Samtal i Köpenhamn

På hösten 1941 sökte den tyske atomfysikern professor Werner Heisenberg upp sin gamle vän och mentor Niels Bohr i det då av tyskarna ockuperade Köpenhamn. Men det var inte i först hand en vänskapsvisit. Professor Heisenberg hade ett ärende han vill dryfta med sin forne lärare. Hur skulle de, Europas atomfysiker, förhålla sig till den forskning, som avsåg att framställa atomvapen? Själv arbetade professor Heisenberg för den tyska krigsmakten och strax före sin resa till Köpenhamn hade han insett att man kunde använda plutonium för att framställa en ny typ av bomber. Men kanske vore det möjligt att via vännen Niels få fram ett meddelande till de före detta kollegorna, som nu arbetade i England och USA. Kanske fanns ännu något kvar av den gamla vänskapen fysiker emellan. De kände ju alla varandra och hade umgåtts flitigt före kriget. Kanske kunde man göra en överenskommelse att inte bygga dessa bomber. Men professor Heisenberg lyckades inte tala så att Niels förstod vad han menade. Mötet slutade i förvirring och en livslång misstro.

Niels' institut

Heisenberg och Bohr hade träffats första gången 1922 vid en gästföreläsning, som Bohr höll vid universitet i Göttingen. Bohr var då endast 35 år gammal, men var redan en legend inom den snabbt växande atomfysiken. Redan före första världskriget hade han gett sig i kast med att förstå atomers uppbyggnad och det uppdraget fullföljde han med stor koncentration och envishet. Den unge Heisenberg, 20 år gammal, hade kommit för att lyssna till denne legend och i diskussionerna efter föreläsningen hade Heisenberg dristat sig att kritisera de teorier, som Bohr presenterade. Diskussionerna fortsatte under en lång fotvandring genom Göttingen med omnejder och Heisenberg blev inbjuden att komma till Niels' institut för teoretisk fysik i Köpenhamn för att där fortsätta samtalen.
      Vid denna tid försökte fysikerna fortfarande att göra sig åskådliga bilder av hur atomen var uppbyggd med hjälp av de naturlagar man kände till. Det fanns ekvationer som beskrev kroppar i rörelse och det fanns kända samband mellan kraft, massa och acceleration. Alltså låtsades man att atomen var ett planetsystem i miniatyr, där elektroner snurrade kring en centralt placerad atomkärna. Men man låtsades bara - för man visste att så kunde det inte vara. Men genom att låtsas fick man en bra utgångspunkt för teoretiska arbeten, som så småningom ledde fram till de modeller, som bättre stämde med tillgängliga observationer. Man prövade sig fram, man pratade sig fram och Bohr var en passionerad samtalare. För att kunna tänka behövde han framför allt någon att tala med. Tänkandet-talandet var för honom en kopplad process med oviss utgång. Han lyssnade både inåt och utåt. Skulle något oväntat sammanhang dyka upp vid sidan om den utstakade vägen? Skulle han kunna locka fram fruktbara invändningar hos dem som lyssnade? När han reste ut för att hålla föreläsningar på universiteten i Europa och USA, var han också på jakt efter nya samtalspartner.
På så sätt hade Köpenhamn under 1920-talet blivit ett centrum för den moderna atomfysiken. Där hade Bohr byggt upp sitt institut och lockat till sig unga forskare från många länder. Han blev pappa för en hel generation av fysiker. Det finns en fin flora av anekdoter, som berättar om den familjära stämning, som rådde hos honom. För många unga gästforskare blev Niels' institut ett andra hem. Man talade om "fysikerfamiljen".
      När Bohr hade hittat en inspirerande samtalspartner, så hände det ofta att han tog med denne på utflykter för att de skulle få tala ostört med varandra. Så tog han med sig Heisenberg på långa fotvandringar kors och tvärs genom Danmark. De seglade tillsammans, de åkte skidor, de simmade. Heisenberg lärde sig att tala danska i det närmaste flytande. Deras samtal lade grunden både till en förtrolig vänskap mellan dem och till den moderna atomteorin, den så kallade kvantmekaniken.

