Etty Hillesum

Esther Hillesum hette en holländsk kvinna. Hennes vänner kallade henne Etty. Hon var en av de 100 000 holländska judar, som blev mördade i nazistiska läger under det senaste storkriget i Europa. Hennes namn skulle sen länge vara glömt om inte hennes dagböcker och några brev blivit sparade. De publicerades i urval i början på 1980-talet och finns nu tillgängliga på många språk. Anteckningarna börjar i ett stilla rum i Amsterdam i mars 1941. Etty är 27 år gammal. De slutar med ett kort meddelande utkastat från ett godståg på väg mot Auschwitz i september 1943. De berättar historien om en ung kvinna, som överlämnar sig.
      När jag läser Ettys brev och dagböcker är jag länge osäker. Förhållandet mellan mig och texten är oklart. Hur är jag tänkt att närvara? Är jag alls inbjuden? Visserligen ville hon att hennes anteckningar skulle sparas. Kanske också publiceras. Hon bad en väninna överlämna dem till en författare hon kände. Där finns, skriver hon, insikter som kan vara till bruk efter kriget. Och ändå – när hon sitter där vid sitt skrivbord med sina anteckningshäften har hon ingen framtida läsare sneglande över sin axel. I den bemärkelsen är dagböckerna privata. En ocensurerad prövoplats för tankar och känslor. En fristad där skilda röster får göra sig hörda. Hon avlyssnar sitt mest intima och är tillåtande. Men hur skall jag, läsaren, ta emot förtroenden som inte var avsedda för mig? Kommer jag henne för nära blir jag närgången. Min osäkerhet handlar alltså om det rätta avståndet.
        Så slår det mig att just den osäkerheten skulle Etty ha gillat. ”Hur skall jag närvara?” Den frågan kan öppna för något oväntat. Visst är hennes anteckningar utlämnande. Hon söker sig till sitt mest intima. Hon är en överlämnad. Hennes ord blir verksamma först när jag, läsaren, tar emot dem i mitt liv, på det sätt de blev till i hennes liv. Det intima är emellertid ingen abstrakt bortanför plats. Det är den inte för någon. Vi är alla ohjälpligt nedsänkta i vår egen konkreta belägenhet. Det kommer ingen undan. Men om hennes utsatthet också är läsarens utsatthet, då får hennes ord verkan. Lästa så, är hennes texter inte alls privata.
        Det jag då läser är inte dagböcker utan arbetsböcker. Etty skildrar sig inte, hon bearbetar sig för att hitta möjliga alternativ i sin utsatta belägenhet. Hennes hemland styrs av främmande makt. Någon befrielse är inte i sikte. Obevekligt hårdnar greppet. Etty saknar reträttvägar. I hennes inre härskar förvirring, demoner från en kaotisk uppväxt håller henne i hårt grepp. Hon hade aldrig brytt sig om att bli vuxen på riktigt. Inte förrän nu när hon blir tvungen och det är bråttom. Hennes text är spåren efter ett befrielsearbete. Spår som går kors och tvärs i tankar och känslor. Ibland hamnar hon i någon återvändsgränd, till dess hon åter finner en väg till den stora längtan som bär henne: att vara helt närvarande i livet, överlämnad i det som sker.
        Texten vittnar om stor brådska. Hon hinner bara med det väsentliga. Mycket lämnas osagt och underförstått. För en sentida läsare blir det vanskligt att följa vad som händer. Likväl kan man grovt urskilja tre faser i hennes arbete. Den första sträcker sig från mars 41 till juni 42. Hon lever då i Amsterdam, gör sig en fristad och röjer sig väg till ett inre rum. Den andra perioden infaller under juli – augusti 42. En tid av uppbrott och genombrott. Hon möter skräcken och kommer till lägret Westerbork. Från den tredje perioden finns få anteckningar. Skrivandet har fyllt sin funktion. Det som nu måste sägas blir sagt i samtal med människor hon möter. Vi får följa henne på avstånd genom brev till vänner och genom berättelser från dem som träffade henne.

Fristad

Berättelsen om Etty börjar med ett överlämnande. Det är i februari 1941. Hon möter en man, Julius Spier. Senare skall hon kalla det sin andliga födelsedag. Hon skriver: ”I hela mitt liv har jag haft den här känslan, trots att jag alltid verkat så kaxig, att om någon kom och tog min hand och verkligen brydde sig om mig, då skulle jag vara så villig, så ivrig att överlämna mig till hans omsorg. Och där stod han nu, denna fullständiga främling, denne S.”
