde runt i regnet på de smala, branta
vägarna. På den karga, vilda, östliga delen av ön,
som kallas "Grand Fond", passerade jag ett hus som fordom ägdes
av balettdansören Rudolf Nurejev. Det ligger på en hög
klippa med hisnande utsikt över ett kokande hav. Någonstans
på ön, men jag vet inte var, lär också Madonna ha
ett hus.
Det var på väg att mörkna. Regnet smattrade mot bilens
tak. Jag hade tänt strålkastarna som ibland svepte ut över
en avgrund. På vänster sida om vägen stupade berget brant
ner mot havet. Kvällsluften var het, rutan immig. Jag kryssade fram
mellan vattenpölarna, gled fram i rök, i dimma; det varma vattnet
på den heta asfalten förvandlades och förångades,
blev en flyktig gas denna overkliga, svettdrypande, kokande kväll
när bilradion plötsligt slogs på av en osynlig hand och
Madonna började sjunga "Frozen".
Jag var vilse i mörkret, i den begynnande natten. Regnet fortsatte
att falla. Vägarna var på många håll helt och hållet
översvämmade. Flera gånger hade jag varit tvungen att
vända och försöka hitta alternativa vägar till hotellet.
Nära öns huvudstad, Gustavia, såg jag en bil som stod
under vatten ända upp till taket.
Jag visste inte längre riktigt var jag befann mig. Jag körde
längs de vägar som fortfarande var framkomliga. Utanför
bilen sjöng naturen. Ett slags sjungande lövgrodor - de kväker
inte, de sjunger verkligen - hade förenats i bisarr och mäktig
körsång. Katastroftillstånd rådde, en overklighetskänsla,
den farliga känslan av Mitch.
*
Strax efter midnatt var jag tillbaka på hotellet. Utmattad låg
jag på sängen med en fjärrkontroll i varje hand. Jag skötte
luftkonditioneringen med den ena och teven med den andra. CNN rapporterade
om orkanen Mitchs härjningar. Den drog vidare genom Honduras mot
El Salvador och Guatemala. Det stod nu klart att den var en av de allra
starkaste orkaner, med vindstyrkor över 300 kilometer i timmen, som
hade drabbat Karibien detta århundrade.
Det var natten mellan den 29 och 30 oktober. Plötsligt började
det slå gnistor ur teven. Jag stängde omedelbart av den. En
glödlampa blinkade. Kanske påverkades elektriska ledningar
och kontakter av den extremt höga luftfuktigheten. Jag släckte
allt som går att släcka, stängde till och med av luftkonditioneringen,
och i den becksvarta karibiska natten kröp jag ner i sängen
och somnade snabbt.
Någon timme därpå blev jag väckt av telefonen, en
skarp signal, som ett alarm i mörkret, men när jag svarade hördes
bara en kopplingston. Jag hann inte mer än somna om förrän
det ringde igen. Med hjärtklappning lyfte jag luren. Vem ville nå
mig vid den här tiden på dygnet? Men ingen röst, bara
en kopplingston. Jag försökte räkna ut vad klockan kunde
vara i Göteborg. Borde jag ringa hem? Var det någon som ville
nå mig? Hur mådde barnen? Mådde barnen bra?
Med oregelbundna intervall fortsatte telefonen att ringa resten av natten.
Jag svarade varje gång. Jag tordes inte dra ur jacket. Någon
ville kanske ha tag på mig, men antagligen var signalerna bara resultatet
av ett slags kortslutningar, orsakade av den karibiska värmen och
fukten.
*
Vid frukosten kände jag mig utvakad men samtidigt på ganska
gott humör eftersom regnet hade upphört och solen sken. Servitrisen
kom med kaffe och croissanter samt det lilla nyhetsbladet som distribueras
på ön. Jag skulle just till att läsa om orkanen Mitch
när min blick föll på en annan rubrik: "Suède:
60 morts au moins dans lincendie dune discothèque". Den korta
notisen berättade att minst sextio ungdomar hade omkommit under natten
vid en brand i en danslokal i Göteborg. Plötsligt blev jag kall
av fruktan. Var befann mina söner sig under natten? Vem var det som
hade försökt ringa mig gång på gång?