Köpenhamnstolkningen

I kvantmekaniken lyckades man formulera de fysiska lagar, som gäller för atomer och elementarpartiklar. När denna nya fysik upptäcktes och presenterades under senare hälften av 1920-talet, uppväckte det en intensiv debatt.  Kvantmekaniken innebar ett radikalt brott mot vårt vanliga sätt att uppfatta världen.
      Om man vill ange hur en elementarpartikel, t.ex. en elektron, rör sig, så kan man med kvantmekanikens hjälp beräkna de möjliga hastigheter, positioner, som en elektron kan befinna sig i; de alternativa tillstånden kan beräknas men man kan aldrig säga säkert i vilket av dem en elektron faktiskt befinner sig i ett givet ögonblick. Den är utspridd över alla sina möjligheter, den befinner sig samtidigt i många alternativa positioner. Men hur skall vi kunna föreställa oss en partikel, som befinner sig på olika platser samtidigt? Är den en enda eller är den många eller är den inte alls? Förmodligen måste vi nöja oss med att inse att vi inte kan använda kända kategorier när vi vill beskriva denna typ av elementära fysiska skeenden.
En annan konsekvens av den nya fysiken blev att det nu fanns två uppsättningar med naturlagar: en som gällde för atomer, och en annan, som gällde för lite större klumpar av materia. Men det fanns ingen väldefinierad övergång mellan dessa två nivåer. De var skilda åt genom ett skikt av ren slump. Tanken att den fysiska världen på ett så fundamentalt sätt skulle vara kluven i två områden, som saknade direkta orsaksmässiga samband med varandra, var svår att fördra. Genom kvantmekaniken hade man förstått atomen, men hur skulle man förstå kvantmekaniken?
      Under långa och laddade samtal mellan Heisenberg och Bohr utformades den så kallade Köpenhamnstolkningen. Den centrala ansatsen i denna tolkning är en strävan att finna den logik som kopplar samman kvantmekanikens begrepp med den värld vi känner i vår direkta erfarenhet. Genom att klart definiera mönstren för bristen på entydiga samband sökte man gör bristen tydbar.
      Heisenbergs obestämbarhets relation är en viktig komponent i Köpenhamnstolkningen. All form av observation förutsätter en påverkan på det som observeras. Eftersom det finns en minsta möjlig händelse, ett kvantum, så innebär en observation alltid en påverkan med minst ett sådant kvantum. Detta kvantum kommer att ge sådana effekter att elementarpartiklar framstår som en aning obestämbara, suddiga. När man söker bestämma exakt var de befinner sig, är de redan på en annan plats.
      En annan viktig komponent är Bohrs komplimentaritets princip. Med denna princip menar han att vi måste vara beredda på att använda oss av många olikartade begrepp för att kunna beskriva ett skeende. Även om de olika beskrivningarna utesluter varandra, kan de vara sanna samtidigt. De behövs båda för att ge komplimenterande beskrivningar av världen. Så hur skall vi då tänka om den partikel som befinner sig på olika platser samtidigt? Kanske skall vi förstå det så att dessa partiklar är ett Något, som bara har begränsade likheter med sådant vi träffat på tidigare. Att våra föreställningar om rum, tid, kraft, massa är kanske inte helt adekvata i atomens värld.
      Köpenhamnstolkningen utformades under senare hälften av 20-talet men både Heisenberg och Bohr fortsatte att bearbeta den under resten av sina liv. Särskilt Bohr menade att den innehöll generellt giltiga principer, som borde kunna tillämpas även på områden utanför fysiken. Han kom ofta med den eftertryckliga förmaningen att vi aldrig fick glömma "att vi är både åskådare och aktörer i tillvarons stora skådespel".

