Vara tillsammans

”Och nu skall du få höra var skillnaden ligger:
därute under himlens glimmande kupa
heter det människor emellan: ’Var dig själv!’
men härinne i mörkret hos oss som är troll
heter det: ’Troll, var dig själv – nog!’

 (Dovregubben i Ibsens Peer Gynt)

Västerländskt 1900-tal var ett långsamt avskiljande.
För tre eller fyra generationer sedan var t.ex. Sverige ett bondland. Människor brukade jorden och flertalet levde i en lokal naturahushållning. Pengar och långväga handel hade börjat spela en viss roll men bara i marginalen. Sedan generationer var man bofast i samma trakt och där visste alla allt om alla. En främling blev genast igenkänd som just, en främling. Tryggheten fanns i näten av relationer inom familjer och släkter och mellan grannar, relationer som ofta blev livslånga. Tillhörigheten var självklar.
      Idag lever deras barnbarns barnbarn som lönearbetare i större städer, hopkopplade med andra lönearbetare i en växande marknad för varor och tjänster. Stad och marknad kräver rörlighet och man är därför ständigt omgiven av främlingar. Trygghet är i första hand en fast utkomst. För de som faller utanför marknaden finns ett skyddsnät, en trygghetslagstiftning, som förvaltas av tjänstemän i samhälleliga institutioner. Familj och släkt spelar fortfarande en viss roll, men bara i marginalen. Näten av relationer mellan människor har blivit glesa, sköra och är sällan livslånga. Tillhörigheten är oklar.
      Det finns emellertid ingen anledning till nostalgi, när man beskriver tidigare bondesamhällen. För dagens stadsbor skulle de antagligen framstå som outhärdligt trånga, befolkade av missunnsamma människor som vaktar på varandra, låsta i sekelgamla släktkonflikter. De unga som flyttade till staden vid förra sekelskiftet måste ha sett det som en befrielse att äntligen få komma hemifrån. I staden fanns jobb och lättförtjänta pengar. Man blev oberoende och en del av framtiden.
      Men just här finns en hake: den som är oberoende blir snart utbytbar.
Äldre lokalsamhällen var byggda med nät av livslånga relationer mellan människor. De var i så måtto en återgestaltning av de villkor, som rådde när människan blev till som biologisk art. Våra förmödrar och förfäder hade i miljontals år levt sina liv inneslutna i släktflockar, där alla visst allt om alla. Dessa tidiga flockar var visserligen inte bofasta men man höll ihop. Man flyttade runt tillsammans, sökte föda tillsammans och delade på det man kommit över. Att dela med sig blev tidigt bruk i förmänskligt flockliv. Men naturligtvis bråkade man inom flocken, och i undantagsfall ledde det nog till dråp. Men efter bråken måste man försonas. Någon annan utväg fanns inte. Ingen klarade sig på egen hand. Leva är något man gör tillsammans. Att hamna utanför, att bli utstött var det ultimata straffet. Är så fortfarande. Utanför väntar det främmande och otydbara, det som inte är. Tomheten
      De som flyttar till staden i början av seklet är emellertid inga utstötta. De har lämnat sin ursprungsflock för att söka sig en ny. Men i den växande staden är en människa anonym och utbytbar. Hennes urgamla böjelse att söka gemenskap och livslånga relationer famlar runt i det främmande och de som hamnat utanför samlas ibland till kollektiv där gemenskap betyder att marschera i takt och ha armbindlar i samma färg. För en flockvarelse blir det i längden outhärdligt att inte höra till.
      Skörheten i mänskliga relationer har blivit ett reellt problem under 1900-talet. Det visar sig tydligt i samhällsdebatten. Noga taget handlar den bara om en enda fråga: hur dra gränsen mellan individ och grupp, mellan den enskilde och samhället? En fråga som bollats fram och tillbaka mellan olika tankeskolor tills man idag enats om att lägga all tonvikt på den enskilda individen: det är hon som ensam är legitim bärare av och ansvarig för det autentiskt mänskliga; hon har det uppdraget i kraft av sin avskildhet och hon kan inte avhända sig det genom att gömma sig i en grupp. Olika former av gemenskap kan vara ett stöd för den enskilde men innebär oftare ett hot mot hennes frihet. Därför är det den enskilde som i första hand är skyddsvärd.
      Denna definition av det mänskliga bygger på föreställningen att individens frihet är oförenlig med gemenskapens krav. När det ena expanderar måste det andra ge vika. Och vår kultur har satt gränsen så att individen ges största möjliga utrymme. Människan definieras därmed som en flockberoende solitär.
      Jag skall här inte argumentera för någon alternativ gräns. Jag skall istället ifrågasätta den föreställning som varje gränsdragning utgår ifrån: att förhållandet mellan individ och flock är ett nollsummespel. Alltså ett spel där att ena sidan tar vad den andre förlorar. För så är det inte. I biologiskt avseende är människan inte en solitär utan en flocklevande primat. Det betyder att en enskild lever och är till endast genom det nät av relationer, som förbinder henne med de andra i flocken. I sig själv som enskild, som avskild kan hon inte leva.
      Att det faktiskt förhåller sig så visades redan på 1950-talet genom studier av rhesusapor. En forskargrupp vid Wisconsinuniversitetet i USA under ledning av Harry Harlow undersökte vad som hände med de apor som berövades kontakt med sina artfränder. Man beskrev hur olika former av isolering gav olika grader av mentala störningar. Resultaten från dessa studier har i allt väsentligt blivit bekräftade och kompletterade av senare forskning med andra flocklevande primater. Vi kan utgå ifrån att de mutatis mutandis också gäller för människan.
Följande uppsats avser att något belysa de motsägelser som uppkommer när den västerländska människan definierar sig själv som en flockberoende solitär. Uppsatsen tar sin utgångspunkt i Harlows ovan nämnda studier med rhesusapor. Hans forskning är nämligen unik i det avseendet att den, om än oavsiktligt, illustrerar just denna motsägelse Men innan hans arbete presenteras, först något om dess idémässiga bakgrund, behaviorismen.

