När livet tar ett kliv upp ur vattnet, blir de nykomna varelsernas första
prövning att uthärda torka. Den som lever i en torr atmosfär
förlorar ständigt vatten. Vattenlivets dubbelriktade flöden ut
och in genom cellmembranen ersätts av ett enkelriktat flöde. Vätskeförluster
kan kontrolleras och minimeras genom att organismerna omger sig med lager på
lager av hud och päls, vax- och fettskikt. Den avgränsning som nu
sker är mycket mer omfattande än den som ägde rum, då de
första organismerna avskiljdes och inneslöts i membran. Och avgränsningen
måste bli omfattande, eftersom allt direkt utbytet med omgivningen leder
till uttorkning. Likväl är vätskeförluster oundvikliga så
länge vi andas.
Man får anta, att under ett tidigt skede i livets historia på land
var marken överdragen med ett skikt av alger, bakterier, svampar. Dessa
organismer levde så länge det fanns fukt. Under perioder av torka
upphörde livsfunktionerna. Organismerna dog inte, de gick in i ett vilstadium,
en form av "kryptoliv". När fukten återvände kunde
de suga upp vatten och livet återupptogs. Detta sätt att klara perioder
av torka är vanlig än idag. Se t.ex. på de tålmodiga lavarna
som växer på stenar.
För att liv skulle få ett säkrare fäste på land,
måste organismerna hitta en pålitlig vattenförsörjning,
där de kan ersätta de oundvikliga förlusterna till atmosfären.
För cirka 400 miljoner år sedan började kontinenterna att koloniseras
av några märkvärdiga varelser, vars underjordiska delar kunde
hämta upp vatten ur marken samtidigt som de med sina ovanjordiska delar
tog tillvara energin i solljuset. Dessa varelser, som alltså är dagens
kärlväxter med sina rotsystem, hittade sin plats i de meterdjupa markskikt,
som kan hållas fuktiga under långa perioder av torka mellan regnen.
Där finns de buffrande magasin, där växter hämtar sitt vatten.
Men också dessa växter har säkrat sin fortlevnad genom stadier
av intorkat liv, där de inväntar vattnets återkomst. De flesta
kärlväxter sprids genom fröer, som är så torra att
andningen nästan är omärkliga.
De djur, som följde växterna upp på land måste också
hitta sina platser, där de kunde förnya sina kroppars vattenförråd.
Djuren lever inom snävare gränser än vad växterna gör.
Visserligen har en del djurgrupper utvecklat vilstadier, där nästan
alla livsaktiviteterna har upphört de klarar sig igenom långa
perioder av svår torka som en sorts animala fröer men för
däggdjuren och för människan finns inget sådant liv på
sparlåga. Vi måste ha vårt dagliga vatten annars dör
vi på riktigt. Återstår alltså för oss att söka
upp en plats, där vi har en nära och säker tillgång till
tjänligt vatten. Det kan vara brunnar och källor, floder och sjöar.
Det är någonstans där vattnet brukar passera på sin väg
från regn till hav. Att avlägsna sig mer än någon dagsresa
från en pålitlig vattenkälla kan vara riskabelt. Landlevande
varelser är de orter vattnet passerar i sitt stora kretslopp. Men inuti
kropparna bildas mindre kretslopp. Genom rötterna tar växter upp markvatten
och de växtnäringssalter, som är lösta i vattnet. Det mesta
av detta vatten avdunstar genom bladen men en del flyter tillbaka till rötterna
med den lösta solenergi, som rötterna behöver för att kunna
växa. Också djurens kroppar är en sorts små och mycket
komplicerade kretslopp. Vätskeflöden ombesörjer en ordnad transport
av ämnen mellan olika områden inom samma cell, mellan olika celler
inom samma organ, mellan olika organ inom samma organism. Vad en levande kropp
för övrigt än må vara det är också dessa
sinnrika flöden, där vattenlösliga ämnen bärs runt
och fördelas.