Tankar som byggs med reservutgångar

Fram till 1933 hade Tyskland varit en av de ledande nationerna inom den moderna fysiken. På många av dess anrika universitet fanns medarbetare och före detta elever till Niels Bohr. Men så tog nazisterna makten och universitet och högskolor rensades från judar och från de som var kritiska mot nazismen. Den moderna fysiken flyttade från Tyskland till England och USA. Bohr gjorde stora insatser för att hjälpa hotade tyska kollegor. En inbjudan att komma till honom som gästforskare räddade livet på många. Hans institut blev den första anhalten i en lång exil.
      Men Heisenberg stannade kvar i Tyskland. Som professor i Leipzig kunde han bevittna hur vänner och kollegor satte sig i säkerhet utomlands. Många av hans bästa elever var judar och de försvann till USA. Han märkte hur rädslan bredde ut sig i hans hemland och hur samtalen tystnade. Förmodligen var Heisenberg djupt skeptisk mot nazismen. Men han följde en akademisk tradition som sa, att en professor inte skall syssla med politik. Och att öppet ta avstånd från nazismen, det hade varit politik. Han kunde hänvisa till samma tradition, när han vägrade gå med i nazistpartiet, och när han vägrade att delta i manifestationer och upprop till stöd för den nya regimen. Men så införde man en lag som sa att alla statstjänstemän måste svära en trohetsed till Det Tyska Riket och till dess Ledare Adolf Hitler. Då kunde en professor i Leipzig inte längre vägra. Det hade varit en politisk handling. Det hade varit farligt. Men att svära den erforderliga trohetseden till Hitler var tydligen ingen politisk handling?
Heisenberg befann sig i en utsatt position. Han hade fått Nobelpriset i fysik 1932 och han hade blivit en förgrundsgestalt för den nya teoretiska fysiken i Tyskland. Därför blev han angripen i nazistisk press av s.k. "tyska fysiker", som ville ha en sund, arisk fysik, fri från judiskt inflytande. I juli 1937, kom ett fränt angrepp mot honom, publicerat i en SS's veckotidskrift, "Das Schwarze Korps". Man antydde att Ossietzky inte varit skyddad av sitt Nobelpris och sin berömmelse i utlandet. Han hade försvunnit till ett koncentrationsläger där han avlidit under oklara omständigheter. Kanske skulle samma sak hända Heisenberg.
      För att bemöta hoten skrev Heisenberg ett personligt brev till högste chefen för SS, Heinrich Himmler, och krävde att angreppen mot honom skall upphöra och att hans ära skall återupprättas. Han krävde att regimen skulle besvara frågan om den har förtroende för honom och hans arbete eller om man från högsta instans instämde i angreppen. Brevet överlämnas familjevägen. Heisenbergs mor var bekant med Himmlers mor och på det sättet kunde ärendet vidarebefordras till högsta ort utan att hindras av lägre instanser.
      Vad som sedan hände i fallet Heisenberg är oklart. Vid upprepade tillfällen blev han kallad till förhör på Prinz Albert Strasse i Berlin. (Det är samma byggnad där bland andra Dietrich Bonhoeffer senare kom att sitta fängslad.) Först i juli 1938, ett år efter angreppet i "Das Schwarze Korps", kom det slutliga avgörandet. Himmler skrev ett brev, där han förklarade att undersökningarna mot honom var avslutade och att angreppen hade varit obefogade. Familjevägen hade fungerat. Heisenberg hade fått något som liknade ett fribrev men samtidigt hade han fått göra vissa eftergifter. Han kunde inte längre undandra sig manifestationer som ordnades för att hylla Partiet och dess Ledare. Han blev tvungen att delta i alla dessa frivilliga och spontana aktioner. Han blev tvungen att gång på gång övertyga regimen att han verkligen var pålitlig.
      Långt senare skrev Heisenberg, att ett verkligt motstånd endast kan utövas av personer som låtsas spela med, av de som till synes är medlöpare. För att uppnå något viktigt kan det ibland bli nödvändigt att göra vissa kompromisser kring sådant som saknar betydelse. Men är det sant att kompromisser med en fientlig och ondskefull övermakt inget betyder? Som professor i Leipzig svor han en trohetsed till Hitler. Kanske höll han fingrarna i kors bakom ryggen men han skrev ändå under med sitt eget namn. Ännu långt efter kriget plågades han av mardrömmar, där han blev övermannad av svartklädda poliser.
      Ingen människa klarar av att leva kluven utan att ta allvarlig skada. Kanske försöker hon dela in sitt liv i det yttre sken, som hon är tvingad att upprätthålla, och en inre övertygelse, som är föregivet sann och äkta men som hon för närvarande inte kan ge uttryck för. Men efter ett tag är denna uppdelning inte längre sann. Om man inte uttalar sin tro i ord som hörs, då kommer den ganska snart att lösas upp. Tro och sken blandas samman. Kan man överhuvudtaget tänka, om man inte kan ge tankarna röst? "Det handlar om platser där medborgarna är under kontroll, där tankarna byggs med reservutgångar" (Tranströmer).
Men under hela perioden fram till kriget fortsatte Heisenberg och Bohr att hålla kontakt med varandra. De träffades och de skrev brev. Det handlade både om atomfysik och om att undsätta hotade kollegor.

