Att berätta sanningen

”Men när jag tänker på det nu, är det verkligen konstigt att ingen, ingen över huvud taget någonsin pratade med mig på ett sätt så det jag hade gjort blev verkligt för mig.” (Mary Bell i Gitta Serenys Ohörda rop)

När omfattningen av de nazistiska brotten blev kända, gick en chockvåg genom Västvärlden. Vad var nu detta? Det handlade ju om massmord organiserat som industriell verksamhet. När något sådant varit möjligt, vad fanns då att tro på? Under hela efterkrigstiden har Auschwitz varit det tecken som varje förhoppning måste prövas mot. Det lättviktiga kunde sorteras bort, men blev sedan något kvar? Den civilisation där ett Auschwitz var möjligt, kan något av värde finnas där?
      Historieskrivningen kring den nazistiska perioden i Tyskland har ofta varit fokuserad på det högsta ledarskikt som i en ansats att begränsa ansvaret och lindra skadan. Det var Hitler och en liten grupp kring honom som var de egentligt skyldiga. Det var de som gav order, de som gjorde upp planerna. Men en sådan beskrivning är en förvrängning. Det är visserligen sant att den nazistiska rörelsen inte är tänkbar utan en Hitler, men det är också sant att det som Hitler väckte upp redan fanns latent hos en majoritet av befolkningen.
      Nazismen var inte enstaka onda människors verk. Den var en massrörelse som kom att dominera alla aspekter av tyskt liv i över ett årtionde. I slutänden byggde den sin makt på ett brett folkligt stöd. Det nazistiska partiet vann inte anhängare på ett program om massmord och krig utan genom att förkunna tysk folkgemenskap. Många av de som senare blev bittra motståndare till nazismen har vittnat om den märkliga entusiasm partiet förmådde väcka till liv under sina framgångsår på 30-talet. Den stora glädjen, känslan av tillhörighet i en stark gemenskap, där man hjälptes åt och detta att äntligen våga tro på framtiden!
Folkgemenskapen fick emellertid sin lockelse och kraft genom att vara exkluderande. Den skulle vara ren och hel. För det skadade och främmande fanns ingen plats. På sikt måste det elimineras. Det var aldrig en hemlighet att det som förgiftade den tyska folkkroppen måste utplånas. Gemenskapen var byggd på en utstötning, vars konsekvens var organiserat massmord.
      Det går alltså inte att avgränsa ansvar och skada till att gälla enbart ett smalt ledarskikt. Det måste vidgas till att omfatta även dem som gav dessa ledare deras makt.
Ett annat försök att snäva in ansvaret för brotten har varit att fokusera på de som rent faktiskt utförde morden. Undersökningar har gjorts för att i förebyggande syfte ringa in sådana personlighetsfaktorer, som gör en människa till en potentiell massmördare. Man har försökt konstruera en gärningsmannabeskrivning, så att ondskan kan bli igenkännbar. Det hade t.ex. varit betryggande att kunna slå fast att de som utförde massmorden var enstaka psykopater, mentalt skadade sadister. Men så var det inte. Sadister fanns men var få och inte viktiga i själva processen. De allra flesta gärningsmän var vanliga människor, män som nog menade att de gjorde sin plikt under en svår tid. Fullföljde ett krävande och otacksamt arbete. Ingen av dem gillade det men man fick hjälpas åt och göra sitt bästa. Svårast var det med barnen. Men också det skulle ju bli gjort. Få vägrade att ställa upp. Det gick att vänja sig och se på det som ett arbete. I sista hand fullföljde man ju verksamheten i tjänst åt folkgemenskapen. Det främmande skulle ju elimineras. Det legitimerade morden.
      Det skrämmande i beskrivningen av gärningsmännen är med vilken lätthet så många vanliga människor kunde vänja sig vid att delta i massmord och hur problemfritt det sen tycktes vara för dem att senare återgå till en mer normal verksamhet i det civila samhället. Vid rättegångar mot naziförbrytare efter kriget, hävdar så gott som alla åtalade att de är utan skuld. De hade gjort sitt bästa i en svår situation och har därför rent samvete.
Efterkrigstidens Europa har levat i skuggan av de nazistiska brotten som om de trots rättegångar och fällande domar har förblivit ouppklarade, oförstådda. Ansatsen att begränsa skadan genom att lägga all skuld för det skedda på ett litet ledarskikt eller på enstaka, mentalt störda förövare, visade sig vara missriktad. Gärningsmännen var vanliga medborgare och när de ställdes till svars hävdade de att skulden inte var deras.
      Men om nu ingen tar på sig skulden – vart tar den då vägen? Försvinner den helt eller blir den bara tillfälligt osynlig för att i ett senare skede dyka upp i annan gestalt och på annan plats? En som med stort allvar har arbetat med dessa frågor är journalisten och författaren Gitta Sereny

