Till min äldre broder

När jag nu äntligen beslutat mig för att skriva till Dig så vet jag att jag tar en risk. Kanske förstår Du inte alls vad jag menar. Eller så är det inte längre viktigt för Dig. Kanske var det aldrig särskilt viktigt. När vi träffades sist, pratade vi inte om det. Om hur det skulle bli sen. Och jag vet inte ens om jag försökte. Det var något hos Dig som lät mig förstå att det där är det ingen idé att prata om. Efteråt – det fanns inte för Dig. Det var bara Här och Nu som gällde. Den stund vi hade ihop. Du hade sett hur det började skymma, och då fick Du bråttom. Du sa att vi måste ta vara på ljuset för snart kommer natten och då är det för sent. Vad Du nu menade med det? Men när Du sa det hade Du det där särskilda Allvaret i rösten.
        För Dig var det självklart att ställa Dig till förfogande. Vi var inte försvarslösa. Det vi gjorde räknades för något. Vi räknades för något och det var inte för sent. Det fanns fortfarande hopp. För Dig var det nog så att i det mörker Du fruktade mest av allt, också där fanns en närvaro Du inte kunde komma undan; en som Du inte ville komma undan.
Så var det när vi träffades senaste, men hur är det nu? Finns det egentligen något hopp kvar åt oss som föddes in till förintelsen? Finns det några goda skäl att vara hoppfull? Och jag menar då ”goda” i bemärkelsen ”sakligt välgrundade” skäl. Och när jag nu äntligen blivit färdig att skriva till Dig vill jag försöka vara mycket tydlig så att Du förstår vad jag menar. Och så att jag själv kan bli klar över den vånda, som griper kring sig i vår tid.
        För världen har blivit annorlunda sen vi träffades sist. Vi vet nu med den grad av visshet naturvetenskap kan ge oss att allt det här, allt vi kan känna igen, allt vi dagligen umgås med och deltar i, allt vi vant oss vid och kan göra oss bilder av, alltså, allt vi kan röra vid med händerna och i tankarna, allt det kommer att förintas.
        Döden har blivit annorlunda. Det är sant att så länge människan funnits har hon vetat att hennes dagar är snålt utmätta. Att ett andetag blir hennes allra sista. Men förr kunde vår vånda inför döden vara som våndan inför en lång resa. Idag är det annorlunda. I vår tid är våndan inför döden, våndan inför en total tomhet..
        Förr kunde vi tro att döden inte bara var förintelse utan också en början. Den var ett avskiljande, en slutredovisning och kanske en återförening med en mer ursprunglig tillhörighet. Det vi försökt säga här skulle då äntligen bli besvarat. Något igenkännbart, vårt djupast värdefulla, vårt mest innerliga, vår maktlöshet – där skall det äntligen bli besvarat. För våra liv är ju anrop. Förr kunde skräcken inför slutet bli till skräck inför möjligheten av en fällande dom. En människa blir ställd till svars och kan tvingas se att hennes liv inte var på riktigt. Det var en bluff och att hon just missat sin enda chans. I vår tid finns emellertid ingen koppling mellan förintelsen och någon sorts slutredovisning. Vår undergång är annorlunda. Den är alldeles meningslös.
        Med den visshet naturvetenskap ger oss vet vi att den stora hettan från vår sol om några miljarder år kommer att sluka den här planet och bränna bort varje spår av liv från vårt solsystem. Utplåna allt levande ända ner till minsta sporbildande bakterie. Vad spelar det då för roll hur en människa levat? Och vi vet att livets förintelse bara är en obetydlig episod i ett mer omfattande skeende, där liv kommer att födas på otaliga andra planeter i otaliga andra solsystem i ytterligare miljarders miljarder år. Men också det livet kommer att utplånas på ungefär samma sätt och enligt samma mekanismer, som skall utplåna livet här hos oss. Men också för detta livsalstrande och livsförstörande finns en bortre gräns. Med tiden har allt tänjts ut därhän att energin i universum inte någonstans kan dras samman till en sådan intensitet att nya stjärnor tänds och då kan inget nytt liv mer uppstå. Alltet närmar sig sin slutstation: kall strålning kring utspritt rymdgrus i en oändlig tomhet, där tiden långsamt upphör.