Att klyva atomer

Fram mot slutet av 30-talet blev det uppenbart att ett nytt krig höll på att förberedas i Europa. Obekymrade av sådant fortsatte många atomfysiker att forska och publicera sina resultat. En forskargrupp på Kaiser-Wilhelm-institutet i Berlin, och en annan i Paris, arbetade med att bestråla olika grundämnen med neutroner. När man testade ämnet uran, upptäckte man att atomerna klövs och att det därvid frigjordes energi. Resultaten publicerades under 1938 och 1939 i internationell fackpress. Men runt hörnet fanns ännu en upptäckt: om man kunde hitta en atom som, när den träffades och splittrades av en neutron, avgav åtminstone två nya neutroner plus energi, då skulle man kunna utlösa en kedjereaktion och då hade man en ny energikälla och ett nytt vapen.
      Sommaren 1939 var professor Heisenberg på en föreläsningsturné i USA. Under resan träffade han forna vänner och medarbetare, som tvingats i landsflykt. Troligen talade man i försiktiga ordalag även om de möjligheter, som öppnades genom kedjereaktioner vid atomklyvning. Ännu hade det inte prövats i praktiken men det verkade ju fullt möjligt att få det att fungera. De forna kollegorna försökte också övertala Heisenberg att stanna i USA. Var och en kunde ju se att kriget i Europa kom allt närmre. Men Heisenberg svarade undvikande. Han ville tillbaka till Tyskland. Han hade åtaganden där. Några veckor före krigsutbrottet var han åter hemma.
      Leo Szilard och andra europeiska fysiker, som levde i exil i USA, kunde inte tänka sig något värre än att Nazityskland skulle bli den enda makt, som hade tillgång till den nya bomben. Man visste att Heisenberg var en ytterst kompetent fysiker. Visserligen hade han tidigare vara kritiskt inställd mot nazismen men under de senaste åren verkade han ha svängt i lojalitet. Kunde man egentligen lita på honom? Var inte också han en tysk patriot? Under sin amerikaturné hade han flera gånger hävdat att Tyskland var Europas starkaste militärmakt. Oron förstärktes av rykten att tyskarna hade stoppat all export av uranmalm från det ockuperade Tjeckoslovakien. Szilard och gruppen kring honom insåg att de nu var tvungna att agera snabbt. Det gällde i först hand att göra den amerikanske presidenten uppmärksam på de faror och möjligheter, som fanns i det nya vapnet. I oktober 1939 lyckades man via informella kontakter få fram ett meddelande till USA:s president Roosevelt.

Vad sysslar Heisenberg med?

Strax efter krigsutbrottet i september 1939 fick Heisenberg order att inställa sig till militärtjänst. Han blev krigsplacerad med anknytning till Kaiser-Wilhelm-institutet och hans första uppdrag gällde att undersöka om den nyligen upptäckta klyvningen av uranatomen kunde användas för militära ändamål. Efter några månaders intensivt teoretiskt arbete var han klar med sina slutsatser. Det borde vara möjligt att bygga en "uranmaskin", dvs. en atomreaktor som kunde producera energi. Däremot tycktes det honom föga troligt att man skulle kunna bygga en "uranbomb", om man tog i beaktande alla de tekniska svårigheter man skulle ställas inför. I liten skala, mest som experiment och övning, började man bygga en reaktor.
      Men när Heisenberg och hans medarbetare gjorde ytterligare beräkningar, upptäckte man att plutonium bildades som en biprodukt i en uranreaktor. Under det första halvåret 1941 hade de teoretiska undersökningarna hunnit så långt, att man trodde sig veta att detta plutonium skulle vara användbart som sprängämne. Därmed låg vägen öppen till Den Stora Bomben. Så hur skulle man nu gå vidare? Skulle man förtiga vad man kommit fram till eller skulle man informera den tyska krigsmakten? Skulle man driva på eller ligga lågt? Heisenberg och kretsen kring honom tvekade att sätta ett sådant vapen i händer på nazister.
      Men Heisenberg visste att hans forna vänner också förstod sig på denna fysik och att förmodligen även de hade upptäckt de möjligheter, som fanns i plutonium. Om man nu i England och USA var i full färd med att tillverka dessa vapen, skulle de då sitta med armarna i kors i Berlin? Och om Bomben kom att användas mot Tyskland, kunde de då stå till svars för att ha saboterat Tysklands möjligheter att försvara sig?
      Dessutom - kunde man frivilligt avstå från att vara först med en sådan världsnyhet!?! Heisenberg liksom de forna vännerna i USA och England hade starka tävlingsimpulser. Att vara först med Den Stora Upptäckten, var en oemotståndlig utmaning.
      Heisenberg insåg att de andra anade att han också hade kommit fram till plutonium. Han insåg att de andra måste undra, vad han egentligen sysslade med på Kaiser-Wilhelm-institutet. Det var i denna belägenhet som han sökte upp Niels Bohr, som trots den tyska ockupationen hade valt att stanna kvar på sitt institut i Köpenhamn. Det Heisenberg hade för avsikt att säga till sin gamle lärare var ungefär:
    "Utifrån våra beräkningar vet vi att det vore möjligt att tillverka bomber av denna typ. Men vi vill helst inte dra igång ett utvecklingsarbete i full skala. Det här verkar vara alldeles för stort och för farligt. Vi kan inte längre överblicka vad som är på väg att hända, men vi hör de stora varningsklockorna ringa. Vi avskyr nazismen och har mycket starka betänkligheter mot att ta fram ett sådant vapen åt dem. Men å andra sidan måste vi ju anta att man i England och USA satsar för fullt, eller hur? Kan Du, Niels, se några utvägar ur detta dilemma? Tror Du att det vore möjligt att stoppa det hela, att komma överens innan det blir försent?"

