Liv på land

När livet tar ett kliv upp ur vattnet, blir de nykomna varelsernas första prövning att uthärda torka. Den som lever i en torr atmosfär förlorar ständigt vatten. Vattenlivets dubbelriktade flöden ut och in genom cellmembranen ersätts av ett enkelriktat flöde. Vätskeförluster kan kontrolleras och minimeras genom att organismerna omger sig med lager på lager av hud och päls, vax- och fettskikt. Den avgränsning som nu sker är mycket mer omfattande än den som ägde rum, då de första organismerna avskiljdes och inneslöts i membran. Och avgränsningen måste bli omfattande, eftersom allt direkt utbytet med omgivningen leder till uttorkning. Likväl är vätskeförluster oundvikliga så länge vi andas.

Man får anta, att under ett tidigt skede i livets historia på land var marken överdragen med ett skikt av alger, bakterier, svampar. Dessa organismer levde så länge det fanns fukt. Under perioder av torka upphörde livsfunktionerna. Organismerna dog inte, de gick in i ett vilstadium, en form av "kryptoliv". När fukten återvände kunde de suga upp vatten och livet återupptogs. Detta sätt att klara perioder av torka är vanlig än idag. Se t.ex. på de tålmodiga lavarna som växer på stenar.
För att liv skulle få ett säkrare fäste på land, måste organismerna hitta en pålitlig vattenförsörjning, där de kan ersätta de oundvikliga förlusterna till atmosfären. För cirka 400 miljoner år sedan började kontinenterna att koloniseras av några märkvärdiga varelser, vars underjordiska delar kunde hämta upp vatten ur marken samtidigt som de med sina ovanjordiska delar tog tillvara energin i solljuset. Dessa varelser, som alltså är dagens kärlväxter med sina rotsystem, hittade sin plats i de meterdjupa markskikt, som kan hållas fuktiga under långa perioder av torka mellan regnen. Där finns de buffrande magasin, där växter hämtar sitt vatten. Men också dessa växter har säkrat sin fortlevnad genom stadier av intorkat liv, där de inväntar vattnets återkomst. De flesta kärlväxter sprids genom fröer, som är så torra att andningen nästan är omärkliga.

De djur, som följde växterna upp på land måste också hitta sina platser, där de kunde förnya sina kroppars vattenförråd. Djuren lever inom snävare gränser än vad växterna gör. Visserligen har en del djurgrupper utvecklat vilstadier, där nästan alla livsaktiviteterna har upphört — de klarar sig igenom långa perioder av svår torka som en sorts animala fröer — men för däggdjuren och för människan finns inget sådant liv på sparlåga. Vi måste ha vårt dagliga vatten annars dör vi på riktigt. Återstår alltså för oss att söka upp en plats, där vi har en nära och säker tillgång till tjänligt vatten. Det kan vara brunnar och källor, floder och sjöar. Det är någonstans där vattnet brukar passera på sin väg från regn till hav. Att avlägsna sig mer än någon dagsresa från en pålitlig vattenkälla kan vara riskabelt. Landlevande varelser är de orter vattnet passerar i sitt stora kretslopp. Men inuti kropparna bildas mindre kretslopp. Genom rötterna tar växter upp markvatten och de växtnäringssalter, som är lösta i vattnet. Det mesta av detta vatten avdunstar genom bladen men en del flyter tillbaka till rötterna med den lösta solenergi, som rötterna behöver för att kunna växa. Också djurens kroppar är en sorts små och mycket komplicerade kretslopp. Vätskeflöden ombesörjer en ordnad transport av ämnen mellan olika områden inom samma cell, mellan olika celler inom samma organ, mellan olika organ inom samma organism. Vad en levande kropp för övrigt än må vara — det är också dessa sinnrika flöden, där vattenlösliga ämnen bärs runt och fördelas.
index | 1 vattenplanet | 2 molekyl | 3 liv i vatten | 4 liv på land  | 5 inre landskap | homehomehome