        Etty visste att hon måste få hjälp. Livet hängde inte längre ihop. Hennes inre skador måste få läka. Hur det nu skulle gå till. Det är då hon möter Spier. Och han, en judisk flykting från Berlin, tar sig an henne. Han bedriver psykoterapeutisk verksam men att kalla honom psykoterapeut vore missvisande. Snarare är han en sorts andlig lärare eller vägledare. En del av hans undervisning är teknisk. Etty får lära sig metoder för andning och meditation. Men långt viktigare är det direkta, personliga umgänget. De träffas flera gånger i veckan, under långa perioder dagligen. Deras samtal vandrar över allt mellan himmel och jord. Hon får höra ord, som hon trodde sen länge blivit oanvändbara, som Gud och bön. Han ger henne Jung och Rilke att läsa. Hon ger honom sin hela tillit. Långsamt löses hennes inre vanmakt.
        Som detta att hon sätter sig ner och börjar skriva. Dag efter dag skriver hon. Det är stort. Att lämna ut sig så. Drömmen att skriva har hon med sig sen barndomen. Hon bär på starka berättelser. Det visste hon. Men att fästa dem på papper var ogörligt. Det som då blev, blev krympligt. Hon var underkänd i förväg. Nu låter hon den krampen släppa. Blir tillåtande. Det som måste sägas skall bli sagt, vad det nu än är. Hur det nu än blir. Litteratur eller inte, hennes uppgift är att vara uppriktig och tydlig. Också att skriva är ett överlämnande.
        Och som detta med bönen. Hon förstår det inte. En plötslig impuls att falla på knä kommer över henne gång på gång. Att helt överlämna sig till – ja, till vadå? Det vet hon inte. Först kommer den sinnliga gesten: att falla på knä. Orden har hon länge svårt för. ”Gud” var förbrukat. Senare skall hon skriva att Spier tog fram Gud i henne. Han lärde henne uttala Namnet utan det blev pinsamt. Att falla på knä blir hennes mest intima gest, för henne mer intim än att vara med en man. 
        Liksom i förbigående lägger hon märke till att hennes liv förändras. Depressionerna är inte lika långa, inte lika djupa som förr. Den inre röran inte lika rörig. Hon får ett stort inre rum, dit hon kan gå. Hur det gick till vet hon inte. Men det är ju inte heller hennes sak, utan Spiers. Hon skall fråga honom vad han gjort med henne. Hennes tillit är stor och barnslig. Fram mot vintern 41-42 övergår den i en djup förälskelse.
        Det finns en stark erotisk laddning mellan dem. Den finns från början och är ömsesidig. Det gör deras förhållande komplicerat. Etty behöver en form för det som händer mellan dem. Så att hon vet vem hon är och vem han är. Som det nu är flyter allt. Är hon hans lärjunge eller älskarinna eller vän eller blivande fru? Att hitta en acceptabel formel blir inte lätt. Först skillnaden i ålder. Hon 27, han 55. Hans barn är i Ettys ålder. Dessutom är han förlovad. Fästmön väntar honom i London. Efter kriget skall de gifta sig. Han har lovat vara henne trogen. Det blir inte lätt. Inte för honom och inte för Etty. Hon är förälskad och genomlever förälskelsens alla ljuvheter. Hon är försmådd med den försmåddes kval och mörker. Genom anteckningsböckerna rasar känslostormar sida upp och sida ner.
        Som oinbjuden läsare skulle jag gärna bläddra förbi hennes anteckningar från våren 1942. De är påfrestande. Ena dagen vill hon gifta sig och dela allt med honom. Också tandborste. Nästa dag inser hon att gifta sig med honom, det är det hon minst av allt vill. Ena dagen uppför hon en sublim fantasi, där hon försonar sig med Spiers fästmö och överlämnar honom välbehållen till hennes armar. Nästa dag ser hon sig försvinna över Asiens stäpper, ensam och försmådd, för att aldrig återvända till Europa mer. osv. osv. Sida efter sida med tonårsdramatik uppskruvad på högsta volym. Efter hundra sidor är jag både uttråkad och pinsamt berörd: Varför går hon runt i dessa omöjliga känslocirklar? Ser hon inte, hon som ser så klart? Tills jag förstår min egen otålighet. Jag ville i henne ha ett abstrakt ideal. Hon skall vara den som går rakt fram från insikt till insikt utan onödigt känsloschabbel. Hon skulle vara enklare, mognare, klarare. Men om hon nu inte är det…?
        Etty skildrar sig inte, hon bearbetar sig för att hitta möjliga alternativ i sin omöjliga belägenhet. Hos henne finns stor insikt, ett klart ljus, och ett tjurigt barn och en överspänd tonåring och en mogen kvinna med stark erotisk böjelse. Allt det finns där samtidigt, intrasslat i vartannat och Etty är tillåtande. Skall hon bli en hel människa med en hel människas ansvar måste alla röster få göra sig hörda. I sina anteckningar ger hon dem sin mun och sitt öra. Bara så kan hon läka.