Vad som blev sagt

Heisenberg och Bohr träffades i Köpenhamn i september 1941. Ett och ett halvt år tidigare hade Danmark blivit ockuperat av tyska trupper. De flesta danskar upplevde det tyska övergreppet som en personlig förödmjukelse. Bohr, som dessutom var judisk, gjorde ingen hemlighet av sin inställning till den tyska regimen.
      Det tyska utrikesdepartementet hade via sina legationer låtit sätta upp Institut för Tysk Kultur i några större städer i det ockuperade Europa. Instituten anordnade föreläsningsserier, där utvalda tyska kulturpersonligheter blev inbjudna av tyskar för att sprida tysk kultur bland de besegrade. Därigenom hoppades man kunna mildra den stundom fientliga inställningen hos befolkningarna i ockuperade länder. Också i Köpenhamn hade tyskarna satt upp ett sådant Institut. Det var detta institut, som hade bjudit in Heisenberg att hålla några föreläsningar i astrofysik. I god tid hade han låtit underrätta Bohr om sitt förestående besök i Köpenhamn. Också Bohr och hans kollegor var naturligtvis inbjudna till hans föreläsning. Men de infann sig inte. På sådana tillställningar gick bara danska kollaboratörer.
      Några månader före Heisenbergs resa till Köpenhamn, hade Tyskland öppnat kriget mot Sovjetunionen. De tyska trupperna hade varit mycket framgångsrika och närmade sig Moskva. I september såg det ut som om Sovjet var på väg att falla samman. Man hade svårt att se något slut på den nazistiska terrorn i Europa.
      Sådan var bakgrunden då Heisenberg sökte upp Bohr på hans institut för att prata med honom. Det är oklart vad som sedan egentligen blev sagt mellan dem. Men genom att sammanfoga de fragment som finns tillgängliga, är det ändå möjligt att rekonstruera ett troligt skeende.
      Detta är Heisenbergs version:
- Samtalet började olyckligt. Bohr hade fått höra några uttalanden Heisenberg gjort, där han försvarade det tyska angreppet på Polen. Dessa uttalanden hade gjort honom mycket upprörd och han hade föga förståelse för Heisenbergs förklaringar, att i utsatta lägen, när man är avlyssnad av maktens representanter, måste man ibland säga sådant man egentligen inte menar, för att därigenom skaffa sig en viss handlingsfrihet. Men Heisenberg hade försökt styra undan från denna meningslösa kontrovers för att istället närma sig sitt egentliga ärende. För att blidka Bohr hade han hört sig för, om det kanske var något som Bohr och hans institut behövde, något han kunde hjälpa honom med. Det måste ju vara påfrestande att leva i ett ockuperat land. Heisenberg hade några kontakter på den tyska ambassaden, som Bohr med förtroende kunde vända sig till, om det var något särskilt... - Bohr avvisade bryskt hans förslag. Men nu måste Heisenberg nalkas sitt egentliga ärende och han tog upp frågan om det var moraliskt försvarbart av atomfysiker att delta i kriget genom sin forskning. Han blev förvånad över Bohrs kategoriska besked, att det var självklart, att man skulle ställa upp för sitt land. Det gällde också för atomfysiker. Svaret var mycket oväntat och Heisenberg måste därför gå rakt på sak. Men nog var väl Bohr underrättad om att fysikerna kunde bygga Den Stora Bomben. På detta svarade Bohr med en motfråga: Trodde Heisenberg verkligen att det var möjligt? Heisenberg svara, att han visste att det var möjligt, och att det bara var frågan om tekniska resurser. Vid detta besked skulle Bohr ha blivit så förskräckt att han helt slutade att lyssna på det Heisenberg försökte säga. De skildes under förvirring och Heisenberg hade föreställning att något ohjälpligt hade gått sönder mellan dem. -
Men Bohrs version är en helt annan:
- Först hade de pratat om kriget i Östeuropa. Bohr hade varit mycket upprörd över den förödelse tyskarna åstadkommit i Polen. (En av hans assistenter var polsk-judisk emigrant) Heisenberg hade försvarat sitt land genom att hävda att tyskarna hade behandlat folken i de västeuropeiska länderna någorlunda korrekt - än så länge. När Bohr med eftertryck protesterade, lämnade Heisenberg plötsligt detta obehagliga ämne och började göra dunkla antydningar om att Bohr skulle kunna få problem med de tyska myndigheterna, men att han då bara behövde ta vissa kontakter på den tyska ambassaden. (Var detta ett hot?) Sen hade Heisenberg börjat tala om den internationella gemenskapen och om vänskapen mellan atomfysiker av olika nationaliteter. Och var det egentligen moraliskt försvarbart att atomfysikerna genom sin forskning stödde sina regeringars krigsansträngningar? (Eller sa han: "... fel att stödja bara sina egna regeringars krigsansträngningar"?) Vore det inte bättre att försöka åstadkomma ett samarbete! Överenskommelser kollegor emellan helt enkelt. (Karlen försöker faktiskt värva mig till den tyska uran forskningen!) När Bohr bryskt avfärdar detta samtalsämne, börjar Heisenberg komma med försåtliga frågor kring atomforskningen i USA och England: vad höll de på med där? hade de gjort några framsteg? hade Bohr kvar kontakterna? kunde han förmedla information? (Är han inte klok? Försöker han värva mig som spion?) Och sen berättar Heisenberg att man i Tyskland är på god väg att lyckas. Man vet hur man skall göra men det finns fortfarande tekniska problem att lösa och de kommer att ta tid. Det är inte säkert att Bomben kommer till användning under det här kriget. Och det sista Bohr uppfattar är att Heisenberg föreslår att han skall använda sitt inflytande för att få kollegorna i USA och England att slå av på takten. När de skilts åt är Bohr alldeles rasande -
      Första gången de träffades efter kriget, det var 1947 i Köpenhamn, försökte de klara upp det som hade blivit sagt mellan dem. Men det gick inte. Komplimentaritets principen fungerade inte här. Om två beskrivningar utesluter varandra, kan omöjligen båda vara sanna samtidigt. Det går inte. Efter uppslitande samtal beslöt de att dra ett streck över det hela. De försökte glömma, men någonting hade ohjälpligt gått sönder.