Serenys väntan

Gitta Serenys uppväxtår kom att präglas av den framväxande nazistiska rörelsen. Hon föddes 1923 av ungerska föräldrar men Wien blev hennes hemstad. Tillsammans med sin mor levde hon där ett kulturellt rikt överklassliv fram till den tyska inmarschen i mars -38, då de tvingades fly till Schweiz. De första krigsåren tillbringade hon i Frankrike och arbetade på hem för föräldralösa barn. Hon deltog också i den franska motståndsrörelsen mot tyskarna till dess hon åter tvingades fly, denna gång till Spanien och sedan vidare till USA.
      Efter krigsslutet är hon tillbaka i Europa och arbetar för UNRRA, ett FN organ för hjälp och återuppbyggnad efter kriget. Åter gäller hennes arbete föräldralösa barn, de barn som överlevt lägren och tagit svår skada av den ondska och det våld de fått bevittna. Gitta Sereny är ännu inte 25 år fyllda och det är nu under de första efterkrigsåren, som omfattningen av de nazistiska brotten blir känd. Det är också nu man håller de första rättegångarna mot naziförbrytare, rättegångar där alla åtalade förklarar sig vara utan skuld.
      För Gitta Sereny blir detta till en omöjlig och skärande kontrast. Å ena sidan hennes dagliga arbete med att försöka hjälpa de barn som drabbats av nazismen och, å andra sidan, dessa gärningsmän som förnekar all skuld. När nu offren har fått plågsamt mänskliga ansikten, måste också skulden få mänskligt ansikte och mänsklig röst. Gitta Sereny väntar på att någon skall kliva fram och ta sitt fulla ansvar för det han gjort. Att någon skall berätta sakligt och utan omsvep så att det som hänt blir begripligt och åtminstone en gärningsman får ett tydbart ansikte. Men ingen kliver fram och berättar.
      Skall då slutversionen bli den, att förövarna kan leva gott utan att känna av någon skuld? Inför en domstol kan en åtalad hävda att de massmord han deltog i visserligen var ett påfrestande och otacksamt arbete men att han gjorde sitt bästa och därför har rent samvete. Och han kan uttala de orden utan att slå ned blicken. Det officiella språket tillåter sånt. Men kan han också säga det till en människa han vill leva nära, kan han säga det till sina barn, till någon han älskar innerligt? Säga det med sin blick öppen i den andres blick? Så att ord och blick fortfarande håller ihop och deras språk inte går sönder? I slutändan går det nog inte att avgränsa skadan genom att göra sig av med skulden.
      Gitta Sereny vägrar att tro att det är möjligt. Gärningsmännens påståenden att de är utan skuld, är inte den slutgiltiga versionen. Bakom den finns andra berättelser och det är dem hon väntar att få lyssna till. Men hon får vänta länge för ingen kliver fram och berättar.
Först 25 år senare när Gitta Sereny i början på 70-talet som journalist följer rättegången mot Franz Stangl, anar hon att den mannen kanske är beredd till en allvarlig uppgörelse med det han gjort i sitt liv. Kanske kan hon i samtal med honom få lyssna till det som finns bakom de undanflykter han dolde sig med under rättegången.
      Franz Stangl hade varit kommendant vid förintelselägren Sobibor och Treblinka, där över en miljon judar mördades under åren 1942-43. Efter kriget hade han hållit sig undan och levat tillsammans med sin familj i Brasilien. Han grips 1967 och utlämnas till Västtyskland, där han ställs inför rätta och döms till livstids fängelse. Med fängelselednings godkännande tar Gitta Sereny kontakt med Stangl och föreslår en intervju. Samtalen är avsedda som underlag till en omfattande tidskriftsartikel om Stangls liv. Det första samtalet mellan dem håller på att sluta illa.