Behaviorism

Behaviorismens grundläggande idéer började formulerades före Första Världskriget och de kom att prägla undervisning och forskning i ämnet psykologi vid universiteten i USA och Västeuropa ända fram till tiden för Vietnamkrigen på 1960- och 70-talen. Idéerna utformades som en sammanhängande teori och de fick stort genomslag genom sina metodologiska krav, som skulle göra psykologi till naturvetenskap (science). En av dess tidiga företrädare John B. Watson (1878-1958) menade att all psykologi före behaviorismen varit illa maskerad metafysik. Nu kräver han en uppstramning och insisterar på att alla begrepp som används skall avse objektivt registrerbara fenomen, och att alla experiment skall genomföras och beskrivas på ett sådant sätt att de kan upprepas vid andra psykologiska laboratorier. Vidare utgår han ifrån att alla psykologiska skeenden i sista hand kan brytas ner i beståndsdelar, som passar till schemat Stimuli – Respons. Liksom andra grenar av naturvetenskap kartlägger en obruten kedja av orsak och verkan, skall psykologisk vetenskap formulera de lagar, som gör att en individ vid ett visst stimuli S svarar med en avläsbar respons R. De metodologiska kraven medför att behaviorismen huvudsakligen kommer att studera inlärning genom betingning. Om ett beteende A bestraffas medan beteendet B belönas kan man få en individ att konsekvent hålla sig till B och definitivt rygga tillbaka inför A. Metoden prövades först på råttor men fungerar bra även på människor.
      Behaviorismens storhetstid infaller under det skede då modernitet och konsumism får sitt första breda genombrott i Västvärlden. Samhället står inför en epok av genomgripande omvandlingar och anhängare till den nya psykologin är manade att axla sin del av ansvaret för att forma den nya människan. För första gången i sin historia har nämligen människan nu nyckeln till sig själv och till sin framtid: inlärning genom betingning. Under mellankrigstiden får Watson ett betydande inflytande i amerikansk samhällsdebatt, först som professor i psykologi vid Johns Hopkins universitet och senare som föredragshållare och författare till populärvetenskapliga böcker såsom Behaviorism (1924). Han är också verksam inom reklambranschen och vill bevisa att behaviorism är den enda vägen till sann kunskap om människan.
      Det nya samhället skall förberedas genom nya metoder för fostran av barn, metoder byggda på vetenskaplig grund. Med stor auktoritet ger Watson sitt bidrag med boken Psychological Care of Infant and Child (1928), en bok tillägnad “den första modern som uppfostrar ett lyckligt barn”. Enligt honom befinner sig föräldrakunskap på en bedrövligt låg vetenskaplig nivå och det bästa för världen vore om det blev stopp för allt barnfödande i 20 år så att forskningen får tid att ta fram tillräckligt med fakta. Enda undantag för detta stopp skulle vara de barn som föds i experimentellt syfte (a.a. sid. 12). Den uppgift man står inför är gigantisk men vid laboratoriet på Johns Hopkins universitet har barnforskningen redan påbörjats. Resultat från dessa studier visar att mammorna utgör det största hotet mot de blivande vuxna: mammorna gör sina barn till framtida invalider med allt sitt klemande, sina pussar och kramar. Föräldrar måste lära sig att ” behandla sina barn objektivt, vänligt men bestämt. Krama dem aldrig, pussa dem inte och låt de aldrig sitta i ditt knä. Men om det är nödvändigt kan du pussa dem på pannan, när de säger god natt. Skaka hand med dem på morgonen. Ge dem en klapp på huvudet, om de lyckats med en svår uppgift. Försök det här och inom en vecka kommer du att upptäcka hur lätt det är att vara alltigenom objektiv i förhållande till ditt barn och samtidigt vara vänlig.” (a.a. sid. 81f).
      Ett särskilt problem vid fostran av små barn kan uppkomma när de genom positiv betingning fäster sig vid en särskilt vårdare. Problemet åtgärdas enklast genom att vårdarna arbetar efter ett roterande scheman; barnen kommer då snart att lära sig att det inte är lönt att bli känslomässigt bunden vid någon särskild människa. Bäst vore naturligtvis, menar Watson, om man kunde få mammor att inse att de själva är utbytbara; en sådan insikt skulle öppna för möjligheten att också låta mammor gå efter roterande arbetsscheman vid skötsel och fostran av barn. (a.a. sid. 83f) Detta skulle öppna för en sant vetenskaplig hållning i inskolningen av den nya människan till hans nya plikter i det framväxande nya samhället
Sådan var det idémässiga landskapet när Harry Harlow 1924 börjar studera psykologi vid Stanford universitet. Watsons idéer är spridda och hans böcker lästa. I sin tidiga forskning under 20- och 30-talen hade Harlow arbetat med råttor som försöksdjur men började snart ifrågasätta den grundläggande behavioristiska tes som slog fast att det som gäller råttor också gäller människor. Tesen borde åtminstone prövas empiriskt genom jämförande studier. Apor vore då lämpliga försöksdjur; de liknar ju människor mer än vad råttor gör. Harlow ger sig nu in på okänd mark. Apor hade visserligen använts tidigare i medicinska experiment men inte i systematiska, vetenskapliga studier av betingat lärande. När han börjar arbeta med rhesusapan Macaca mulatta, kommer han att ställas inför en rad praktiska problem, som leder hans forskning i en oväntad riktning. Men för att förstå den vändning hans arbete tar, är det nödvändigt att veta något om frilevande rhesusapors flockliv.