Språket marscherar i takt

I brev och i böcker har Heisenberg i efterhand diskuterat det misslyckade samtalet i Köpenhamn 1941, medan Bohr konsekvent vägrat att offentligt kommentera vad som blev sagt mellan dem. Heisenbergs beskrivningar följer i huvudsak två helt skilda linjer.
En först typ av resonemang går ut på att hela idén att söka upp Niels Bohr och prata med honom var förfelad. Bohr hade genom kriget blivit isolerad från sina forna elever, som flytt till USA och England. Han kunde inte påverka dem i deras arbete, som han heller inte var insatt i. Dessutom, skulle inte detta vapen komma att behövas för att besegra nazismen, som nu stod på höjden av sin makt? Enligt denna linje var det misslyckade samtalet inget misslyckande; det hade varit utsiktslöst redan från början. Det var dumt att ens försöka.
      I den andra typen av argumentation anklagar Heisenberg sig själv för det misslyckade samtalet, som då fortfarande är ett misslyckande. Han skriver i ett brev, att han endast hade vågat tala i försiktiga antydningar på grund av fruktan för att senare kunna sättas fast för något bestämt uttryck. Han anklagar sig själv för feghet. Enligt denna linje var det misslyckade samtalet framförallt ett personligt misslyckande för Heisenberg. Han borde ha kunnat bättre.
Men genom dessa sätt att resonera undviker han att ställa en viktig fråga, om vad som händer med en människa, som har börjat kompromissa med övermakten. En människa i denna belägenhet måste upprätthålla föreställningen att hon själv har valt att göra dessa eftergifter och att hon fortfarande har avgörandet i sin hand. Hon menar förmodligen att hon därigenom lyckats skaffa sig ett visst manöverutrymme. De små eftergifterna betyder kanske i sig ingenting men hon är inne i en process, som kommer att urholka henne, om den får fortsätta. Hon anar att det finns en gräns, som aldrig någonsin får överskridas för då blir livet inget värt. Men eftergifterna medför också att hon får svårt att urskilja var den gränsen går. Och den flyttar sig steg för steg utan att hon själv märker det. Vid ett visst stadium finner hon sig så besudlad att det inte längre finns någon återvändo. Hon är i viss mån medskyldig till förtrycket och hon vet om det. Även de som administrerar förtryck är väl medvetna om de mekanismer, genom vilka kuvade människor görs medskyldiga. De vet hur dessa mekanismer skall användas så att språk och förtroende mellan människor går sönder. Därmed uppkommer den särskilda form av ensamhet och främlingskap, som utgör en förutsättning för förtryck och som är så vanlig i vår civilisation. "Språket marscherar i takt med bödlarna." (Tranströmer).
I sin självbiografi Delen och helheten skriver Heisenberg att det var under en promenad, som han tog upp den farliga frågan om uranforskningen. Det var rimligt att anta att Bohr bevakades av den tyska säkerhetstjänsten, och Heisenberg tog en viss risk. Om samtalet hade avlöpt så som han hoppats och om det hade kommit till ockupationsmaktens kännedom, då hade både han och Bohr blivit avrättade.