Samtalen

Stangl inleder deras möte med en flertimmars monolog. Han har ingen skuld. Han har bara gjort sin plikt. Hade inget annat val. Osv. osv. Strax innan tiden för det första samtalet är slut, bryter Sereny in i hans ordflöde och lägger korten på bordet. Hon vet att Stangl förbereder en resningsansökan. Kanske var det därför han gick med på att träffa henne. Lite uppmärksamhet i pressen, några välvilliga artiklar om hans fall skulle kanske öka hans chanser. Men tänker han så, tänker han fel. Det är dags att tala klarspråk:
      Om Stangl avser att fortsätta på den inslagna vägen ”Jag gjorde bara min plikt, jag hade inget val”, då finns ingen anledning för dem att träffas fler gånger. Personligen avskyr hon allt som har med nazism att göra men det är utanför hennes befogenhet att avgöra skuldfrågan i juridisk bemärkelse. Det är domstolens sak. Hennes avsikt med dessa samtal är att förstå hur en människa kan komma dithän att han deltar i massmord. Hon vill att han berättar om sin uppväxt, om människor och händelser, som format hans liv. Att de noggrant och steg för steg tillsammans går igenom det som varit för att hitta den sanna berättelsen om honom. Hur han blev den han blev. Hon kommer att anteckna, ställa följdfrågor, kontrollera faktauppgifter och resultatet, hans livsberättelse, kommer att publiceras. Är han bredd att ställa upp på det, att söka sanningen om sitt liv, då är hon beredd att avsätta kommande dagar för fortsatta samtal. Är han inte beredd, finner hon ingen anledning att slösa bort sin tid med att lyssna på sånt hon redan hört till leda. Han får en timme på sig att tänka efter. När de träffas igen efter lunch vill hon höra hans svar.
      Sereny måste spela med öppna kort. Sen får det bli som det blir. Hon förbereder sig på att lägga ned hela projektet. Den position hon intagit är den enda möjliga. På utsatt tid återvänder Stangl till deras samtalsrum i fängelset. Märkbart skakad accepterar han hennes förslag. Samtalen kommer igång. De utgör grunden för Serenys bok om Stangls liv Into that Darkness 1974 (på svenska som Vid avgrunden 2000).
      I samtalen mellan Sereny och Stangl finns starka underströmmar. För henne är det mycket som står på spel. Äntligen sitter hon ansikte mot ansikte med en av gärningsmännen. Kan läsa av röst och kroppshållning. Nu skall hon äntligen få höra hans berättelse. Vad han tänkte och kände och vem han är. Men hon är inte där i egna syften, hon har ett uppdrag. Hon representerar de hon mötte när hon arbetade för UNRRA. Hon representerar de skadade som har rätt att få veta vem han är.
      Och det är som Serenys koncentrerade laddning går över till Stangl. Också för honom blir det plötsligt mycket som står på spel. Något mycket mer än en resningsansökan. Här är någon som uppriktigt frågar efter honom, vill lyssna på hans version. Det är en chans han inte har råd att förlora. Han vill berätta sanningen, vill försöka även om han gång på blir övermannad av starka känslor och av sina egna mörkläggningsmekanismer.