        För Dig var det som om det i mörkret och tomheten fanns en närvaro. Idag för oss i naturvetenskapens tid är tomheten inte en ens frånvaro, inte ens saknad. Den är bara tom.
När jag skriver det här till Dig vill jag att Du skall förstå omfattningen av vår tids vånda. För detta om den stora förlusten är inget jag själv funderat ut, ingen tillfällig dysterhet; det är en sammanfattning av allt vi tror oss veta om världen med en rimlig grad av säkerhet. Det är en kunskap som präglar hela vår tid, en kunskap det är svårt att blunda för. Den sätter gränsvillkoren, horisonten för allt levande. Du brukade säga att sanningen skall göra oss fria. Vad Du nu menade med det? För det gäller väl också att kunna uthärda sanningen. Leva med den.
        När vi är ställda inför en total utplåning av allt för människan igenkännbart – finns då fortfarande ”sakligt välgrundade skäl” för oss att vara hoppfulla? Det är den frågan jag skulle vilja att Du kan reda ut för mig, när vi träffas härnäst.
        Skillnad mellan förr och nu, jag måste få komma tillbaka till den. Förr var det liksom helt OK att berätta så där utförligt om det andra, om det som låg bortom vårt. Som om det främmande förr inte var oss alldeles främmande. Som om det vi sa och gjorde blev uttytt av något på andra sidan. Något eller Någon. Men ändå så att vi kunde göra oss förstådda. Den där tilliten fick oss ibland att tro att vi var hemma. Faktiskt! Att vi ändå hörde till. För också i mörkret fanns en som såg.
        Nu är det inte så. Idag menar vi oss veta så mycket mer. Men den kosmiska mekaniken frågar inte oss till råds. Mycket större krafter är i rörelse än de vi förfogar över och vi är inte medräknade. Hör inte till. Du brukade säga att sanningen skall göra oss fria – men hur skall vi kunna leva i en sådan frihet?!
        Du får inte missförstå mig! Det vår tid förnekar, är inte Guds existens. Ordet Gud har ju förlorat alla substans i våra språk. Det vi betvivlar är vår egen existens. Det gör ju ingen skillnad om vi finns till eller inte. Det mänskliga saknar betydelse och kan inte längre försvaras. Vi är utlämnade här och det väcker en sorts panik för det finns ju ingenstans att fly, ingenstans att gömma sig. En andra sida finns inte längre. Vi är bara här. Vi är fast här.
       Du minns säkert den där gamla historien. Jag tror att det var Du som berättade den för mig första gången. Du brukade ju sätta ihop historier och gjorde det alltid bra. Men det var något särskilt med just den här. När Du berättade den var det som om Du berättade om Ditt liv. Om hur det skulle bli och Du hade det där Allvaret i rösten. Du vet redan vilken jag tänker på: historien om de elva bröderna som drog ner till ett främmande land för att skaffa föda åt sig och sin släkt. Ungefär så här berättade Du:
        Det var en gång elva bröder, som levde i ett land där torkan länge varit svår. År efter år av missväxt och nu hade läget blivit kritiskt. Lyckades de inte komma över föda skulle de alla gå under, de själva och hela deras släkt. Men rykten sade att det fanns rikligt med säd i landet nere i söder. Så de gav sig iväg dit för att byta till sig vad de behövde. De lastade sina åsnor med goda bytesvaror, gångbara mynt och det mest värdefulla de kunde uppbringa från sitt eget land. Men resan gick inte som de tänkt sig. I landet nere i söder fanns det gott om spannmål, det var sant, men det kontrollerades av en vrång uppsyningsman, oberäknelig och misstänksam. Genast ha såg bröderna, anklagade han dem för att komma i ont uppsåt. De var spioner som skulle utforska blottorna i landets försvar och sen återvända som rövare. Det hjälpte inte hur de bedyrade sitt ärliga uppsåt, uppsyningsmannen stod fast vid sina anklagelser och lät sig inte övertygas om motsatsen. Bröderna var landets fiender. Men sedan, och utan begriplig anledning, slår han om. Talar vänligt till dem, bjuder in dem på en festmåltid, förhör sig intresserad om deras släkt och den trakt de kommer ifrån. Och han låter dem sedan återvända till sitt land med åsnor fullastade med spannmål, det bästa landet kan uppbringa.