Apan

Macaca mulatta är en nyfiken liten apa. Som fullvuxen blir den omkring en halvmeter lång och väger 6 – 7 kilo, hannen något kraftigare än honan. Arten har anpassat sig till vitt skilda habitat och förekommer allmänt i södra Asien från Afghanistan i väster ända bort till östra Kina. Den kan leva både på regnfattig buskmark och i tät regnskog, både på hög höjd på karga sluttningar till Himalaya och nere vid kusten till Indiska Oceanen. Flockar av rhesusapor söker sig gärna till mänskliga bosättningar, där de tar sin föda från både odlingar och avfallshögar. Vid indiska tempel förekommer den allmänt och matas där av fromma besökare.
      Flockar med viltlevande rhesusapor kan bestå av mellan 20 och 50 vuxna individer, beroende på traktens bördighet och habitatets storlek. Aporna färdas dagligen mellan 1 och 2 kilometer och förflyttar sig lätt både på marken och uppe i träden. De har heller inget emot att ta sig fram simmande. Möten mellan rhesusflockar, som lever i samma område avlöper som regel utan svårare strider.
      Rhesusflockens struktur följer ett vanligt mönster hos primater. Den är byggd kring några få matrilinjära klaner, där individen får rang genom klantillhörighet. Detta gäller i första hand honor, som hos rhesusapan stannar i sin ursprungsflock, medan hannar, som ofta byter flock vid könsmognad, får skaffa sig egen rang genom att mäta sin styrka och slughet mot andra hannar i sin nya flock. Om en enskild honas rang blir utmanad, kommer alla hennes klanmedlemmar till omedelbar undsättning. Och rangordningen mellan klaner är stabil och blir sällan på allvar ifrågasatt.
      Mostrar, systrar och kvinnliga kusiner har en viktig plats i en späd rhesusunges liv. Under de första veckorna är det visserligen mamman själv som vaktar över sin unge. Hon håller den tätt tryckt intill sig och låter inte de som flockas kring henne blir alltför närgångna. De som dras till henne är framförallt unga, nyfikna släktingar, mostrar, systrar och kvinnliga kusiner som tigger att få pröva hur det är att ha en liten. Först efter tredje eller fjärde veckan kan någon närstående få tillåtelse att en kort stund bära ungen, under en sträng mammas övervakning. Men vid minsta pip från den lille är förtroendet förverkat. Så småningom kommer en växande rhesusunge att få klanens alla unga honor som reservmammor.
      Sammantaget innebär detta att rhesusapan är en utpräglat social existens. Det räcker inte för henne att hålla rätt på sina egna systrar, mostrar och kusiner, hon måste dessutom lära sig hur alla andra flockmedlemmar är släkt med varandra samt hur flockens klaner inbördes rangordnar sig. Så alla vet allt om alla i flocken.