      Samspelet mellan dem blir känsligt och de talar ju båda samma österrikiska dialekt de lärde under uppväxten. Men för att inte känslorna skall ta överhand och bli alltför styrande, håller sig Sereny strikt till en ram av saklighet med några tydliga regler.
      För det första skall samtalssituation redan från början vara helt klar. Inga tvetydigheter, ingen låtsaslek. Det gäller inte personlig terapi eller bikt. För sådant saknar Sereny både kompetens och mandat. Det är inte heller förtroliga samtal vänner emellan. De har ett arbete att göra ihop. Det skall resultera i en text, en berättelse om Stangls liv. Det han berättar är inte avsett enbart för henne. Dörrar och fönster skall stå vidöppna för alla som vill lyssna. Inga privata förtroligheter vid sidan om.
För det andra skall samtalen följa en fast yttre rutin. Man kommer överens om en samtalsperiod, då man träffas dagligen enligt ett uppgjort schema. Varje dag innehåller flera samtalspass med inlagda raster emellan för återhämtning. Också gången i samtalen är strikt strukturerad. Sereny frågar och antecknar, Stangl berättar. Hon återberättar det hon hört och han bekräftar eller korrigerar.
      För det tredje skall samtalen avse en sann berättelse. Sereny lägger ner stor möda på att allt så långt som möjligt skall vara korrekt vad gäller kontrollerbara fakta. Att vara sann om yttre tilldragelser, är ett viktigt stöd för att vara sann om mer undflyende inre tilldragelser: vad tänkte jag egentligen? vad kände jag då? vad visste jag vid den tidpunkten?
      Det som gör dessa samtal så produktiva är Serenys känslighet för sanningens olika nyanser och hennes förmåga till medkännande. Hur handskas med oklarheter och uppenbara motsägelser? Det måste ske med varsamhet. Å ena sidan är det ju inga polisförhör. Det gäller inte att snärja en åtalad. Sereny grundantagande är att Stangl strävar efter att så klart som möjligt förstå vad som verkligen hände, strävar efter att vara sann, men för tillfället är han kanske förhindrad att nå dit. Å andra sidan kan hon inte lämna uppenbara undanflykter opåtalade. Alltså: å ena sidan inte pressa fram och andra sidan inte ge efter. Hennes uppgift blir att använda sitt medkännande för att hitta de vägar som kan vara framkomliga för honom.
Totalt samtalade de i 72 timmar fördelade på två perioder. Den första perioden omfattade en vecka i början av april 1971, den andra inleddes nio veckor senare och avslutades med Stangls död i hjärtinfarkt. Sereny fortsätter emellertid arbetet i ytterligare ett och halvt år och samlar in kompletterande material i sina försök att förstå vem Franz Stangl var. Bland annat besöker hon hans familj i Brasilien och har långa samtal med hans fru Theresa.