        Under denna tid är Ettys liv omslutet av vänligt skyddande höljen. Hon har gjort sig en fristad för att tampas med sina inre demoner Det är den vänliga lägenhet hon sen många år delar med vänner. Deras gemensamma måltider. Hennes eget stilla rum med det ostädade skrivbordet. Böcker, blommor, stenar, kottar och en väntande anteckningsboks tomma sidor. Inom räckhåll på en hylla finns Rilkes brev och dikter. Utanför fönstret två träd hon ofta pratar med. Hennes två asketer. Hon har anförtrott dem allt. Några kvarter bort bor Spier. Också han inom räckhåll. Under våren 1942 träffas de dagligen. Hon har omslutit sig med vänligt skyddande höljen för att snabbt hinna bli vuxen det som skulle komma. Ändå var hon inte beredd. Men är vi någonsin beredda?
        I Ettys anteckningar från denna tid finns stora hål. Hon skriver inget som antyder att hon lever i ett ockuperat land. Bara någon enstaka notis ibland om en vän som dödats, gisslan som avrättats. Man får intrycket att det inte angår henne. Att hon lever i sin egen inre värld. Det är fel. Hon är närvarande i det som pågår. Hon har det inpå huden. Det är därför hon inte skriver om det. Tillsvidare är det för svårt att inte hata. 
        Ettys andliga födelsedag inträffade i februari 1941. Några veckor tidigare hade det utbrutit kravaller inte långt från den plats där hon bodde. Det första och enda öppna motståndet under ockupationstiden. Det började med att holländska nazister trakasserade judarna i Amsterdam. De försvarade sig. I de följande handgemängen blev en nazist dödad. Ockupationsmakten ingrep. Hundratals judar blev brutalt misshandlade ute på gatorna. Nyheten om övergreppen spred sig snabbt. I Amsterdams arbetarkvarter organiserades motståndsgrupper. Man gick ut med flygblad och uppmanade till en endagars strejk. Oron spreds till andra holländska städer. Ockupationsmakten slog till än mer brutalt. Det kom till gatustrider. Många blev dödade. Tyskarna tog gisslan. Efter någon vecka var allt motstånd krossat.
        Om upproret i Amsterdam kan man läsa i historieböcker. Etty omnämner det inte med ett ord. Ändå var hon vittne till det som hände. Kanske deltog hon själv. Hon hade dock varit politiskt aktiv på vänsterkanten. Men upproret var utsiktslöst. Det insåg hon. Det insåg alla. Man var utlämnad åt en förkrossande övermakt. Veckorna efter upproret möter Etty Spier. Hon gör sig en fristad för att befria sig från sina inre demoner. Länge skyggar hon inför den svåraste frågan: finns någon inre frihet för den vars hemland är utlämnat åt främmande makt? Först när den politiska situationen förändras blir hon tvungen att komma till svars.

Skräcken

Den 20 januari 1942, en tisdag, hålls rådslag i en förort till Berlin, Am Grossen Wannsee Nr. 56/58. Femton tyska tjänstemän i ledande befattningar inom statsförvaltningen har blivit kallade. Man skall samordna sina insatser inför den slutgiltiga lösningen på judefrågan i Europa. Mötet är strängt hemligt men resultaten av de beslut man fattar blir snart tydliga. Också i Holland. Under första halvåret 1942 koncentreras den judiska befolkningen till några få ghetton, de största i Amsterdam. Alla judar skall registrera sig. I april kommer dekretet om Davidsstjärnan. Hur och var den skall bäras. Vid affärer och på caféer sätts det upp skyltar: Ej judar. Parker och alléer blir förbjudna områden.
        Alla märker att greppet hårdnar. Den 20 juni 1942 skriver Etty: ”Förnedring inbegriper alltid två parter. En som förnedrar och en som tillåter sig bli förnedrad. Men om detta andra saknas, alltså om den passiva parten är immun mot förnedring, då upplöses förnedringen till ingenting. (…) De kan inte göra oss någonting, det kan de inte. De kan plåga oss, beröva oss våra materiella ägodelar eller vår möjlighet att röra oss fritt, men vi själva avhänder oss våra största tillgångar genom vår egen missriktade undfallenhet. Genom vår känsla att vara förföljda, förnedrade, förtryckta. Genom vårt eget hat. Genom vår löjliga stolthet, som döljer vår rädsla.(…) Naturligtvis kan vi bli ledsna, känna oss nedstämda; det är mänskligt, begripligt. Men vårt djupaste sår har vi själva tillfogat oss. För mig är livet vackert och jag känner mig fri. Himlen inne i mig är lika vidsträckt som den ovanför mitt huvud. Jag tror på Gud och jag tror på människan och det säger jag utan att blygas. Livet är hårt men det är inte en dålig sak. (…) Sann fred kommer först när varje enskild finner fred inne i sig själv; när vi alla har övervunnit och omvandlat vårt hat mot våra medmänniskor oavsett ras – kanske till och med en dag omvandlat det till kärlek, fast det är nog att begära för mycket. Hur som helst är det enda lösningen.”