Tygmamman

När Harry Harlow på 1940-talet påbörjade sitt arbete med rhesusapor vid Wisconsinuniversitet måste han ta itu med en rad praktiska problem. Först och främst gällde det att säkra tillgången på försöksdjur. Nu efter kriget gick det visserligen att få leveranser från Indien, men de blev dyra. Många djur dog under resan och de som kom fram var ofta i dåligt skick. Så fanns alltid risken att de nyanlända bar med sig nya sjukdomar och smittade de djur man redan hade och startade epidemier. För att komma förbi dessa problem beslöt Harlow att bygga upp en egen population av rhesusapor vid universitetet. Han använde sig då av allt det som förbättrat överlevnaden inom barnhälsovården: vaccin, god hygien, antibiotika samt näringsriktig kost med tillsats av vitaminer. Smittspridning förebyggs genom att varje apa sätts i en egen bur. För säkerhets skull skilde man också de nyfödda från sina mammor för att dessa inte skulle smitta ner sina ungar.
      Utöver de hygieniska skälen fanns det en metodologisk vinst med att flytta över ungen till en egen bur. Planerade experiment krävde en tillräckligt stor men också en tillräckligt enhetlig population av testdjur. Alla individer borde därför födas upp i en enhetlig och väldokumenterad omgivning; alltså var och en i sin egen bur. Mammor var inte bara ohygieniska, de kunde ha skilda kvaliteter just som mammor och därmed föra in svårtolkad variation i framtida undersökningar
      När man väl lärt man sig ta hand om de nyfödda så att överlevnaden blev god, uppstår nya svårigheter, som en följd av just detta omhändertagande. I en tidig uppsats, The Nature of Love (1958) beskrev Harlow utförligt hur väl omhändertagna ungarna blev, men viktiga fakta saknas i hans beskrivning. Mammorna skiljdes inte godvilligt från sina ungar. Rhesusapor har tänder och vet att bruka dem. Det kunde behövas upp till 2-3 beslutsamma karlar med skyddsutrustning för att ”ta hand om” en nyfödd. Både för mammor och ungar blev avskiljandet traumatiskt. Problemet var emellertid att även när ungarnas akuta chock gett med sig efter någon vecka, förblev de i ett tillstånd, där det inte längre var så meningsfullt att studera deras kapacitet för lärande. De satt, var och en i sin bur, och stirrade tomt ut i luften, stelt upprepande några stereotypa rörelser. De var inte särskilt kontaktbara.
      Något hade gått riktigt fel men Harlow förstod inte vad. Hans metoder var ju helt i samklang med tiden. Han hade lagt sig nära Watsons rekommendationer för barnfostran. Ändå fungerar det inte. En utväg ur detta dilemma öppnar sig emellertid när man lägger märke till hur ungar beter sig när de får ha en filt i sin bur. De lindar in sig i filten eller knölar ihop den till en korv, som de ligger och kramar. Harlow kommenterar deras beteende så att de behöver ha mer än ett halmstå att klamra sig fast vid om de skall överleva. Iakttagelsen ger honom emellertid den idé som idag framförallt förknippas med hans arbete. Han låter konstruera en mamma av tyg.
      En lagom stor cylinder av stålnät monteras i lämplig vinkel på ett stativ och lindas med många lager mjuk frotté. Överst sätts något som kan liknas vid ett huvud och strax nedanför fästes en nappflaska. Om man så vill kan man montera in värmeslingor, som ger behaglig temperatur. En liten elmotor, som vaggar cylindern vilsamt fram och tillbaka, gör anordningen ännu mer njutbar. Enligt Harlow har han så, med teknikens hjälp, konstruerat en mamma som fungerar lika bra som eller bättre än ungens biologiska mamma. Han skriver entusiastiskt: ”En nyfödd unge kan knyta an till en levande, riktig mamma eller till en icke-levande attrapp av en mamma. Skillnaden är inte avgörande. I båda fallen uppstår en djup och varaktig bindning mellan mamman och ungen. En bindning skapad ur deras samvaro.” (a.a.)
Om Harlow verkligen hoppats att tygmammor skulle lösa problemen med att föda upp mentalt friska testdjur så tog han miste Attrappen hade emellertid gett hans arbete en ny och oplanerad riktning. Man observerade att ungar blev bundna till sina tygmammor och man koncentrerar sig nu på att utforska denna bindning.
      Den första fråga gäller vad som binder ungen så starkt till attrappen. Svaret är entydigt: den är något mjukt att krama. En unge som vistats hela sitt liv i en halvmeterstor gallerbur tillbringar ännu vid sex månaders ålder 18 timmer per dygn uppkrupen på sin tygmamma. Harlow gör experiment som visar med övertygande data att det inte är lika lockande att krama en attrapp av naket stålnät utan frottétyg. (Ifall nu någon hade misstänkt det.)
Nästa uppgift blir att beskriva ungarnas bundenhet både kvalitativt och kvantitativt. Ett kvalitativt perspektiv på bundenheten får man med följande experiment: en unge uppvuxen med en tygmamma i sin hembur flyttas över till ett lekrum. Detta rum är ett par meter i fyrkant och fullt med föremål, som en frimodig ung apa kan använda som leksaker. Hur kommer en unge med tygmamma att reagera i den nya miljön? Svaret är inte svårt att gissa. Om tygmamma inte är med kommer ungen att krypa ihop på golvet med händerna över huvudet och jämra sig. Om mamma finns i rummet flyr ungen upp på henne och klamrar sig fast hårt och länge. Senare, när experimentet upprepats ett antal gånger så att ungen vant sig, kan det hända att den gör korta expeditioner ut i rummet och hämtar något föremål, som den undersöker sittande i trygghet på sin tygmamma.
      Ett kvantitativt mått på bundenheten konstrueras på följande sätt: man bygger en bur med ogenomskinliga väggar och försedd med en glugg täckt av en rörlig platta. Genom att dra i en spak inne i buren kan en unge tillfälligt lyfta undan plattan och titta på föremål utanför buren. Genom att mäta den tid en unge tillbringar vid gluggen med att betrakta ett utplacerat föremål kan man skatta det föremålets ”emotionsvärde”. En unge uppvuxen med en tygmamma tycks aldrig tröttna på att titta på henne. Denna bur kallas ”kärleksmaskin” och med sin märkliga skämtsamhet påpekar Harlow att kärleken inte alltid är blind.
En tredje uppgift blir att undersöka om en unges bundenhet går att upphäva genom negativ betingning. Här följer ett antal bisarra experiment som kanske borde förbigås med tystnad men som likväl hör till historien. Man experimenterar bland annat med mammornas temperatur. När en unge vant sig vid en varm mamma, sänker man temperaturen vilket får den att kvidande krypa ihop i ett hörn av buren. Men den kommer tillbaka när mamma blivit varm igen. Eller man konstruerar maskindrivna mammor, som kan fås att vibrera så kraftigt att ungen inte kan hålla sig kvar. Skall den komma tillbaka och försöka klamra sig fast när mamma stillat sig? Det gör den! Eller man konstruerar en mamma som då och då skjuter ut vassa spikar, som skadar ungen och får den att fly skrikande. Skall den komma tillbaka? Jo, den försöker igen och igen och igen… Bindningen kan inte hävas genom negativ avbetingning.
      Resultaten från dessa och andra bisarra experiment kan sammanfattas i två slutsatser:
För det första är en mjuk kroppslig närhet livsviktig för små rhesusapor. Och om inget annat erbjuds kommer en unge att ty sig till en mjuk attrapp och söka sin trygghet hos den.
För det andra räcker det inte på långa vägar med en tygmamma som ersättning för en levande mamma. Harlows påstående att attrappen ger fullgod ersättning är grovt felaktigt. Någon egentlig ”samvaro” mellan unge och attrapp existerar ju aldrig. Ungen ger allt av sitt men får inget tillbaka. Bara så kan man förstå alla de timmar den tillbringar uppkrupen på sin tygmamma eller vid gluggen i ”kärleksburen”: den kan aldrig sluta hoppas få det den aldrig fått, kan inte lämna den som aldrig svarar. Därför kommer den tillbaka igen och igen och igen…

