Maskinmetaforen

I den bibliska traditionen berättas att Herren Gud skapade himmel och jord. Allt blev gott men det blev inte färdigt. Han överlät åt människan att avsluta sitt skapelseverk. Herren Gud hade format "alla markens djur och alla himmelens fåglar", men det var människan, som fick ge dem deras namn.
      Kanske kan vi förstå den här berättelsen som en underfundig teori om språkets dubbla karaktär. Å ena sidan är ord neutrala beteckningar: hund avser hund, katt katt. Vårt ordförråd är ett gemensamt upprättat register över de föremål och händelser, som brukar förekomma i världen. Å andra sidan sägs i berättelsen att ”varje levande varelse fick det namn som mannen gav den”. Att få ett namn är ingen liten sak. I äldre tider förutsattes att den som känner den andres namn också har makt över honom. Namngivandet upprättar kraftladdade förbindelser, som förändrar den namngivne. En levande varelse är sitt namn.
      Idag har vi svårt att ta ordens kraft på allvar. Det är gammal vidskepelse. Besvärjelser och annan magi fungerar ju ändå inte. Vi menar att ord bör vara entydiga, garantera ett säkert ett-till-ett förhållande mellan tecknet och det betecknade. Spretande associationer är av ondo.
Möjligen borde vårt språk vara så, men är det inte. Den gamla kraften finns kvar. Vi undslipper den inte. Särskilt tydligt visar den sig i det som kallas språkliga metaforer. Som metafor är ett ord en tillfällig knutpunkt i ett nät av svaga och starka förbindelser, som ständigt knyts och bryts på nytt. Metaforen lever i en dynamisk mångtydighet. Ord handlar, också med den som använder dem.
      Vi säger: ”Hon bröt ett ben” och ”Hon bröt ett löfte”. Dessa fraser är rimligt entydiga. Det bereder oss inga svårigheter att samma ord, ”bröt”, betecknar två vitt skilda förlopp. Vi kan hålla isär dem. Den som råkat ut för bådadera riskerar inte att förväxla det ena med det andra. Om vi gjorde en detaljerad beskrivning av exakt vad som hände vid tillfället bleve det obegripligt att vi betecknar dessa förlopp med samma verb, bryta. Ändå accepterar vi utan vidare en sammankoppling. Språket har upprättat en metaforisk förbindelse: i båda fallen har något gått sönder, blivit odugligt; särskilda åtgärder är av nöden för att det skadade skall läkas. Här har skilda skikt av vår erfarenhet meddelat sig med varandra. Ordet har burit över betydelser från ett område till ett annat, så att våra liv hänger ihop någotsånär.
Sådant är vårt språk. Det handlar med oss. Och själva ordet metafor (av grekiskans metaferein) betyder just bära bort, bära över till en annan plats.
      Nu skulle man kanske vänta sig att naturvetenskap undviker metaforer, men så är det inte. Även för fysiker med stränga krav på exakta begrepp har metaforen en viktig funktion, särskilt vid tidiga ansatser att formulera en teori. För att förstå det ännu inte förstådda behöver fysikern bilder att handskas med. Tydliga former att vrida och vända i rummet. Det är då inte avgörande om den mentala bilden är "sann" eller inte; avgörande är om bilden är sådan att han kan ställa precisa frågor till den och få begripliga svar. Metaforen kan här ses som en för-teori. Den anger vilka frågor som kan vara fruktbara.
      Ett exempel på detta är den atomteori som formades under tidigt 1900-tal. Den danske fysikern Niels Bohr gjorde sin mentala atom till ett solsystem i miniatyr. Den tunga atomkärnan var placerad i centrum (det var solen), omgiven av lättare elektroner i bestämda banor (planeter). Atomkärnan bar en positiv elektrisk laddning medan elektronerna var negativa; den elektriska attraktionen kunde hålla ihop atomen som gravitationen håller ihop solsystemet. Men det fanns en hake: en laddad partikel i en cirkulär bana är accelererad och en accelererad laddning sänder ut ljus och förlorar därmed energi. Enda möjliga slutsatsen är att elektronen störtar in mot kärnan - men det gör den ju inte! Alltså var metaforen bristfällig och det insåg Bohr mycket väl. Men han drev den vidare till ett fruktbart haveri. Av spillrorna kunde man konstruera kvantmekaniken. Den ger oss visserligen inga rumsligt gripbara bilder, men har istället gett kraftfulla förutsägelser.
