Fallet

Vi ställer oss nu slutligen inför alla de bilder naturvetenskapen tecknar av världen och av vår plats i världen:
       Allt börjar när en ursprunglig enhet brister. Det som var ett Enda, en Singularitet faller ut som tid och rum, som ett delvis ordnat myller av energins möjliga mikrotillstånd, som strålning och materia och fyra olika krafter. Ursprungliga symmetrier och strukturer tonar bort i en tilltagande oreda. Den första, ohyggligt starka intensiteten av energi späds ut, när rummet snabbt töjer sig. Det blir nu allt kallare och ljuset försvagas långsamt men efter några miljarder år syns små skimrande punkter i mörkret.
        Här och var, fast mycket glest, tänds stjärnor. De brinner, flammar upp och slocknar. Ännu i miljarder miljarders år skall nya stjärnor tändas, brinna och slockna till dess kylan släcker allt. Och här och var, fast mycket glest, finns kring en lysande stjärna en planet, där liv kan slå rot och växa. En plats med rinnande vatten och genomströmmad av energi. Här uppstår liv när rummet delas på ett nytt sätt i inre och yttre, två rum som omsluter varandra, åtskilda och förenade i en undersökande relation.
        De levande samlar ljus och förökar sig till ett myller av former som ville de pröva alla de möjligheter platsen här erbjuder. Levande varelser fogas oavlåtligen ihop med andra levande varelser. Ibland blir det lösligt sammansatt ekosystem, som sätts ihop och faller isär, sätts ihop och faller isär, ibland blir det till mer definitivt hopfogade organismer, som förökar sig, sprids och dör bort som vill de sätta samman något från den ursprungliga enheten. Men det gemensamma landskapet förvandlas oavlåtligt, livsformer uppstår och förintas, uppstår och förintas. Allt är i rörelse. Inget består. Allt är förgängligt.
        När livet här är halvvägs kommet dyker människan upp. Under ett ögonblick tar hon jorden i besittning, odlar upp marken, tämjer boskap, bygger sig städer och är sen åter försvunnen. Jorden tas över av andra livsformer och nya ekosystem fogas samman tilldess solen flammar upp och dess hetta förintar varje spår av oss som levat här.
        När jag uppmärksamt betraktar dessa bilder upptäcker jag oväntat att det här är ju inget nytt! Det här har människor vetat i alla tider! Inte detaljerna, men budskapet! Nytt för vår tid är exakta formler för hur materien är ordnad, nytt är en detaljerad kunskap om levande cellers inre byggnad och nytt är kännedomen om enskildheter i människans och andra arters släktträd; det som däremot inte är nytt är vad alla denna kunskap säger: att den här världen är en tillfällig plats. Att det som har en början kommer att ha ett slut. Det är något människor vetat länge.
        Ny är inte heller insikten att en människa för sin existens är utlämnad till det hon inte rår över. Nytt är däremot att vi i vår tid tenderar att betrakta vår utsatthet som en sorts försummelse, en genant brist som för länge sedan borde ha blivit åtgärdad.
För några generationer sedan slog ju den tanken rot att det var dags för människan att bryta upp från sin självförvållade maktlöshet. Hennes framtid låg i hennes egna händer och hon hade alla möjligheter. Hon var inte försvarslös, hon behövde inte leva som en utlämnad. Genom att förbättra och behärska vetenskap och teknik kunde hon själv ta makten och säkra sin framtid. Upplysningstidens tro på människan och mänskligt förnuft började steg för steg omvandlas till en tro på tekniken och teknikens allmakt. Men när en större bild av världen och människans plats i världen klarnar under sent 1900-talet, framstår den moderna tron på tekniken som ett kollektivt självbedrägeri. De krafter vi kan mobilisera till vårt försvar längs den vägen är många, många nummer för små och dessutom av alldeles fel sort.
       Den makt som tekniken erbjuder är en makt byggd på envägsrelationer. Att kunna kontrollera utan att själv bli kontrollerad. Det är den makt en tekniker har över en maskin han är satt att sköta. Han har full insyn i och kontroll över maskinen men maskinen vet inget om honom. Den som bär den maktens tecken måste därför vara osynlig. Men en människa är synlig även när hon försöker skyla sig. Relationen mellan människa och värld är inte envägs utan tvåvägs. Att vara människa är att vara utsatt, utlämnad, försvarslös. Det är en del av existensens grundvillkor. Förintelsen gäller oss alla lika och vi vet det. Inga tekniska framsteg rubbar basfakta.
        En människa är i sitt anrop men ropet är äldre än hon. Det finns i allt levande och är inte bundet till någon särskild livsform Det är ett rop från någon som blivit avskild; det är riktat till andra avskilda. Ett rop ”Här är jag!” Livets historia handlar om ropen mellan de som blivit avskilda och om ett uppmärksamt lyssnade. Hur rop och lyssnande fogas samman som vore de de sista kvarvarande band som håller samman något som finns sen tidens början och som nu på väg att falla sönder. Ropen och lyssnandet har kraft att omvandla tomheten till bilder av en saknad.
        Om detta berättar Isaak Luria, en vis man från 1500-talet, följande historia: När Gud skapade världen gick det inte så bra. Det blev inte alls som det var tänkt. Gud, Den Ende och Förborgade, bröt sig ut ur sitt Ursprung för att skapa universum i en stråle av Ljus, av Nåd. Men de kärl som skulle ha fyllts av det gudomliga var alltför bräckliga. De föll sönder och i fallet blev den värld till som vi känner idag. Här är allt blandat om vartannat. Här finns skärvor av de kärl som brast och gnistor från strålen av Ljus. Och gnistorna är fångna inuti det brustna. Som hemlösa barn ropar de på varandra men den värld de ser är en värld av skal som stänger dem inne.
        Men hemlöshet är inte slutet på historien. Fallet ner i tomheten fortsätter men ett återsamlande är påbörjat. Bland de fallna går Någon och ropar och kallar. De hemlösa är alla Hennes barn. Den som hör Hennes rop, hör det stiga ur sitt eget inre och riktar ropet till den hon möter. För i det som är innerst i alla finns också det som är gemensamt för alla. När ett rop blir besvarat brister de skal som höll gnistorna instängda och de kan uppgå i varandra. I allt vi möter finns gnistor som förbidar befrielsen. Genom de levandes anrop och ansvar helas något som föll sönder i tidens början.