Lekkamrater

Ungarnas bundenhet till sina tygmammor var i sig ett intressant fenomen men de apor som vuxit upp ensamma med en attrapp i en bur visade likväl tecken på att vara allvarligt mentalt störda.  För att en flocklevande primat skall bli välfungerande måste den integreras i en flock och lära sig de regler som gäller där för vuxna. Vägen från mamma till vuxenlivet består väsentligen av lek med jämnåriga. Det fortsatta arbetet inriktar sig nu på att skapa platser där denna lek kan uppstå och studeras.
      En sådan plats är lekhagen: fyra enskilda burar är placerade i hörnen på en fyrkant och varje bur har en lucka som öppnar mot en gemensam, galleromgärdad lekhage. I var och en av hörnburarna finns en unge med en tygmamma eller en levande mamma. Någon stund varje dag står luckorna öppna mellan burar och lekhage så att ungar tidigt kan börja bekanta sig med varandra i en omgivning, där mamma finns i närheten.
      En annan plats är det lekrum som beskrevs ovan, ett väl tilltaget utrymme på ett par meter i fyrkant och välförsett med leksaker. Grupper på 4-6 unga rhesusungar placeras där i upp mot en halvtimme om dagen fem dagar i veckan och ibland kan studierna fortsätta i flera månader i sträck. Här kan man följa hur leken utvecklas bland ungar som kommer från olika uppväxtförhållanden.
      Generellt gäller för rhesusapors lek följande schema: Fram till en månads ålder förekommer ingen egentlig lek med jämnåriga; mamman tillåter inte att ungen ger sig iväg på egna äventyr. Under perioden från ett till tre månader börjar ungar i ökande utsträckning bekanta sig med varandra. De mäter sina krafter med jämnåriga, gillar särskilt att knuffas och brottas om de är hannar. Från tre månader upp till ett år är favoritleken bland unga honor att jaga tafatt. Under den senare delen av denna period utvecklas också sexuallekar. Detta schema gäller alltså för dem som kommer från gynnsamma uppväxtvillkor, men vad händer om de är ogynnsamma?
      Först och främst är det uppenbart att en tygmamma inte är till mycket hjälp för en unge som skall lära sig leka. De som vuxit upp med attrapper men tidigt fått bekanta sig med jämnåriga i en lekhage uppträder ängsligt när de hamnar i lekrummet även när de är tillsammans med dem de lärt känna i lekhagen. Deras lek är tveksam och senfärdig. Det tar månader innan de riktigt går igång. Detta till skillnad från de som vuxit upp med en levande mamma, de blir snabbt hemmastadda i det nya rummet och tar för sig av knuffar och tafattlekar.
      De som tillbringat sin uppväxt i ensambur utan lekhage, hur går det för dem? Om de varit isolerade från artfränder under sina första sex månader, går det dem illa. Det gäller oavsett om de haft tygmamma eller bara en tom bur. När isoleringen bryts kan de inte leka. Vet inte hur man gör. Vill helst kura ihop i ett hörn av lekrummet och gömma sig. De saknar förmåga att läsa av den andre. En inbjudan till lek från en jämnårig kan ibland utlösa en paralyserande skräck, ibland ett vildsint raseriutbrott. I blandade grupper får dessa ungar lägsta rang och mobbas av de mer försigkomna. Med tiden kommer deras tillstånd att försämras och de hamnar alltmer utanför.
      En växande unge behöver alltså både en levande mamma och tidig tillgång till jämnåriga för att bli mentalt välfungerande. Men kanske kan dessa två gestalter slås ihop! Man testar möjligheten genom att placera nyfödda ungar tillsammans, två och två eller fyra och fyra i en för övrigt tom bur. Kommer de att bli både mammor och lekkamrater till varandra och så utvecklas normalt? Nej, så blir det inte. Ungarna kommer att tillbringa nästa all sin tid fastklamrade vid varandra. Om de efter några månader placeras i lekrummet med jämnåriga, sitter de fortfarande fastklamrade vid varandra. (Bilder på dessa ungar som sitter och håller om varandra, är hjärtslitande!)
      Slutsatserna av alla dessa observationer är mycket klara. Mammor och lekkamrater fyller olika funktioner. Mammor skall finnas tillhands under den första tiden och ge tillräcklig trygghet så att ungen skall våga ta det livsnödvändiga klivet ut till leken med jämnåriga.