Dubbelspel och dess följder

Vid början av 1930-talet hade Franz Stangl varit anställd inom den österrikiska polisen. Han var då några och tjugo år gammal, ambitiös och med sikte på en befordran till kriminalare. Genom nitiska insatser kunde han spåra illegala vapengömmor, som tillhörde det då förbjudna österrikiska nazistpartiet. Han fick medalj och kunde se fram mot snar befordran. Efter den tyska inmarschen i mars -38 börjar emellertid den utmärkelsen att brännas. Andra som fått den råkar nu illa ut. Men Stangl finner råd. Han har skaffat kontakter i många riktningar för säkerhets skull. Nu lyckas han bli uppsatt i ett nazistiskt medlemsregister. Medlemskapet antedateras två år och han får därmed en inte oviktig merit under det nya styret. Han kan räkna sig som en av de gamla kämparna och blir åter befordrad. Detta trixande får emellertid icke avsedda följdverkningar.
      Sedan några år är Franz Stangl gift med en kvinna han älskar och som älskar honom, Theresa. En dag i mars 1938 kommer han överlycklig hem till henne och berättar, att det inte är någon fara längre. Via kontakter har han lyckats fixat in sig i ett nazistiskt medlemsregister. Men då inträffar den första djupa krisen mellan dem. Hon tror honom inte. Hon tror att han verkligen varit medlem i partiet sedan 1936 och avsiktligt dolt det för henne. Att han inte vågat berätta det för han visste mycket väl vad hon ansåg om dessa nazister som förrått hennes Österrike. Hon tar avstånd. Det blir en lång period av tystnad mellan dem. När Stangl mer än 30 år senare berättar detta minne för Sereny är han fortfarande förkrossad. Han gråter. Han lyckades aldrig övertyga Theresa. Hon fortsatte tro att han ljugit för henne. Det förblir ouppklarat mellan dem. De väljer att tiga om det och att gå vidare ändå.
      När Sereny söker upp Theresa i Brasilien och frågar henne om den här episoden, bekräftar hon Franz’ version: Hon hade blivit ursinnig. För henne hade det varit ett fruktansvärt slag. Den man hon hade trott på och respekterat, hade svikit henne. Hans bedyranden att det bara var ett fingerat medlemskap, hade hon aldrig trott på. Ändå hade hon till slut valt att försöka glömma för att de skulle kunna lägga det bakom sig.
      En annan följdverkan av hans trixande är att han får svårigheter med nytillsatta chefer. Visst blir han befordrad. Men någon av de högsta cheferna låter honom förstå att det där medlemskapet i Partiet var lite hastigt påkommet… och vad gjorde egentligen Stangl innan återföreningen med Riket … och den där medaljen han fått, borde man inte undersöka …!?! Stangl känner de understuckna hoten och anar att ytterligare befordran är spärrad.
Han får emellertid en chans att rehabilitera sig och försäkra de nya makthavarna om sin obrutna lojalitet. Är han beredd att skriva på en bekräftelse att han är en Gottgläubiger, en gudstroende? Det är en försäkran att han tror på en gud men har brutit banden med Kyrkan, en försäkran som en polis bör skriva på om han inte själv väljer att stå tillbaka. Både Franz och Theresa är katoliker och hon går regelbundet i mässan. Vad skulle hon tänka om han lämnade Kyrkan? Försiktigt berättar han för henne om den försäkran han blivit ombedd att underteckna. Hur tycker hon att han skall göra?  Om man nu också väger in möjligheterna till fortsatt befordran.
      Också den här episoden kan Theresa bekräfta i senare samtal med Sereny. De hade talat om det vid ett tillfälle och Theresa hade mycket tydligt klartgjort sin ståndpunkt. Sen togs frågan aldrig upp igen. Hon antog att Franz inte hade skrivit på en sådan försäkran. Men det hade han. Han ville inte ta en onödig risk att stöta sig med sina chefer. Han vill inte stå tillbaka.
För Stangl blir det en lättnad när han i november 1940 blir kallad till Berlin och erbjuden ett nytt uppdrag. Det gäller en befattning inom det pågående dödshjälpsprogrammet, kallat T4. Man låter honom förstå att det är ett viktigt uppdrag i Rikets tjänst. Vem som helst skulle inte klara det. Man har vänt sig just till honom. Han har nog de rätta kvalifikationerna. Men Stangl skall inte känna sig tvungen. Nä! Tror han inte att han klarar det kan han tacka nej. Han får då återvända till sina tidigare uppgifter. Till sina förra chefer. Men om han accepterar skall man stoppa de undersökningar, som visst redan påbörjats mot honom om den där medaljen. Och han skall inte delta i själva behandlingen av patienterna. Det sköts av särskilt utbildad personal. Hans uppgifter är rent administrativa och polisiära. Han skall se till att alla formaliteter följs noga och att allt går rätt till. Naturligtvis är det hela strängt hemligt.
Stangl gör här ännu ett ödesdigert val. Han tackar ja och blir stationerad vid slottet Hartheim, en av T4:s anläggningar i Österrike. Under de första veckorna känner han djup olust inför verksamheten. Han funderar på att begära förflyttning men kommer sig inte före. Tjänsten är också förknippad med vissa fördelar. Permissionerna är generösa. Han kan tillbringa dem tillsammans med Theresa och deras två döttrar. Ingenting blir sagt mellan honom och Theresa om det han arbetar med. Och inget kan sägas. Han vet mycket väl hur hon skulle reagera om hon visste vad han gjorde. Hon skulle få förbli ovetande.
      Dödshjälpsprogrammet avvecklas under hösten 1941. Många av dem som deltagit i verksamheten handplockas för nya uppdrag i Östeuropa. Nu kan de ju hanteringen. Franz Stangl blir beordrad till tjänstgöring i Polen. Tidigt på våren 1942 får han i uppdrag att ansvara för uppbyggnaden av en ny typ av läger vid Sobibor.