        Vacker skrivbordsfilosofi från en skyddad fristad? Ja, kanske det. Men händelserna vrids ytterligare ett varv och skräcken tar sig förbi all filosofi. I månadsskiftet juni – juli går vilda rykten. BBC:s polska sändningar meddelar att 700 000 judar blivit mördade i Polen. En engelsk tidning rapporterar att människor har blivit dödade av giftig gas. Judiska Rådet blir informerat om att Hollands judiska befolkning skall evakueras. Till arbetsläger i Tyskland, sägs det, men envisa rykten talar om en annan sorts läger i Polen. Nya dekret kringskär ytterligare judars rörelsefrihet. Utegångsförbud gäller mellan kl. 6 på kvällen och 8 på morgonen. Under denna tid skall man vara anträffbar på den adress man uppgett. Vidare, totalt förbud mot att använda allmänna kommunikationer, inklusive telefon. Resultaten av besluten vid Wannseemötet kan inte hållas hemliga.
        Skräcken behöver inga ord. Den går direkt i kroppen men kroppen vägrar ta den till sig. Den stegrar sig till värk. Insikt – innan den kan bli ord, är den ett kroppsligt arbete. Etty blir mörbultad. Hennes fristad är ingen fristad längre. På kvällen efter en svår dag i början av juli ser hon en vit jasmin. Hon är på väg till Spier men blir stående i andakt. En ung brud övergiven på en mörk bakgata. Ändå blommar den i ett utlämnande överflöd. Längs okända stråk byter de tecken med varandra. Hon vet att det är hon som står där. Vet att mirakel sker också i det 20nde århundradet. Vet att ur ingenting kan ett jubel stiga. Hur bära den vetskapen?
Några dagar senare har insikten blivit ord: ”Ja, jag sitter fortfarande vid samma skrivbord men det tycks mig som om jag måste dra ett avslutande streck under allt som varit och fortsätta i en helt annan ton. Jag måste släppa in en ny insikt i mitt liv och hitta en plats för den: det handlar om vår förestående förintelse och utplåning, om det kan vi inte längre ha några illusioner. De är ute efter att krossa oss fullständigt, vi måste acceptera det och fortsätta utifrån den insikten. Jag drabbades idag av en djup modlöshet och den måste jag också försöka komma tillrätta med.”
        En annan ton? Finns den ton som kan omfatta och bära allt? Både en överdådigt blommande jasmin och giftig gas. De stora orden får hon avstå från. De skymmer. Bara ett enda återstår: att vara kvar i det som är. Att utan förbehåll överlämna sig till det som sker. Hennes svar blir: ”Här är jag!” Då ger skräcken plats för sorg. Den gör henne saklig. Hon ser över sina tillhörigheter. Behöver bättre skor. Vem kan låna henne en ryggsäck? Och tandläkare! – hon kan inte komma dit ut med tänderna fulla av hål. Vilka böcker får plats? Rilke och Bibeln. Det räcker. Hon tänker på den dag då brevet kommer. Hennes inställelseorder. Visst kommer hon att gråta. Men det går över.
        Etty blir förbryllad när hon ser hur några av hennes bekanta reagerar. De är upprörda: ”Sånt här skall verkligen inte jag behöva finna mig i!” Som hade de blivit utsatta för en personlig förolämpning. De har inte förstått att det som nu sker är så demoniskt att det inte finns plats för privat bitterhet.
        Några dagar senare genomförs den första evakueringen från Amsterdam till Westerbork i östra Holland, nära tyska gränsen. Lägret ligger lägligt, med goda järnvägsförbindelser mot östra Europa. Evakueringen sker nattetid för att inte i onödan ge stadens befolkning anledning till oro.

