I naturvetenskapens tid

”Och skriket kom av detta förfärliga att vara någon men inte längre finnas.”
(Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz)

Finns något försvar för en människa?
        För en eller ett par generationer sedan rådde ingen tvekan om det rätta svaret: framsteg och utveckling! En människas utveckling är hennes försvar. I framtiden skall människor bygga det vi idag lägger grunden till. Då kommer de att ha det vi saknar. Det som nu är trasigt skall då bli helat. Framtiden är en människas enda försvar.
        Denna moderna tro på framtiden formulerades först på 1700-talet under Upplysningstiden. Budskapet var hoppfullt och ville ingjuta förtroende. Människan hade alltför länge levat under sina tillgångar. Hon hade hukat sig i vidskepelse och okunnighet, dold i skuggan av en snarstucken, småsnål gud. Men nu är det dags för uppbrott! Gud har äntligen dragit sig tillbaka och människan är stor nog att klara sig på egen hand. Hon har fått del av det Förnuft som en gång skapade världen och hon är fri att ordna naturen efter egna syften. Nu skall hon bygga sig ett nytt samhälle och en ny värld. Nu skall hon äntligen ta för sig!
        När den biologiska evolutionsteorin formulerades vid mitten av 1800-talet kunde också den tolkas som en bekräftelse på att människan blivit myndig. Den civiliserade europeiske mannen var Skapelsens krona, evolutionens avsikt och mål och kunde därför agera på eget bevåg. Han var en legitim arvtagare och saknade inte självförtroende. I sina paradgrenar naturvetenskap, teknik och industriell produktion fortsatte han att göra makalösa framsteg och slog årligen nya rekord. Han var huvudperson och ende aktör i en pjäs han skrivit om sig själv.
Under hela 1800-talet och en stor del av 1900-talet var tron på människan och på människans framsteg en självklar utgångspunkt i västerländskt tänkande. Fast givetvis fanns avvikande röster, de som påpekade att vi kanske hade missförstått våra befogenheter. Och det förefaller som om varningarna får större tyngd fram mot slutet av 1900-talet. Framstegstron har långsamt börjat kantra och för oss idag visar sig en ny bild av människan och människans framtid.
        Denna långsamma kantring är naturligtvis ett komplext samhälleligt fenomen, men jag skall här bara ta upp en enda aspekt av den: hur en ny naturvetenskaplig världsbild växer fram under 1900-talet andra hälft och hur den förändrar den västerländska människans självförståelse. Naturvetenskapen var ju vårt stora prestigeprojekt, ett som bevisade vår självklara överlägsenhet. Med stor insikt hade tekniker konstruerat instrument, som såg in i avlägsna stjärnhopar, in i materiens och livets innersta. De nya data man samlar gör det möjligt för forskare att foga samman en begreppslig bild av världen. En helhetsbild börjar nu ta form och när den blir tillräckligt konturskarp, upptäcker människan sig själv i bilden. Hans ögon öppnas och han ser hur naket försvarslös han är. Vad människan än gör eller inte gör – allt kommer lösas upp i kall rymd. Här finns ingen fast mark. Oändligheten har ingen andra sida. Det finns inga gränser för människan, det är sant, men det behövs inga gränser för vi är fångna i en oändlig tomhet. I den materiella verkligheten är en människa helt utan försvar.
För att i någon mån lindra effekterna av vår maktlöshet, tycks det under sent 1900-tal blivit alltmer vanligt att dela upp verkligheten i separata delverkligheter. En mindre privat del skiljs av för det som rör mig och mitt. I den kan jag leva tryggt tillsammans med de mina och där finns skydd mot den verklighet, som pågår utanför och som jag hur som helst är helt försvarslös mot.
        Nu kan man invända att den här uppdelningen inte alls är unik för oss. I alla tider har människan gjort åt sig en egen värld som skydd mot det hon inte förstår och inte kan ta sig an. Så har det antagligen alltid varit, det är sant. Men i andra tider och på andra platser tycks en samsyn likväl varit möjlig. Den mindre och den större världen antogs höra samman i en verklighet som omslöt dem båda. En människa var aldrig helt privat; hon hade också en roll i en större berättelse. En sådan samexistens är idag mer problematisk.
        I en annan tid kunde en människa i en enda förundrad rörelse överskrida avstånd som nu blivit omöjliga avgrunder, hon kunde utbrista: ”Herre, när jag ser Din himmel som Dina fingrar format, månen och stjärnorna Du fäste där, vad är då en människa att Du tänker på henne, en dödlig att Du tar dig an honom?” (Ps 8:4-5)
Eller för att gå rakt på sak: var och en av oss vet i djupet av sig själv att det som bär ett mänskligt liv är att finnas till för någon; den som inte finns till för någon kan inte leva. En människa är ett anrop och ett svar och ingen kan leva med tomheten som motpart. I naturvetenskapens tid är detta anrop, denna vår mänskliga ansats, att vända oss till någon, den ansatsen är visserligen begriplig men samtidigt helt irrelevant som kunskapskälla. Begriplig: för vårt anrop, vår beredskap att finnas till för någon är väl ungefär vad man kan vänta sig av en flocklevande primat. Men samtidigt helt irrelevant som källa till kunskap: för vill vi förstå världen bortom flockens liv måste vi ge upp vår egen förförståelse, hur användbar den än är i mellanmänskliga sammanhang. Därute är allt som sker styrt av andra mekanismer. Därute finns bara sådant som för oss är tomhet och där finns ingen som kan besvara ett mänskligt anrop.
        Uppdelning av verkligheten i separerade, icke-kommunicerande delar är väl menat som ett försök att hindra en utommänsklig tomhet att invadera vårt inommänskliga område och utplåna det – men det är ett verkningslöst försök till försvar. Det går inte att prisge en del av det verkliga för att förskansa sitt mänskliga i en annan del. Resultatet har ju också blivit motsatsen till det avsedda: det mellanmänskliga har blivit invaderat.
Idag i naturvetenskapens tid har det blivit norm att tala om människor som en sorts genprogrammerade sociala robotar. Kanske var sådana språkliga metaforer tidigare menade som vitsar eller provokationer, som skulle mobilisera till motstånd, men är inte så längre. De har mer fått karaktär av förberedelse inför det som nu skall ta över vår vardag. Många är de som argumenterar för att människor faktiskt är och därför skall hanteras som robotar. Det mellanmänskliga är redan invaderat
        När nu en uppdelning inte är till någon hjälp, måste vi återvända till frågan: Finns för en människa något försvar mot tomheten? Då återstår att pröva om en samexistens likväl är möjlig. Pröva om å ena sidan en naturvetenskaplig beskrivning av världen som en tummelplats för materiens krafter och å andra sidan den mänskliga förförståelsen av världen som anrop och ansvar, om dessa två bilder ömsesidigt kan omsluta varandra utan att någon av dem mister sin giltighet. För att undersöka den möjligheten är det emellertid nödvändigt att gå i närkamp med den naturvetenskapliga beskrivningen av världen och av människans plats i den. De följande sidorna är ett försök till en sådan närkamp. Den börjar med en beskrivning av fysikens värld och förutsättningarna för livets uppkomst; den fortsätter med biologins värld och den väg som ledde till det mänskligas uppkomst; i en avslutande del ges konturerna till möjlig samexistens mellan världen som en plats för mekaniska krafter och världen som anrop och ansvar.