(Senare, när jag var tillbaka i Göteborg, skulle jag läsa
en artikel där en person som deltog i räddningsarbetet vid branden
berättade om mobiltelefonerna. Medan polisen radade upp de döda
ungdomarna ringde mobiltelefonerna i offrens kläder. Föräldrar
och vänner ville veta vad som hade hänt. Ingen svarade i telefonerna,
ingen stängde av dem. De fortsatte att ringa och ringa.)
Jag reste mig hastigt från frukostbordet och återvände
till hotellrummet för att ringa hem och få bekräftat att
inte det allra värsta hade hänt.
*
Följande dag flög jag vidare till Guadeloupe. Ön är
formad som en fjäril och består egentligen av två öar
som skiljs åt av ett smalt sund. Den högra vingen, Grande-Terre,
är plattare och torrare än den starkt kuperade vänstra
vingen, Basse-Terre, med sin grandiosa regnskog och sitt vulkanlandskap.
Närmare en halv miljon människor bor på denna mörkhyade,
starkt pulserande ö.
Det var Alla helgons afton när jag anlände. Denna dag, denna
natt, minns man sina döda. Man vallfärdar till gravarna och
tänder ljus. Jag bodde i ett turistområde nära staden
Gosier. Sent om kvällen vandrade jag förbi hotell, restauranger,
casinot, stängda biluthyrningsfirmor och öppna nattklubbar in
mot stadens kyrkogård.
Jag befann mig i ett tropiskt mörker i katastrofernas tid. Branden
i Göteborg skördade över sextio unga människors liv.
Mitch hade visat sig vara den värsta orkanen på över tvåhundra
år. Omkring tio tusen människor dog i dess härjningar,
framförallt i Honduras och Nicaragua. Man kan inte jämföra
katastrofer, inte mäta dem mot varandra. För den som har drabbats
av en nära anhörigs död är sorgen och förtvivlan
alltid bedövande. Jag var inte drabbad personligen, inte denna gång.
Ändå kände jag sorg, ett hjärtskärande vemod,
en närmast smärtsam respekt för döden och livet.
På kyrkogården hade människor gjort sig redo att stanna
hela natten. Man hade "pique-nique" på gravarna, hade
tänt ljus och dukat fram vin, rom och mat. Ljusen värmde. Jag
svettades kopiöst när jag vandrade omkring där i natten
i de dödas land, hörde sorlet, gråten och skratten, en
champagnekork som for iväg, en mobiltelefon som ringde. Bland alla
dessa svarta människor var jag en vit, svettdrypande främling
- vilsen, långt hemifrån.
En kvinna rörde lätt vid min arm, en beröring som av en
fjäril.
- Sätt dig! Drick ett glas rom med oss! sade hon.
Jag tittade på hennes man. Han nickade.
- Drick lite rom, sade han.
Han hällde upp rom i en plastmugg. Jag satte mig på en gravsten,
tog emot muggen, tackade och sedan - plötsligt - brast jag i gråt.
Det var en gråt som jag inte begrep. Den kom så oväntat
och var alldeles ohejdbar. Kvinnan strök mig över pannan.
- Hur är det fatt? frågade hon.
- Jag vet inte, sade jag och började skratta.
Då började också kvinnan och mannen att skratta. Jag
lyfte min plastmugg och vi skålade med varandra. Jag kände
sorg men också lycka och trygghet. Jag tror aldrig att jag i hela
mitt liv har känt mig så trygg som bland dessa levande och
döda denna tropiska natt på denna kyrkogård i Karibien.
Rädslan var borta. Den fanns inte längre, den farliga känslan
av Mitch.
*
Men här i Ericeira kommer den irrationella rädslan, oron, krypande
igen. Jag skriver det här brevet i samband med årsdagen för
den vidriga branden i Göteborg. Och samtidigt är det alldeles
snart Alla helgons natt. Man ska minnas sina döda men även dem
som lever. Hur mår ni där hemma? Har ni det bra?
Jag blickar ut i mörkret. Hör vågorna slå mot land.
Som ville de krossa mig. Jag är ensam. Jag är rädd. Är
det någon som minns mig? Minns att jag finns? Är det någon
som tar mig om hand?
Jo, senhora R förstås, min omtänksamma hyrestant en trappa
ner. Men jag är säker på att hon sover nu - i sängvärmen
bredvid sin osynlige man.
Jag vill gärna
ha era reaktioner och reflektioner. Påverka innehållet i mina
brev. Skriv direkt till:
werkmaster@dof.se
Johan
|