Uppbrott

Skräcken har blivit sorg. Nu ser hon klart vad som gäller för henne. Den 12 juli 1942 har hon ett långt samtal: ”Kära Gud, det är ängsliga tider. Inatt för första gången låg jag i mörkret med brännande ögon och såg scen efter scen med lidande människor passera inför mig. Jag skall lova Dig en sak Gud, bara en enda liten sak: jag skall aldrig låta mitt Idag tyngas ner av mitt Imorgon. Varje dag är nog i sig själv. Jag skall försöka hjälpa Dig, Gud, och hindra att min kraft att bara rinner bort men jag kan inte garantera något i förväg. Men en sak har blivit alltmer klar för mig: att Du inte kan hjälpa oss, att vi måste hjälpa Dig för att hjälpa oss själva. Och att det är det enda vi klarar av dessa dagar och att det är det enda som egentligen betyder något: att vi bevarar en liten bit av Dig, Gud, i oss själva. Och kanske också i andra. För tyvärr är det nog inte så mycket som Du Själv kan göra åt det vi nu drabbas av, eller åt våra liv. Du kan inte hjälpa oss men vi måste hjälpa Dig och in i det sista försvara Din plats inne i oss. Det finns några, det är sant, som även i dessa sena dagar vill rädda undan sina dammsugare och sitt silverbestick istället för att försvara Dig, kära Gud. Och det finns de som vill hitta en säker flyktplats, där de kan gömma sina kroppar men själva är de inget annat än en förvaringsplats för rädsla och bitterhet. Och de säger ’De skall aldrig få mig i sina klor!’ Men de glömmer att ingen är i deras klor som är i Din famn. Jag börjar känna mig lite lugnare nu, Gud, när jag fått samtala med Dig. Jag skall ha många fler samtal med Dig. Säkerligen kommer Du att få gå igenom kärva perioder med mig då och då, när min tillit sviktar en smula, men tro mig, jag kommer alltid att arbeta för Dig och jag kommer att vara trogen mot Dig och jag kommer aldrig att driva bort Dig från min närhet. (…)
        Jasminerna bakom mitt hus har blivit helt förödda av regn och stormar de senaste dagarna; de vita blommorna flyter runt i leriga svarta pölar på det låga garagetaket. Men någonstans inom mig fortsätter jasminen att blomma oförstörd, precis lika överflödande och underbart som den någonsin blommat. Och den sprider sin ljuvliga vällukt kring det Hus där Du finns, O Gud. Så Du förstår, jag månar om Dig, jag kommer till Dig inte bara med mina tårar och onda aningar denna stormiga, gråa söndagsmorgon, jag kommer till Dig också med doftande jasmin. Och jag skall komma till Dig med alla de blommor jag möter på min väg, och säkerligen kommer det att finnas många. Alltid kommer jag att försöka få Dig att känna Dig hemma. Och skulle jag bli inlåst i en trång cell och ett moln flöt förbi på himlen bak mitt lilla gallerfönster, då skall jag komma med det molnet till Dig, O Gud, medan det ännu finns kraft i mig att göra det. Jag kan inte lova Dig någonting för imorgon, men Du förstår att min vilja är god. Och nu skall jag ge mig ut på den här dagens äventyr. Jag kommer att möte en väldig massa folk idag, och onda rykten och hot kommer att överfalla mig som när fiendesoldater belägrar en ointaglig fästning.”
        Etty vet vad som gäller för henne men får argumentera för sin hållning. Hennes vänner förebrår henne för att ha gett upp. Det är vars och ens plikt, säger de, att försöka komma undan. En särskild skyldighet för henne, hon med sin stora begåvning. Allt hon skall uträtta efter kriget. Hon måste sätta sig i säkerhet. Gå under jorden eller fly utomlands. Det finns kontaktnät. Men hon förstår inte vad de talar om. Ockupationsmakten går efter listor och kvoter. Om hon kommer undan, får någon annan åka i hennes ställe – vad är det för mening med det?!
        Ändå gör hon ett avsteg. I efterhand har hon svårt att göra reda för vad som hände. Någon övertalar henne att söka anställning vid Judiska Rådet. Ockupationsmakten hade gett Rådet tillstånd att anställa folk som hjälpte till vid planerade evakueringar. Som anställd var man tillsvidare skyddad. Någon som har kontakter följer med Etty till Rådet. De går förbi köande människor in till dem som har kontakter med andra kontakter. Etty anar att det dras i många osynliga trådar. Tjänster och mottjänster byts utanför ordinarie tjänsteväg. Rättvist är det inte! Men redan samma dag är hon anställd. Maskinskriverska på avdelning för Hjälp åt deporterade. En väninna säger att hon blivit offer för särskilt beskydd.
        Beskyddet väcker blandade känslor. Etty känner sig smutsig. Rätt var det inte! Många människor köar om de anställningar som ger tillfälligt skydd. Fartyget sjunker mitt ute på oceanen och vettskrämda människor klamrar sig fast vid de få vrakdelar som ännu flyter. Den plats hon tagit, har hon tagit från en annan. Är det så hon vill leva? Men naturligtvis, hon känner sig också lättad. Inställelseordern kommer inte imorgon eller övermorgon. Hon har några veckors uppskov.
        Arbetet vid Judiska Rådet blir en prövning. Hennes första anställning med fasta arbetstider. Hela dagarna sitter hon och renskriver ansökningar på maskin ”Undertecknad NN. anhåller om att bli undantagen från deportation eftersom undertecknad nu utför ett viktigt arbete i en industri av stor betydelse för den tyska krigsmakten.” Förtvivlade rop att slippa, arkiverade tillsammans med andra förtvivlade rop. Alla försedda med vederbörlig stämpel: Utan åtgärd. Etty renskriver många sådana rop. Hon hade drömt om att skriva krönikan om vår tid. Ropen hon renskriver blir en del i den krönikan. Men efter två dagar får hon nog. Judiska Rådets lokaler är en blandning av dårhus och helvete. Där gör hon ingen världens nytta. Hon anmäler sig för tjänstgöring i Westerbork, den första anhalten på vägen till Polen. Hon packar sin ryggsäck och gör sig klar.