Gränsen

När man i Harlows forskargrupp väl insåg att social isolering hade förödande effekter på unga rhesusapor, började man studera fenomenet mer metodiskt. De frågor man nu ställer är: Finns det bot för den skada en unge fått genom tidig isolering? Finns det former av isolering där skadan blir oåterkallelig? Man söker alltså efter en gräns som, om den överskrids, leder till fritt fall ner i slutgiltig mental kollaps.
      För att lokalisera denna gräns konstruerar man två nya typer av burar. I den först typen är avsikten att hålla ungarna strängt avskilda från alla levande varelser. Utfodring och hygienisk tillsyn sker utan att de får kontakt med skötaren. Burarna har ogenomskinliga väggar och i den lokal där de är uppställda har man lagt ut ett vitt brus på 70 dB så att aporna inte skall kunna höra dem som befinner sig i grannburarna. I dessa burar placeras nyfödda ungar och får stanna i tre, sex eller tolv månader varefter effekterna av isoleringen utvärderas.
      De som tillbringat sina tre första levnadsmånader i isoleringsbur kan med tiden anpassa sig till ett normalt fungerande flockliv, under förutsättning att de överlever den första chocken vid frisläppandet. Efter sex månaders isolering är emellertid prognosen sämre. För dessa senare fann man emellertid en form för habilitering som i många fall fungerade tillfredsställande. När isolering försiktigt bröts fick dessa apor under korta stunder träffa de som skulle bli deras ”lekterapeuter”. Dessa terapeuter var tre månader gamla rhesusungar, som vuxit upp med en tygmamma och tidigt fått leka med jämnåriga i en lekhage. De var alltså rätt försiktiga i sin lek; inte mycket för att tumla runt och brottas, men ganska envisa med att söka kroppskontakt och att kramas. Under några timmar om dagen fick terapeuterna leka med varandra i grupp för att utveckla och konsolidera sin egen lek, och några stunder varje dag fick de försöka locka fram något sorts gensvar från dem som varit isolerade. Och i flesta fall fungerade det! Efter ett år hade de utvecklats så att de kunde interagera i större och blandade flockar utan att bli mobbade.
      De som varit isolerade under sina första tolv månader tycktes emellertid inte längre vara nåbara. De blir kvar i sitt utanför. Deras enda svar på kontaktförsök tyder på att de vistas i en oåtkomlig paralyserande skräck. Så för rhesusapor går gränsen till definitiv mental kollaps någonstans mellan sex och tolv månaders isolering.
      Den andra typen av burar Harlow lät konstruera hade ett något annat syfte. Den är formad som avhuggen, upp och nervänd pyramid med ogenomskinliga väggar som sluttar utåt. Taket på buren befinner sig högt ovanför burgolvet och inifrån ser det ut som om buren vore öppen upptill men där finns ett stålgaller. De apor som placeras här är mellan sex och tolv månader gamla och har vuxit upp med både levande mammor och jämnåriga lekkamrater. De kommer alltså från ett robust och utvecklat nät av relationer och sätts i total isolering. Under de första dagarna klättrar de på väggarna för att försöka ta sig ut genom en öppning i taket men inser snart att det inte går. De resignerar och försjunker i apati. När de återförenas med sin ursprungsgrupp efter fyra eller sex veckors isolering befinner de sig i en djup depression. De drar sig undan all lek, alla kontakter, sitter och kurar och håller om sig själva. Ännu ett år efter isoleringen är deras tillstånd oförändrat. Någon fungerande rehabilitering finns inte beskriven. Man prövade antidepressiva medel men de var verkningslösa. Harlow kallar denna burtyp för Hopplöshetens Grop. (Deborah Blum, Love at Goon Park. Harry Harlow and the Science of Affection, 2002)
      Under denna sista fas av sitt arbete med rhesusapor undersöker Harlows forskargrupp hur effekterna av isolering förs vidare från en generation till nästa. Man låter tvångsbetäcka några könsmogna honor som vuxit upp under det som blev standardvillkor: ensambur med eller utan tygmamma men utan lekkamrater. Hur fungerar de som mammor? Svaret är givet: moderslösa mammor fungerar dåligt som mammor. De flesta är fientliga eller likgiltiga och i några fall måste skötarna ingripa för att mammorna inte skall döda sina ungar. Och de moderlösa mammornas ungar – hur fungerar de tillsammans med jämnåriga lekkamrater? Också här är svaret givet: de är nästan lika störda som deras mammor var.
      Men även i denna dystra bild finns en strimma av hopp. De flesta moderlösa mammorna var fientliga mot eller ointresserade av sina ungar, men ungarna var inte ointresserade av sina mammor. Mamman föser undan dem, skakar bort dem, kastar in dem i burgallret, men de kommer tillbaka igen och igen och igen… Och i några fall har det inträffat att mamman ger upp och låter ungen få komma. När dessa mammor sen får sin andra unge kommer de att vara mycket bättre mammor.