      Också de som forskar inom livsvetenskaper använder bildlika omskrivningar i sin teoribildning. Sen mer än 100 år arbetar nästan alla biologer med en standard: maskinmetaforen. Levande varelser inklusive människor är maskiner. Maskinmetaforen lanserades redan vid mitten av 1700-talet. Dess höga ålder är oroande. Fysiken avverkar sina metaforer i betydligt snabbare takt. Något årtionde brukar räcka för att formulera en god teori, som gör metaforen överflödig. Men med maskinen tycks det förhålla sig tvärtom. Den är populärare i dag än den var i början på 1900-talet.
      Nu kunde man kanske hävda att maskinen inte är allvarligt menad. Det är bara ett populärt uttryckssätt som biologer stundom tillgriper, när de för lekmän vill förklara organismers uppbyggnad och beteende. Även nutida fysiker kan skriva populärvetenskapligt om atomen som ett solsystem i miniatyr, även om de naturligtvis tillfogar att så enkelt är det inte. Maskinmetaforen skulle alltså kunna ha sin grund i ett slappt språkbruk. Men det är inte sant. Maskinen har fått en normerande funktion för flertalet biologer i deras forskning. Självklart är liv och de levande ett maskineri! Annat vore otänkbart! Det gäller bara att lista ut mekanismerna. Maskinen är norm i biologisk forskning och det finns goda skäl att ta den som en allvarligt syftande vetenskaplig metafor. En ansats till teoribildning. Den bör då bedömas utifrån sin förmåga att generera bra frågor. Om den mentala maskinen är ”verklig” eller inte kan vi i förstone strunta i; vi skall bara fråga ut den på samma sätt som fysikerna frågade ut sin mentala atom under tidigt 1900-tal.
      Vad menas då med en maskin? Två aspekter är centrala: a) den består av många samverkande komponenter och b) den är konstruerad för att användas i vissa syften. Dessa aspekter är inflätade i varandra genom en hierarki av för att. De enskilda komponenterna finns för att maskinen skall få vissa prestanda, och maskinen har konstruerats för att användas i vissa arbeten. Maskinen förutsätter en konstruktör, en användare och en avsikt.
Men nu kan ju dessa begrepp leda till metafysiska besvär. Borde man inte söka undvika dem genom att reducera maskinen till ”många samverkande komponenter”, och strunta i konstruktör, användare och syften. Men om man stryker för att får vi ingen maskin; på sin höjd ett skrotupplag. Centralt för metaforen är det faktum att de enda maskiner vi känner till är sådana som konstrueras och används av människor för att fullfölja mänskliga avsikter. Genom att försöksvis betrakta de levande som maskiner, hoppas man alltså nå en fruktbar teori om livet.
      Vi kan testa användbarheten av metaforen genom att lokalisera dess bristpunkter. I förstone tycks den stämma bra. Det ger en god mening att betrakta t.ex. djurs olika organ som samverkande komponenter. Vi kan knappast förstå hjärtat utan att fråga efter dess funktion, dess för att. Men vi behöver ingen omfattande kunskap i biologi för att upptäcka att metaforen har brister. Vilken funktion har blindtarm och visdomständer hos människan? Förmodligen ingen alls. Och hur skall man bedöma det faktum att ryggradsdjurens vänstra kroppshalva, är kopplad till den högra hjärnhalvan och viceversa? Vilken funktion har denna konstruktion? Förmodligen ingen alls. Det bara råkade bli så. Med dessa och många andra exempel havererar maskinen - men detta är ett fruktbart haveri: ur spillrorna får vi evolutionsteorin. Varje levande varelse ingår i obrutna släktlinjer, som alla härstammar från den/de som först levde på jorden för ca 4 miljarder år sedan. De nu levandes byggnad och beteenden är ett kombinerat resultat av aktuell och förgången funktionalitet, plus ett rågat mått med historisk kontingens.
      Men vi kan driva metaforen vidare. Maskinen har ett användningsområde, ett för att. Vilket är myrors eller fiskars för att? Finns de till för ett visst syfte? Men här är evolutionsbiologin mycket tydlig: något syfte finns inte och kan inte finnas. Det enda som finns är kausala samband. Den enda orsaken till att en organism eller en art existerar är att alla dess förmödrar (och eventuella förfäder) har uppfyllt det första budet: de har varit fruktsamma och förökat sig. Varje tanke på ett syfte, en avsikt är här bannlyst.
      Metaforen har alltså totalhavererat och vi borde vänta oss att den, efter att ha fyllt sin uppgift, långsamt tonar bort som missvisande. Men det vi ser är det motsatta. Maskinen är idag starkare än någonsin. Varför? Förmodligen för att den nu har fått en vidgad syftning.