        Under dessa sista juliveckor når Etty den enkelhet hon alltid längtat till. Hon ser döden i ansiktet och upptäcker en gammal bekant. När hon ger den en plats i sitt liv, kan hon somna lugnt på kvällen. Skräcken kommer tillbaka. Naturligtvis gör den det. Men hon gör inte motstånd. Hon har lärt att den också kommer att försvinna. Alla samtal och möten blir enkla. Koncentreras kring de ord man ännu behöver säga varandra. Gör man upp att träffas nästa dag, finns alltid ett underförstått: om inte … Sådana är dagarna.
        Etty läser igenom sina dagböcker. Funderar ett tag på att bränna dem men ångrar sig. De skall vara kvar som minne. Om det blir tillfälle för henne att påminna sig. Hon granskar vårens stormar. Förälskelsen och den vilsna självömkan hos en försmådd. Fantasierna om att de skulle gifta sig. Hon kom aldrig ur deras grepp. Ändå visste hon att det inte var på riktigt. Men nu, i en enda lätt rörelse lyfter hon det av sig. Eller snarare, hon behöver inte ta det av sig: det finns inte mer.
        Det enda som återstår är att ta avsked från den man hon älskar. I det står hon fast: hon älskar Spier. Mer än hon älskat någon annan människa. Hon överlämnade sig till honom och lärde sig tillit. Han har tagit fram Gud i henne. Tidigare har hon skrivit om honom som vore han ett kosmiskt väsen. En förmedlare mellan Skapare och skapelse. Nu ser hon tydligare och varmare. Han är sjuk, hostar svårt. Han pratar in i det sista om deras planer att gifta sig. De skall vara tillsammans. Alltid tillsammans. Som trodde han att det fanns någon sanning i det. Han ropar vilt att hon inte får lämna honom. Hon ser honom tydligt och med stor ömhet. Hon har lärt den läxa han gav henne och är fri från sin älskade lärare. Lättad, nästan munter avreser hon till Westerbork den 30 juli 1942. Hon är fri.

Överlämnad

Vägen till Westerbork är Ettys väg till befrielse. Sitt eget har hon lämnat. Hennes privata motsägelser finns inte längre. Hon har sagt sina första: ”Här är jag!” Nu möter hon det som är värre. Den plats hon kommer till är en motsägelse. Den kan inte finnas. Ändå finns den där.
Etty är anställd av Judiska Rådet. Hon kommer att ingå i Westerborks fasta stab. Skall stå till förfogande för de sysslor som krävs för att lägret skall fungera. Hjälpa de som deporteras så att det flyter smidigt. Etty ser vad som pågår. Alla här ser det. Varje hörn av Hollands töms på judar. De kommer till Westerbork men deras vistelse här blir kort. Punktligt varje tisdag avgår ett fullastat tågsäte men veckans kvot. Ett tusen, två tusen, ibland tre tusen. Man går efter listor. Alla här vet vad det innebär att komma upp på listan. De som sänds iväg kommer inte tillbaka. Några hade lovat att skriva när de var framme. De hördes aldrig av. Så det gäller att inte hamna på listan. Det gäller att göra sig nyttig. De som ingår i den fasta staben är nyttiga. Tillsvidare behövs de. De kommer inte på listan. Dessutom har de andra privilegier. Bor bättre. Vet hur man skaffar mat. Kan få permission om det finns giltiga skäl. Bara ett fåtal rymmer. Om permissionen missbrukas, höjs kvoten med några hundra. Rymlingens vänner sätts upp på listan. Men den tyske kommendanten Gemmeker är inget råskinn. Han är mån om en bra stämning i lägret. Han menar sig vara god psykolog. Bland de fångna finns berömda artister, kuplettskrivare. De kommer inte upp på listan. De uppmuntras att sätta samman revyer. På premiärerna sitter kommendanten och hans stab på första rad. Westerbork är ett välskött läger. Inga oroligheter. Ingen brutalitet. Gemmekers överordnade är imponerade. Han får medalj för förtjänstfulla insatser. Sådan är den plats Etty kommer till.
       Men Ettys första vistelse i Westerbork blir kortvarig. Varar bara två månader. Vid en permission till Amsterdam blir hon liggande sjuk. Hon är tillbaka i sitt älskade rum. Hennes skrivbord har väntat. Men nu är det inte här hon är hemma. En dag i Westerbork varar i hundra år. Nu är det där hon är hemma. Vid sitt sjukläger fyller hon ett sista häfte med anteckningar. Ett långt samtal med Gud. Om Spier, som nu är död. Om tacksamheten över allt hon fått möta. Om sin otålighet över den kropp som svikit henne. Hon vill tillbaka till sitt Westerbork. Till gemenskapen med vännerna där. Breven till lägret innehåller alltid ett och samma. ”Jag kommer snart. Kanske redan nästan vecka. Annars säkert veckan efter. Jag skall bara bli frisk först.” Men kroppen vill inte. I slutet av november gör hon ändå ett försök. Mot läkares inrådan. Efter några dar blir hon hemskickad. Westerbork har inget bruk för henne. Inte i det skick hon är. Först i början av juni 1943 är hon frisk nog att återvända. Några fler permissioner blir det inte. Det vet hon. Hon ber en vän ta vara på hennes anteckningsböcker.