Att klyva sig

När Stangl berättar om åren i Polen, ser Sereny hur han genomgår en förvandling. Hans ansikte blir grovt och svullet, hans röst tjock. Han befinner sig under svår press. Det är nu han måste ta sig in i det som är allra svårast, det allra mest tillslutna.
       Stangl blev alltså beordrad att svara för byggnationerna i Sobibor. Men när förstod han att det var ett förintelseläger? Hans redogörelse blir motsägelsefull. Det ligger nu nästan 30 år tillbaka i tiden. Han minns inte klart längre.
      Men när han väl förstod syftet med Sobibor, vad gjorde han då? Han sökte bli förflyttad, han tog kontakter som kunde stödja hans ansökan om annan tjänstgöring. Men han var fast. De släppte honom inte. Hans chef till och med berömde honom, sa att han litade på att skulle fortsätta att göra sitt bästa. Man visade att man verkligen uppskattade hans insats, hans fru skulle få komma och hälsa på honom.
      Men det var väl inte bara byggnationer han ansvarade för, han var ju faktiskt lägerkommendant i Sobibor!? Här börjar han argumentera märkligt motsägelsefullt. Det var byggnationerna han helt ägnade sig åt, den andra verksamheten fick andra svara för.    
I juni 1942, när verksamheten är i full drift, får Theresa och deras två döttrar, fyra och sex år gamla, tillstånd att resa till Polen och besöka Franz. Det blir ett kärt återseende. Han ordnar en inkvartering åt dem på betryggande avstånd från lägret. De får några lyckliga veckor tillsammans. På hennes frågor vad det är för läger han arbetar vid, svarar han undvikande. Hon vet ju att han inte får tala om sitt arbete. Men han har bara med byggnationer att göra, inget annat, bara byggnationerna.
      Efter några veckor när hans permission är slut, ordnar Franz så att Theresa och flickorna kan bo närmre lägret. Han kan då kombinera sitt arbete i Sobibor under dagarna med familjeliv på kvällar och helger. Men av misstag får Therese reda på vad som pågår i lägret och hon blir chockad och djupt upprörd. Franz försäkrar henne att han inte har något alls med det att göra. Den verksamheten sköts av andra. Hans ansvar är byggnationerna. Bara byggnationerna. Han berättar att han begärt förflyttning. Snart skall han vara därifrån.
Lyckas han övertyga henne? Tror hon honom denna gång?
      När Sereny senare talar med Theresa i Brasilien om hennes besök i Sobibor juni -42, minns hon mest sin fasa när hon förstod vad som pågick i lägret. Fasan och att hon blev så orolig för sin Paul, att hans kulle ta skada av att tvingas arbeta på en sådan plats, även om han själv inte hade något med verksamheten att göra. ”Paul” var Theresas eget kärleksnamn på Franz, vars fullständiga namn var Franz Paul Stangl.
      Men då trodde hon alltså ändå att han inte var inblandad? På den frågan kan Theresa inte svara. Hon ville tro, hon hade bestämt sig för att hon måste tro att han inte var inblandad och att han snart skulle bli förflyttad därifrån. Hon måste tro det för annars skulle hon inte orka fortsätta. Och de kunde ju inte skiljas åt som ovänner.
      När Theresa och flickorna rest tillbaka hem till Österrike, blir Stangl kallad till ett nytt uppdrag. Han skall ta över ansvaret för det största lägret av denna typ, Treblinka. Det kan väl ses som en sorts befordran. Man litade på hans kapacitet och att han skulle göra ett bra jobb där. Han stannar i Treblinka som lägerkommendant i ungefär ett år, fram till augusti 1943. Det är under denna tid han på ett mer definitivt sätt klyver sig.
      När Stangel berättar om tiden i Treblinka uppehåller han sig mest vid sådant som hade intresserat honom och som han menade att han skött bra. Som byggnationer, förbättringar för personalen, hur han låtit anlägga rabatter, en trädgård, hur han sett till att beslagtagen egendom inte kom på avvägar osv. Men morden då? Treblinka var ju ett förintelseläger. Under långa perioder kom det dagligen tågset med upp till 5000 människor som skulle gasas och kremeras. Vad kände Stangl inför det? Kunde han leva med det?
      Det gick att vänja sig. Det tog några månader, men det gick att vänja sig. De som skulle avlivas blev efter några månader inte längre människor, de var kollin som de hade att ta hand om. Men när han berättar om detta dyker en minnesbild upp från Brasilien. Hans tåg hade stannat mitt framför ett slakthus. Kreaturen i fållorna kom fram till stängslet och ställde sig att glo på tåget. De såg på honom med sina stora ögon genom stängslet, godtroget. Han minns de stora ögonen som såg på honom utan att veta att de strax skulle vara döda. Han minns också att han efter den händelsen inte kunde äta kött.
      Hur får han då ihop allt detta? Han får inte ihop det, han klyver sig och till sitt försvar utarbetar han en märklig tankegång som kan sammanfattas ungefär så: Allt han gjort av egen fri vilja är han beredd att ansvara för inför Gud och sig själv. Här kan han säga att han gjort sitt bästa. Men det han inte själv valde, det han inte gjorde av egen fri vilja, det har han heller inget ansvar för. Och det är bara han själv som vet vad han valde av egen vilja. Så kan han upprätthålla någon sorts känsla av att vara suverän och oåtkomlig.
      När Sereny talar med Theresa om Franz’ tid i Treblinka, bekräftar hon att hennes Paul då genomgick någon sorts förvandling. De träffas bara ett fåtal gånger och det är då spänt mellan dem. Hon har beslutat sig för att tro att han inte är inblandad i morden men hon ser ju att han far illa av att arbeta på en sådan plats. Hon känner igen Serenys beskrivning, hur han hans ansikte blir grovt och svullet, hans röst tjock. Han är inte längre hennes Paul.