      Men det räckte inte med att ta en promenad för att komma utom hörhåll för de svärmar av svartklädda poliser, som befolkade Heisenbergs drömmar och som nu avlyssnade det som sades och inte sades. När vi har levat så länge under yttre hot, att vi har börjat vänja oss vid det, då bär vi ständigt med oss våra förtryckare. De har installerat sig i våra föreställningar, i vår röst, i vår hörsel och vi undkommer dem inte genom att ta en promenad. Heisenberg kunde inte längre prata så att Bohr förstod vad han sa. Han hade blivit alltför inövad i förtigandets och förställningens konst.
      Men det vore fel att reducera de avlyssnande gestalterna till något som finns enbart inne i det mänskliga psyket. De utövar också en faktisk kontroll över våra yttre liv och vår historia. De finns med som de krafter som deformerar och omintetgör människors samtal. När de växer i styrka och antal kan människor inte längre göra sig förstådda för varandra. Rädsla och misstänksamhet är psykologiska storheter, men atombomben är inte psykologi. Yttre och inre kan lätt byta plats.

Den Vita Rosen

För att skapa en tydlig kontrast kan man konfrontera Heisenbergs hållning med syskonen Scholl och de andra medlemmarna i Den Vita Rosen. De var några ungdomar från Bayern som hade vuxit upp under de goda åren på 30-talet. De marscherade med hitlerjugend och var entusiastiska över det tyska, nationella uppvaknandet. Men efterhand upptäckte de att det fanns något i Tredje Riket, som inte stämde. När man försökte tala om vissa saker, började de andra flacka med blickarna och titta bort. I bakgrunden fanns våldet, och hotet om våld, men då gällde det att snabbt se åt annat håll.
      Men mellan dessa ungdomar fanns en stark vänskap. De vill gärna fortsätta att kunna se varandra i ögonen. Då var de också tvungna att kunna se det som man inte fick se i Tredje Riket. Och att prata med varandra om det de såg. Så småningom kände de att de blev ställda inför ett val. De måste tala i tydliga ord om det som andra teg om. De skrev och spred flygblad om de nazistiska förbrytelserna. Efter kort tid blev de gripna och avrättade. Deras insats fick ingen egentlig betydelse i kampen mot nazismen.
      Men det viktiga i detta sammanhang är inte hur effektiva deras handlingar var. Det avgörande är att de blev varse det val de stod inför. Ville de fortsättningsvis kunna se varandra i ögonen så var de tvungna att se; ville de fortsättningsvis kunna prata med varandra, var de tvungna att kunna prata fritt. Förmodligen insåg de att detta med att klyva sig, egentligen var livsfarligt. Kanske ännu farligare än att sprida flygblad.
      Och det handlar egentligen inte heller om heroism - om inte heroism är just detta att varsna att man står inför ett val. Kanske är det just det som är den avgörande punkten: att veta att man måste välja. Att veta att det finns en gräns som aldrig får överskridas, för då blir livet inget värt. Och att veta var den gränsen går. Om vänskap är värdefull för mig, väljer jag vänskap. Det hoppfulla med Vita Rosen är att veta att "det finns någon som inte betalar Kejsaren skatt" (Tranströmer).
      Om Heisenberg verkligen hade velat prata med Niels Bohr, hade han varit tvungen att använda sig av mycket större områden av sig själv.