Etty vill tillbaka till sitt Westerbork? – Det här är något jag länge vägrat fatta. Det kan inte stämma! Etty är ingen martyr. Hon har en sprudlande livsglädje. Inte vill hon dö! Hon är klarsynt nog att se att hennes odds är små. Osentimental nog att inte räkna med särskilda underverk för egen del. Inte heller är det plikt. Inte något hon måste tvinga sig till. Hon vill till Westerbork. Under hennes sjukdomstid i Amsterdam försöker några icke-judiska vänner med milt våld få iväg henne till en plats de förberett. Där är hon säker. De backar förskräckta inför hennes vrede: de har inte fattat nåt av henne!! Hon vill dela sitt folks öde. Etty vill till Westerbork inte för att dö utan för att ge sig åt livet i dess mest intensiva och mest förfärliga gestalt. En dag i Westerbork varar i hundra år.
        Ettys Westerbork? Vilka är hennes uppgifter? Vad uträttar hon där?
Hon är med och tar hand emot dem som blivit hämtade. Hon berättar om den lilla gumman, som glömt kvar sina glasögon och sin medicin hemma på spiselhyllan – kan hon fara tillbaka nu och hämta dem? Och kan någon säga henne var hon hamnat och vart hon är på väg? – En 87 årig kvinna klamrar sig fast vid henne med stor kraft och berättar att trappan framför hennes lilla hus alltid har varit skurad och ren, att hon aldrig i hela sitt liv har kastat sina kläder under sängen, när hon gått och lagt sig. – En böjd liten herre på 79 år anförtror henne sitt bekymmer: han har varit gift i mer än 50 år, hans fru ligger på sjukhus i Utrecht och imorgon skall han föras ut ur Holland ...
        Hon är också med och tar emot dem som kommer från straff läger och fängelser. Hon ser deras sönderslagna kroppar, hör deras berättelser. Men om det vill hon inte skriva. Det får andra göra.
        Hon är med och hjälper dem som sänds vidare. Där är den unga kvinnan som länge varit förlamad. Nu har hon tränat så att hon kan gå om någon stödjer henne. Hon är på listan och det är måndag kväll. Imorgon skall hon med. Etty skriver om deras möte: ” ’Du har hört det, va? Jag måste resa.’ Vi ser länge på varandra. Det är som hennes ansikte har försvunnit; hon är bara ögon. Sen säger hon med en samlad, grå liten röst: ’Det var väl tråkigt. Att allt man lärt sig inte betyder nåt längre.’ Och ’Vad svårt det är att dö.’ Plötsligt släpper hennes stela hållning och hon snyftar: ’Och det värsta är att jag måste lämna Holland.’”
        En förvirrad kvinna kastar sig över Etty med ett oavbrutet flöde av ord: ”Det här är inte rätt, hur kan det vara rätt? Jag måste fara och min tvätt hinner inte torka till imorgon. Och mitt barn är sjukt och har feber, kan du inte fixa nåt så jag slipper åka. Och jag har inte så det räcker för barnet, hans overall är för liten, jag behöver en större, och det är nog för att gör en galen (…) och min kusin, han kom samtidigt med mig, men han behöver inte åka, han har de rätta pappren. Kan inte du skaffa några åt mig? Du behöver bara säga att jag inte skall åka (…) Kan du inte gömma barnet åt mig. Snälla, kan du inte gömma honom. Han har ju sån feber, hur skulle jag kunna ta honom med?”
        En annan kvinna har mer att ta av. Hon låter Etty höra: ”Allt jag vet är att jag har sju barn och de behöver en rejäl mamma, det kan du vara säker på!” Hon är fullt sysselsatt med att fylla en jutesäck med deras tillhörigheter. ”Jag lämnar inget kvar; min man skickades iväg för ett år sedan och mina två äldsta pojkar är också iväg.” Hon strålar när hon säger. ”Mina barn är ena riktiga juveler! (…) Jo minsann, sju barn och de behöver en rejäl mamma, tro mig.”
En ung kvinna är finklädd och sminkad. Hon ser fram mot att träffa sin man som rest ut före henne. En annan är höggravid och får bäras på bår till tåget. Etty ser dem alla: de som i det längsta tror att det är ett misstag; de som tar sina liv; de som går sjungande till ilastningen; de brutna, de förvirrade, de modiga. Hon ser in i vakternas ansikten. Ser kommendant Gemmeker inspektera tågsätet före avgång. Ser också hans beställsamma hjälpredor. 