”Men jag var där”

Hösten 1943 avvecklas förintelselägren i Polen. Allt rivs och man försöker sopa igen spåren efter sig. Den personal som organiserat morden förflyttas till Jugoslavien och norra Italien. Stangl som vunnit sina chefers fulla förtroende efter året i Treblinka, tjänstgör nu som underhållsofficer inom SS och ansvarar för inköp av förnödenheter till förbanden. Han förfogar över stora summor med pengar och allt mer måste handlas på svarta marknaden. I sitt arbete knyter han många kontakter som kan vara nyttiga att ha inför framtiden. Alla ser ju att kriget snart är förlorat och Stangl vet vad som väntar då.
     Omedelbart efter krigsslutet grips Stangl. Han bär ju SS uniform och han fall skall därför utredas. Efter en tid i amerikanskt fångläger, överlämnas han till österrikiska myndigheter, som påbörjat en brottsutredning om dödshjälpsprogrammet. I det fängelse där han sitter i väntan på rättegång är man generös med besök och frigång.
      Theresa har nu en svår tid. Det var svårt att få det att gå ihop i efterkrigstidens Wien, ensam med ansvar för deras tre flickor. Här har de inte någon framtid. Hon vill att de skall börja om igen tillsammans i ett annat land, att de skall lägga allt som varit bakom sig. Hon hjälper honom med pengar och kontakter så att han kan lämna Österrike, hitta ett nytt hemland åt dem och sen skall de komma efter.
      Så småningom bosätter sig hela familjen i Brasilien och där får de 20 år tillsammans. Och de gömmer sig inte utan Stangls bor under eget namn, registrerade på det österrikiska konsulatet i Sao Paulo. I februari 1967 grips Franz.
      De sista samtalen mellan Sereny och Stangl äger rum i juni 1971. Under de föregående dagarna har de ofta snuddat vid frågan om skuld. Det har varit Stangl som närmat sig ämnet. Försiktigt rört vid det. Sen förskräckt tagit många steg tillbaka. Sereny sitter då tyst. Insisterar inte genom följdfrågor. Det är ju inte heller hennes sak. Det är sådant som inte får pressas fram. Den allra sista dagen kommer han tillbaka till ämnet. Manövrerar försiktigt i utkanten. Han frågar Sereny vad en människa skall göra för nå det man kallar Gud. Hon svarar:

Under en lång tystnad kämpar han med det han hittills undvikit. Det svåraste. Så faller alla försvar. Den konstlade uppdelning han gjort sig kan inte upprätthållas och han måste bekänna:
      ”Men jag var där! Ja, i verkligheten delar jag skulden … Därför att min skuld … det är först under dessa samtal … nu när jag talat om det för första gången … Min skuld är att jag fortfarande är här. Det är det som är min skuld.”
      I deras sista samtal bekänner Stangl sin skuld. Han borde haft modet att vägra, borde haft modet att dö hellre än att överleva till ett sådant pris. Han bekänner och Sereny ser en förvandling ske. En krampaktig spänning släpper och ger plats åt en djup lättnad. Som vore han nu äntligen framme. När de skiljs åt denna sista gång är han nästan munter.
Ytterligare ett möte mellan dem är inbokat till dagen därpå men det blir aldrig av. Några timmar efter deras sista samtal, dör Stangl i hjärtsvikt. Det är inte självmord. Sereny menar att han dog därför att han ”under ett kort ögonblick hade erkänt sin skuld och sagt sanningen. Det hade krävt en monumental ansträngning att nå fram till det snabbt förbiilande ögonblick då han blev den människa han borde ha varit.”
      Under de 20 år han levde i Brasilien var det en enda omständighet som höll Franz Stangl vid liv. Det var kärleken mellan honom och Theresa och deras flickor. Utan den fanns inget kvar att leva för. De hade alltid trott på honom. Litat på honom. Men efter det som kommit fram vid rättegången måste också de ta avstånd. Theresa hade ju varit där, hon hade hört vad som sades, hade läst tidningarna. Att han var ansvarig till massmord. Det var inte bara byggnationer, han hade varit kommendant. Alltså ansvarig. Nu kunde de aldrig mer tro på honom.
      Och det är just då, medan han ännu förbereder en resningsansökan, som han möter Gitta Sereny och tvingas inse att det redan är för sent och att det är dags att nu berätta sanningen. Och när det svårast sen blivit sagt: den djupa lättnaden. Det är över nu. Han är äntligen framme. Äntligen hemma.
      Men Sereny har ännu en fråga hon vill ha svar på. Hon söker upp Theresa i Brasilien. Theresa visste ju, egentligen visste hon ju, vad slags verksamhet hennes Paul hade blivit indragen i. Hon vill tro på honom men visste egentligen annat. Men anta att hon, Theresa, medan det ännu pågick hade ställt honom inför ett ultimatum: välj mellan mig och det där arbetet! Väljer du att fortsätta i lägret, väljer du bort mig och våra flickor! Om Theresa hade ställt honom inför de alternativen, hur skulle han då ha valt?
      Efter svår vånda upptäcker Theresa svaret. Om hon inte hade gått med på att tiga, om hon hade ställt honom inför det valet hade han valt henne.
      Det blir emellertid inte Theresas sista ord. Morgonen efter deras samtal och strax innan Sereny skall lämna Brasilien får hon ett upprört brev från Theresa där hon tar tillbaka allt hon sagt föregående dag. Hon hade inte kunnat förmå Franz att lämna Treblinka. Efter ett upprört samtal på telefon undrar Sereny vad hon skall tro, vad är egentligen sant? Men Theresa har nu inget svar. Hon vet inte längre vad som är sant. Vet inte om hon kan dela skulden med sin Paul.

Se t.ex. Claudia Koonz, The Nazi Conscience (2003).

Christopher Browning, Helt vanliga män. Reservpolisbataljonen 101 och den slutgiltiga lösningen i Polen. (1998); Harald Welzer, Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare. (2007)