I sin enkla form säger metaforen bara: när vi undersöker t.ex. hjärtat hos djur, bör vi försöksvis fråga efter dess funktion. Den ansatsen ger goda chanser att spåra hur hjärtat växelverkan med kroppens övriga organ. Men i sin vidgade syftning säger den: vi kan (eller kommer snart att kunna) plocka ner varje levande varelse i dess minsta beståndsdelar och sätta ihop den igen. Eller åtminstone konstruera en likvärdig kopia, som fyller samma funktion. Det är ju så man gör med maskiner. Den vidgade metaforen är inte längre en ansats till en teori om hur levande varelser är beskaffade; den avser räckvidden av människans tekniska-vetenskapliga makt. Den antar att ingen levande kan undandra sig den makten.
Denna vidgade maskinmetafor är inte specifikt knuten till biologin. Man anknyter här till en månghundraårig europeisk tradition, där transcendensen har lagts längs tidsaxeln och kallas utveckling. Maskinen är det högsta goda och den bästa garanten för ett lyckligt slut. Det var därför poeterna i Sovjet på 1920-talet fick ett särskilt hedersuppdrag vid historiens fullbordan; de skulle vara "själens ingenjörer" vid hopmonteringen av den socialistiska människan. Och i västerländska demokratier satsade man mer blygsamt på "social ingenjörskonst" vid tillverkningen av det goda samhället. Idag fästes stora förhoppningar på kraften av ”genetisk ingenjörskonst”. Genom den kan de levande byggas ihop med övrig teknik till bioteknik.
Den vidgade metaforen blir nu nästan eskatologisk. Två makter står mot varandra: maskinen och döden. Om maskinen segrar är döden överflödig. Maskiner dör ju inte! Döden är ett fabrikationsfel, som den utvecklade tekniken skall rätta till. Det klonade fåret Dolly var ett första varsel, en kiliastisk profetia: Tusenårsriket står för dörren, den stora tid då död och förgänglighet inte mera är!! Maskiner skall aldrig mer dö!
      Någon menar kanske att detta är våldsamma överdrifter. Att maskinmetaforen är ganska harmlös, ointressant. Jag håller inte med. Om den enbart vore en vetenskapligt syftande för-teori, skulle den försvunnit för länge sedan. Men så är det ju inte. Nog inser de som idag använder metaforen att de levande inte är maskiner. Men de tycks mena att detta är en beklaglig brist, som bör avhjälpas. Om nu de levande saknar ett klart definierat användningsområde, så bör de bli anvisade ett. De bör bli maskiner. Vad är pratet om den själviska genen eller den själviska memen annat än försök att hålla kvar vid maskinen! Den som har metafysiska skrupler och inte gärna ser en Avsikt eller Konstruktör bakom evolutionen behöver inte anta att de levande är ”konstruerad för att”…; det räcker med att de är ”konstruerade så att” människan skall kunna använda dem i sina syften. Det väsentliga är att alla levande varelser som evolutionen frambragt står under människans kontroll via hennes (bio)tekniska handlag. Hon bör behandla dem som vore de maskiner. Och det är precis vad maskinmetaforen säger.
      Men det finns en hake i den vidgade metaforen. Skenbart pekar den ut människan som maskinanvändare men dess logiska konsekvens måste bli att också människan är en maskin. Vem är då den slutliga Användaren? Vem har kontrollen? I brist på annat blir svaret idag: Framåtskridandet, Den Tekniska Utvecklingen. Alla levande, inklusive människan, är en maskinpark med reservdelar och tillbehör plus det råmaterial som Utvecklingen behöver för sina syften. Utveckling blir en metabiologisk lag, en tvingande kraft bortom de levandes kraft. Men då har maskinen upphört att vara en vetenskapligt användbar metafor. Den har blivit metafysik. En fientlig och kall metafysisk mardröm.
      I den bibliska traditionen berättas att Herren Gud skapade himmel och jord. Allt blev gott men det blev inte riktigt färdigt. Han överlät åt människan att avsluta sitt skapelseverk. Herren Gud formade av lera "alla markens djur och alla himmelens fåglar", men människan gav dem deras namn. Och människan kallade dem maskiner och de blev maskiner. Och hon blev själv en maskin.
      Maskinen är naturligtvis en barnsligt bristfällig metafor. Men vi har hållit kvar i den så länge att den har briserat i våra händer. Och vi som inte trodde på ordets kraft!