Den femte relationen

”I begynnelsen var relationen” (Buber)

För många var tanken direkt motbjudande. Den stred dessutom mot själva andan i det antagande som legat till grund för alla stora genombrott. Den andan kan sammanfattas ungefär så: Först och främst måste vi frigöra oss från vårt eget begränsade perspektiv. Jorden, människan, Jaget är inte centrum, inte några huvudrollsinnehavare. Knappt ens bifigurer. Om världen verkligen är en och gemensam, vilket vi måste förutsätta, finns ingen stark skillnad mellan här och där, eller mellan då, nu och sen. De skillnader vi är så bundna av, är skenbara. Alltså blir uppgiften att hitta de allmängiltiga lagar, de matematiska mönster som lyfter oss ut ur det skenbara och tillfälliga och entydigt binder samman här och nu med där och då och sen. Vi måste avstå från varje tanke på en fast punkt. Historien visar oss att varje försök i den riktningen har fördröjt nya genombrott. Så ledtråden har blivit att i världen finns ingen fast punkt. Allt är förvandling. Universum är en avgrund.
                      Efterhand som vår kunskap om världen blev mer exakt, framstod det emellertid allt klarare att det hela måste vara ett hastverk. Ett hoprafs av tillfälligheter. För visserligen fanns en matematisk tanke, en logisk symmetri bakom många av de naturlagar, som reglerar hur förändringar sker, men för att världen alls skall fungera som den gör krävs dessutom en hoper med naturkonstanter och de verkar helt godtyckligt satta. Bara råa fakta utan logik Så här har det råkat bli, men universum kunde förmodligen lika gärna sett helt annorlunda ut.
                      Sådan var den allmänna inställningen tills för ungefär ett halvsekel sedan, då fler och fler tecken hopar sig på att det ändå kan finnas en orubbligt fast punkt i universum. Ett singulärt centrum för allt som finns. För i tidens början för 13.7 miljarder år sedan satt förmodligen allt det här ihop i ett enda stycke. Alla de symmetrier, relationer och konstanter vi upptäckt under resans gång var då delar av en allomfattande singularitet, en enhet. Den värld där vi idag lever blev till då enheten föll sönder. Dagen är ett hoprafs av tillfälligheter, men den låter oss likväl ana en ursprunglig enhet
                      Sedan man anat den enhet som en gång fanns har huvuduppgiften blivit att återskapa de ursprungliga sambanden. Hitta den matematik som får alla delar att falla på plats. Viktiga ledtrådar i det arbetet är de fyra relationer, som idag håller ihop världen. Det är de två relationer, den starka och den svaga, som bygger upp och håller samman atomkärnor; det är den elektromagnetiska relation som bygger upp och håller samman atomer, molekyler och kristaller; det är den mycket svaga relation, gravitation, som bygger upp och håller samman solar, solsystem och galaxer. Om man hittar det mönster, där de fyra relationerna passar in och där alla konstanter får sin förklaring, då har man en fullständig teori för allting.
                      Frågan är emellertid om man inte i en fullständig teori för universum också måste ge plats åt en femte relation, en som är så mycket svagare än de andra att den ännu inte blivit rätt beaktad, den som bygger upp och håller ihop allt liv. Alltså relationen mellan ett inre rum och ett yttre. Bland oss människor kan den femte relationen bland annat visa sig som medkännande och beredskap till ansvar.