Allt det Etty ser, allt det hon hör blir till en enda stor fråga: Vad är det egentligen som pågår här? Men hon har inget svar. Inget annat än sitt ”Här är jag!” Hon vet bara att hon skall vara här. Hjälpa om hon kan. Om inte, skall hon vara här ändå. Så att någon finns som ser det som pågår. Så att det som händer här i lägret når det innersta i en människa. Når den plats där Gud är. Bara så är läkande möjligt. Bara så kan vi stå emot den totala meningslösheten.
I ett brev till en kristen väninna finns en bön nedtecknad. Det är några veckor före hennes egen avresa: ”Du har gjort mig så rik, o Gud, så låt mig dela ut Din skönhet med öppen hand. Mitt liv har blivit ett oavbrutet samtal med Dig, o Gud, ett enda stort samtal. Ibland när jag står i något hörn av lägret, mina fötter stadigt placerade på Din jord och min blick stiger mot Din himmel, då strömmar ibland tårar nerför mitt ansikte, tårar i djup rörelse och tacksamhet. Också på natten när jag ligger på min brits och vilar i Dig, o Gud, då rinner tårar av tacksamhet nerför mitt ansikte, och det är min bön. (…) Jag utmanar inte Dig, o Gud; mitt liv är ett enda långt samtal med Dig. Jag blir nog aldrig den stora konstnär jag verkligen ville ha blivit, men jag är redan trygg i Dig, Gud. Ibland försöker min hand få till små djupsinnigheter och bräckliga berättelser, men jag slutar alltid med ett enda ord: Gud. Och det säger allting, och det behövs inget mer. Och alla mina skapande krafter är översatta till ett inre samtal med Dig. Mitt hjärta slår djupare, starkare och ändå mer fridfullt och det är som om jag hela tiden samlar inre rikedomar.”

Reflexion

Och sen då? frågar läsaren. Men det finns inget sen. Inget efteråt. Berättelsen om Etty har inget slut. Den handlar om en ung kvinna som överlämnar sig. Hon söker sig till den plats där brotten begås under hennes tid. Ser ansiktena, hör rösterna. Hon är där så att som sker i det yttre också sker i det innersta. Hon tror att närvaro kan vara läkande. Etty vill vara en motkraft mot den meningslöshet ur vilken nazism och annat fördärv uppkommer.
        Motkraft? Den som ställer sig framför framstormande pansarkolonner utgör ingen egentlig motkraft. Inte ens ett motstånd. Hon blir bara överkörd. Allt annat är önskedrömmar. Det enda som kunde bryta den nazistiska makten var militär motmakt. Det är sant. I det korta perspektivet är det faktiskt sant. Dessutom en sorts naturlag: brutalt våld framkallar med nödvändighet brutalt motvåld. Och nazismens historia känner vi. Ett kortlivat tusenårsrike. Efter några få år är Europas städer ruiner. Femtio miljoner människor döda. Också bödlarna är döda. Men de flesta offren var civila. I den historien är Etty utan betydelse. Här har också hennes berättelse ett sorts slut. Hon sänds till Auschwitz tisdagen den 7 september 1943 tillsammans med 987 andra. Hennes bror och föräldrar är i samma transport. Enligt uppgifter från Röda Korset dör Esther Hillesum i Auschwitz den 30 november 1943.
       Men vi ingår också i en annan historia. En som inte handlar om makt utan om försoning. I den är människan ansvarig och hon vet det. Alla dessa tusenårsriken, varifrån får de sin snabbt förskingrade makt? Varifrån fick nazismen sin makt? Ett möjligt svar: från alla dem inget hade att ty sig till, inget annat än makten. Rädda människor, ensamma och misstrogna. De som blir berövade sin tillit, litar på makten. Om det svaret är riktigt, då är ondska frånvaro. Och då är ett helande möjligt. Men om helande inte är möjligt, finns ingen annan väg än att försöka i alla fall. Det är genom sådana försök ”i alla fall” som vår andra historia blir till. Och den är inte avslutad. Historien om Etty slutar inte i Auschwitz. Den pågår fortfarande. Förstörelse och helande pågår fortfarande.

Jag har använt mig av Etty. The Letters and Diaries of Etty Hillesum. Complete and Unabridged, översatt och utgiven av The Etty Hillesum Foundation 2002

Mötesprotokollet finns tillgängligt på nätet: http://eudocs.lib.byu.edu/index.php/Wannsee-Protokoll

  Den här beskrivning av Westerbork bygger i huvudsak på Philip Mechanicus utsmugglade anteckningar. De finns utgivna under titeln Im Depot, Tagebuch aus Westerbork. (Finns även i engelsk översättning) Mechanicus var journalist och satt internerad i Westerbork samtidigt med Etty. De blev vänner och han skriver om henne med värme. Kanske den enda värme som finns i hans anteckningar.