Misstron och dess följder

Samtalet mellan Heisenberg och Bohr misslyckades alltså. Ändå måste vi anta att ett verkligt samtal mellan dem hade varit möjligt, ett som hade kunnat ge en annan inriktning åt vår historia. Som det nu blev fortsatte händelserna att länkas i varandra till det misstrons maskineri, vi känner från historien under 1900-talets senare hälft.
      Szilard hade med hjälp av Einstein nått fram till president Roosevelt med sina varningar. Inom den amerikanska administration hade det skapats en grupp, som skulle hålla kontakt med de forskare, som fortsatte att utreda förutsättningarna för det nya vapnet. Presidenten ställde vissa resurser till deras förfogande, men ärendet hade inte hög prioritet. Man kunde ju inte veta om det skulle fungera. Det var forskarna själva som fick bevisa att de hade något att komma med. Szilard och andra fysiker i exil arbetade under svår tidspress. De levde i föreställningen att Heisenberg och tyskarna låg åtminstone ett halvår före.
      Först under senare hälften av 1942 hade man kommit så långt med förberedande studier i USA och i England att regeringarna var beredda att satsa i full skala för att bygga Bomben. Det blev det s.k. Manhattanprojektet. Forskare och andra nödvändiga resurser drogs samma i Chicago och i Los Alamos i New Mexiko under ledning av Dr. Oppenheimer och under kommando av general Groves. Fortfarande arbetade man under hotet från Heisenbergs bomb. Forskarna lät sig organiseras under militära säkerhetsbestämmelser. Man delades in i små, strikt avgränsade arbetsgrupper. Samtal med utomstående var i princip förbjudna.
      I Berlin fortsatte arbetet att gå på halvfart. Heisenberg och gruppen kring honom fortsatt att tveka. I juni 1942 ägde ett avgörande möte rum mellan forskargruppen och rustningsminister Speer, som hade omfattande befogenheter att besluta vilka prioritering, som skulle göras för de fortsatta krigsansträngningarna. Heisenberg låg lågt: någon bomb kunde han inte lova, det fanns så många tekniska svårigheter, som man ännu inte visste att bemästra. Anslagen skars ned, man fortsatte som förut i liten skala med en försöksreaktor. Och forskargruppen var rätt nöjd med det resultatet. Det faktum att det tyska uranprojektet avvecklades i stillhet, berodde inte på att forskarna direkt hade vilselett sina uppdragsgivare. Efter kriget var de lättade över att aldrig ha behövt fatta det beslutet. Det hade räckt med att betona svårigheterna.
      När det blev tydligt att Tyskland snart skulle vara besegrat, blev några forskare som arbetade i Manhattanprojektet, betänksamma över vad de hade råkat ställa till med. Det var ju de som av rädsla för Heisenbergs bomb hade drivit fram de amerikanska bomberna, men nu hörde de också de stora varningsklockorna ringa. Niels Bohr hade lyckats fly från Danmark 1943 och var under en kortare period knuten till det amerikanska projektet. Szilard, Bohr, Einstein och andra försökte skapa opinion för att bomberna inte skulle användas mot Japan. Det skulle antagligen räcka med att demonstrera deras verkningar för att få Japan att kapitulera. Man argumenterade också för att atomforskningen skulle ställas under internationell kontroll. Därigenom skulle man undvika en befarad kapprustning mellan segermakterna efter kriget. Men den politiska ledningen för Västmakterna var inte intresserade av sådana förslag.
      Misstron mellan Sovjetunionen och Västmakterna hade ökat under de sista krigsåren. Man förutsåg att världen snart skulle delas i två stora maktblock. För Västmakterna gällde det att använda sig av det övertag bomberna gav. När befolkningarna i Hiroshima och Nagasaki utplånades i augusti 1945 var det kanske inte i första hand slutet på andra världskriget utan början på Kalla kriget. De följande 40 åren, dvs. en stor del av vår livstid, har präglats av en kapprustning, där stormakterna byggt upp sina lager av förintelsevapen. Terrorbalansen blev en mekanism som tycktes ha hamnat bortom mänskligt väljande. Där verkliga, mänskliga samtal upphör, där kommer skeendet att regleras av andra mekanismer.

*Den följande essän stöder sig framför allt på följande böcker:
 David C. Cassidy, Uncertainity, The Life and Science of Werner Heisenberg. New York 1992.
Elisabeth Heisenberg, Das politische Leben eines Unpolitischen, Erinnerungen an Werner Heisenberg. München 1980.
Werner Heisenberg, Delen och helhet. 1993
Robert Jungk, Starkare än tusen solar, atomforskarnas öde. 1957
Thomas Powers, Heisenberg's war, The Secret History of the German Bomb. London 1993.