Men så kommer en ny vändning. Vänligheten vara ett knep. I hemlighet hade den ombytlige uppsyningsmannen låtit smuggla ner dyrbara kärl från sitt eget palats i några av de säckar med spannmål, som bröderna lastat på sina åsnor. Innan de hunnit ut ur landet blir de infångade av utsända knektar och förda tillbaka, anklagade för stöld. Det hjälper inte hur de bedyrar sin oskuld, bevisen finns där: kärlen ligger i de säckar man tänkt föra ut ur landet.
Nu talar uppsyningsmannen med stor vrede till bröderna. Är det så de lönar den som handlat väl mot dem? Han hade bjudit in dem på en festmåltid, han hade låtit dem få det bästa landet förmådde, och de hade lönat honom genom att stjäla dyrbarheter från hans eget palats! Nu var de alla i hans händer! Likväl – han skulle låta dem slippa undan. De skulle få återvända hem till sitt eget. Allihop utom en, den yngste. Han skulle stanna kvar hos deras vedersakare som gisslan.
         Bröderna är både förvirrade och förkrossade. Hur gick det här till? Hur hamnade kärlen i säckarna? Vem lade dit dem? Är någon av dem kanske en tjuv som gått bakom ryggen på de andra?
        I den förvirring som uppstår kliver den äldste av bröderna fram. Att återvända hem utan den yngste är ogörligt. Hemma väntar deras far på dem. Väntar särskilt på sin yngste son, den käraste. Skulle de återvända utan honom!? Skulle de sänka sin far i graven!? Ogörligt! Därför erbjuder den äldste sig själv som lösen. Han skall stanna som gissla, om bara den yngste får återvända med sina bröder hem till sin far.
        Men nu inträffar berättelsens sista omkastning. För att förstå den, måste vi emellertid gå till förhistorien till den här berättelsen. Från början hade de inte varit elva bröder utan tolv. Den näst yngste saknas. De äldre bröderna hade hatat honom för att han gjort sig märkvärdig. Trott sig förmer än de andra för att han var sin fars älsklingsson. Och många år tidigare hade de tänkt döda honom men sålde honom istället som slav. Men den som de sålde gick in i ett märkligt livsöde. Tillfälligheter hade gjort honom till en mäktig och betrodd man i det rika landet nere i söder, högste uppsyningsman åt landets härskare. Det är honom bröderna fått att göra med och inför dem visar han sig som en vrång och illasinnad vedersakare. Redan från början har han känt igen dem, men de har inte känt igen honom. Men först nu när han ser att bröderna är annorlunda till sinnes mot varandra, att den äldste är beredd att offra sig för den yngste, först nu ger sig han tillkänna för sina bröder. Den nyckfulle och illvillige uppsyningsmannen visar sig för dem som den yngre bror de en gång sålde som slav. Och under tårar omfamnar han dem var och en.
        Det är en mäktig historia, eller hur? Nog betydde den mycket för Dig, för det Du valde. I den vrånge och illasinnade Uppsyningsmannen, döljer sig den bror, vi en gång förbröt oss mot. Nu är det han som har makt att döma oss och vi är maktlösa. När vi vänder om från våra onda vägar, när vi restlöst ställer upp för våra bröder, nog skall Han då vända om från sin vrånghet och låta sig bevekas. Du skulle få honom att kasta sin förklädnad och ge sig tillkänna som vår yngre bror!! Den vi en gång sålt som slav. Du visste inte hur det skulle gå till, men det var i alla fall värt ett försök, tyckte Du. För vad fanns annat att göra, det hade ju redan börjat skymma.
Och när jag nu hör den här historien, hör den som när Du berättade den för mig, då är det som om vi är tillsammans igen. Och om nu förintelsen är viss bortom varje rimligt tvivel och gäller oss alla lika och om det nu inte finns något sätt för oss att ta oss här ifrån, vad skulle inte då kunna hända mellan oss!? Vi behöver ju inte längre försvara oss mot varandra.
Och Du, jag har också mycket annat att tala med Dig om, men det får vara till dess vi träffas på riktigt. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge.

Din yngre bror