Nät av tillit

De väsentliga resultaten från Harlows arbete med rhesusapor har bekräftats av senare studier med andra flocklevande primater. Särskilt vad gäller människan har man under efterkrigstiden samlat ett rikt material som bekräftar vikten av tillit och kontinuitet i den tidiga relationen mellan barn och mamma. Vi kan därför utgå ifrån att följande elementära basfakta gäller:
I sin första livsrörelse söker den nyfödde sin mamma och mammans svar består av mat, värme och skydd och genom det besvarar hon sin unges första och livsgrundande fråga: finns jag för någon? Och svaret blir i normala fall mammans: jag finns och skall alltid finnas för dig!
Med en tillräckligt bra mamma kommer ungens nästa livsrörelse att vara riktad från mamman mot jämnåriga. Tillsammans leker sig ungarna in i sina vuxenliv genom att ge varandra nya erfarenheter av samma tema: jag finns för någon.
      Uppväxten är den tid då en ung primat lär sig knyta de relationer som skall bli hennes livsnät. Om hon blir isolerad under den här fasen avstannar arbetet och livsnätet blir skört. Och om hon som inte kan knyta några hållbara relationer alls, om hon aldrig får erfara vad det är att finnas för någon, då kommer hon gradvis att lösas upp mentalt. En avskild individ är ingenting i sig själv, hon är en knutpunkt i ett livsnät av tillitsfulla relationer. Utanför kan hon inte leva
      Uttrycket ”jag finns för någon” skall inte förstås metaforiskt utan som en språklig tolkning av en förspråklig erfarenhet gemensam för alla flocklevande primater, en erfarenhet som i evolutionär tid skall lägga grunden för mänskligt språk. Betraktat på detta sätt blir ”jag finns för någon” en faktor i den evolutionära historien. Det mänskligas tillblivelse bör inte i första hand förstås som en omvandling av individer utan som ett framväxande av tillitsfulla relationer.
Men om nu formeln ”att finnas för någon”, skall uppfattas helt konkret, måste vi anta att det i dessa relationer sker ett faktiskt utbyte. Utbyte av vad? Av något som kanske bäst betecknas som tillit. Men då skall tillit förstås så konkret som vore det möjligt att kvantifiera den mängd tillit som cirkulerar i en given primatflock vid ett givet tillfälle. I de flockar där tillit blivit en bristvara kommer utbytet i alltfler relationer att ta formen ”lika för lika”: allt jag gör för dig är bokfört och skulden skall regleras omgående och stämma på öret. I flockar med överskott på tillit finns utrymme för ett bredare spektrum av relationer med asymmetriska utbyten: det jag gör för dig får jag kanske tillbaka av någon annan en annan gång. Eller med ett växande överskott kan utbyten ske under än mer generöst varierade former: om jag inte får det tillbaka det jag gör för dig så vandrar det väl vidare till någon som behöver det bättre än både du och jag.
      Om man betraktar flocklevande primater ur denna aspekt är det uppenbart att de befinner sig långt från den basnivå där allt utbyte sker lika mot lika. Primatflockar är ju byggda av komplicerade nätverk av icke symmetriska relationer, dem mellan mammor och deras ungar, mellan den uppväxande generationen och de vuxna i flocken, mellan honor och hannar, mellan individer av olika rang osv. Bland alla dessa relationer har emellertid den mellan mamman och hennes unge en nyckelställning. Beroende på hur den gestaltas tenderar flockens framtida förråd av tillit att antingen öka eller minska. Vid en minskning kommer alltfler relationer att dras mot nivån ”lika för lika” medan en ökning tillåter framväxten av en brokig flora asymmetrier. Vi får anta att i det flockliv, där människan blev möjlig cirkulerade ett rikt mått av gemensam tillit.

Medkännande

För att låta ”jag finns för någon” vara en realitet, måste jag anta att denne ”någon” har förmåga att läsa av mig och min belägenhet så att hon känner det jag känner. Tillitsfulla relationer förutsätter alltså att jag och det som händer mig på något sätt kan finnas i den andre liksom hon kan finnas i mig. Och just denna förmåga att finnas i varandra har man lokaliserat i det som har kallats hjärnans spegelneuroner. Om jag griper efter ett föremål eller råkar skära mig med en kniv, aktiveras bestämda mönster i min hjärna. Om någon betraktar mig när jag griper efter föremålet eller skär mig med kniven aktiveras samma mönster i betraktarens hjärna. Uttrycket ”att finnas i varandra” är alltså inte metaforiskt; medkännande realiseras av neurologiska strukturer i våra hjärnor som tillåter två eller fler individer att tillfälligt förenas i tillitsfull relation.
      Dessa spegelneuroner har upptäckts hos alla de arter bland primater, där man sökt efter dem. Vi får därför anta att de är nödvändiga för primatflockars komplicerade nätverk av relationer. Det är vidare rimligt anta att det finns en växelverkan mellan å ena sidan förrådet av tillit inom en flock och å andra sidan flockmedlemmarnas förmåga till medkännande. En ökning av den ena faktorn tenderar i evolutionär tid att leda till att öka den andra. Om dessa antaganden stämmer måste slutsatsen bli att den mänskliga grenen bland primaterna utvecklats i riktning mot både ökad tillit och en mer nyanserad förmåga till medkännande. Harlows arbete visar emellertid, om än oavsiktligt, att människans biologiskt givna förmåga att känna med besläktade varelser inte är direkt biologiskt given.
      Jag utgår ifrån att de som läst min beskrivning av Harlows experiment har känt starkt med testdjuren. Känt vämjelse, ilska eller kanske sorg över hur människor metodiskt knäckt rhesusapor genom olika grader av isolering. Hur var de funtade, de som planerade och genomförde de här undersökningarna? De som dag efter dag, år efter år levde med verksamheten.  Avsikten med den frågan är emellertid inte att demonisera Harlow och hans forskargrupp, avsikten är att förstå hur experimenten kunde genomföras. De som arbetade med dem – saknade de förmåga till medkännande eller hade de blivit bedövade?
En del av svaret ligger i den tradition, där Harlow och hans medarbetare var skolade. Vetenskap skall vara objektiv. En forskare skall tränas att hålla distans till de objekt han studerar. Det gäller särskilt inom livsvetenskaper som t.ex. psykologi. Om ett testdjur beter sig som om det befann sig i djup ångest, så skall detta tillstånd studeras objektivt. Bara så blir objektiv kunskap möjlig. (Det bör här påpekas att idag skulle liknande experiment inte få genomföras; de skulle åtminstone inte kunna få offentliga forskningsmedel; reaktioner på Harlows arbeten har lett till skärpt lagstiftning för behandling av försöksdjur.)
      Det tycks emellertid inte ha räckt med en inövad yrkesmässig distansering till testdjuren. Medkännandet gör sig likväl påmint. Det blir särskilt tydligt i Harlows uppsats The Nature of Love. Han missar här sällan ett tillfälle till en lustig sidokommentar, en pinsamt påträngande blinkning av samförstånd till läsaren. När nyfödda ungar verkar klara sig bättre, om de får en filt att krama, blir Harlows kommentar: för att överleva räcker det inte med ett halmstrå att klamra sig fast vid; och när en unge sitter i ”kärleksmaskinen” och tittar på sin tygmamma genom gluggen, blir hans kommentar att denna kärlek inte är blind. Osv. osv. hela tiden i samma stil. Lustigt? Nä!
      Jag kan inte komma ifrån intrycket att Harlow här är mycket illa till mods. Han vet att något i hans arbete är mycket, mycket fel och han gör vad han kan för att få med sig läsarna/åhörarna och göra dem medskyldiga. Tolkat så finns det trots allt något hoppfullt i hans arbete. (Det bör påpekas att de flesta av vitsarna är borttagna i den samlingsvolymen, som hans fru redigerade, Selected Papers, 1986)
      Människan föds inte med medkännande, lika lite som hon föds med ett modersmål. Men hon föds med förmågan att lära sig språk och medkännande. Hon lär sig lätt och villigt om hon får möjlighet att öva i tid. Och de som vant sig vid medkännande, tycks ha svårt att bli helt avvanda. De som hamnar i påfrestande situationer, där medkännandet tas i anspråk, tycks bara kunna komma undan genom att ställa till med mentalt buller: språkliga vitsar, lustigheter eller allmän pratsamhet. Eller någon annan form av bedövning. Och det hör väl till saken att Harlow under senare delen av sitt liv blev gravt alkoholiserad.
      För att ett mänskligt samhälle skall kunna fortsätta existera måste barn få lära medkännande och modersmål. Frågan är emellertid hur förmågan till medkännande kommer till användning bland de vuxna. Får den möjlighet att utvecklas, växa eller bullras den bort? Har vi under 1900-tal vårdat oss om det gemensamma förrådet av tillit eller är det på väg att förskingras?

Avskiljandet

Västerländskt 1900-tal var ett långsamt avskiljande Små, självförsörjande lokalsamhällen försvinner, när ungdomarna flyttar till staden och blir lönearbetare. De flyttar från trånga horisonter och social kontroll till frihet och oberoende; från en självklar tillhörighet till att bli en utbytbar. Näten av livsbärande relationer blir allt glesare, allt skörare och de förändrade livsvillkoren visar sig i en förändrad syn på människan.
      Watsons amerikanska 20-tal är fyllt av förhoppningar inför det nya som skall komma. Första Världskriget var ett olycksfall. Det har man råd att bortse från. Det kriget var skapat av det gamla samhället. En ny generation skall genom vetenskaplig fostran befrias och ekonomin växer så det knakar. Men tillväxten är skör och ekonomin kraschar. Många hamnar utanför i arbetslöshet och skyddsnäten är glesa. En utbredd hunger efter stark gemenskap ger politiska demagoger chansen att starta ett nytt världskrig. I ruinerna efter det kriget upptäcker man vad som hänt med de barn som skildes från sina föräldrar, när de evakuerades från bombade städer. Läkare, psykologer och kuratorer försöker reparera de skador skilsmässan orsakat. Först då blir det också en vetenskaplig sanning att en trygg anknytning är livsviktig för små barn.
      Och när Harlow på 50-talet föder upp sin population av rhesusapor är individualism en självklarhet. Under kalla kriget är det en västerländsk princip som måste försvaras mot sovjetisk kollektivism. Den kommer till uttryck bland annat i en snabb utbyggnad av amerikanska villaförorter. Alltså: varje apa skall ha en egen bur. Och det tar lång tid, mycket fumlande tankearbete innan man börjar inse behovet av gemensamma utrymmen.
Men när vi kommit en bit in på 1970-talet, efter Vietnamkrig och kapprustning bortom allt sans och vett, blir det allt svårare att se framtiden an med tillförsikt. Modernitet, konsumism håller inte vad de lovade vid seklets början. Försöken med gemensamma lekutrymmen räckte inte. Befrielsen har blivit utanförskap. Då är det dags för den själviska genen och Dawkins bok från 1976 slår igenom stort. Människan är nu en genetisk robot och varje förhoppning om tillitsfulla relationer mellan människor måste avskrivas som fiktion. Hennes själviska gener kommer aldrig ta sig upp ens till en nollnivå av ”lika för lika”.
      Vägen genom 1900-talet är ett långsamt avskiljande och den tycks ha fört den västerländska människan in i något som liknar en återvändsgränd.  Det befriande uppbrottet från släkt och lokalsamhälle gjorde henne till en solitär storstadsbo. Hon skilde sig från sin ursprungsflock, men har inte hittat någon ny.  Det kan tydas på två sätt. Det kan förstås så att hon fortfarande i grunden vet med sig att hon hamnat i en bristsituation; den enskilde är en behövande, hungrande och i sin avskildhet är hon ständigt beredd för tillitsfulla relationer. Hon har vänt sig bort i tillit. Men det finns en alternativ tolkning: den västerländska individen och individualitet är en strävan att bli suverän, att bli en solitär, obunden av varje relation. Hon är sig själv nog.
      Vår situation idag på tidigt 2000-tal påminner om en sedvänja hos ett folk på en ö i Mikronesien. Det berättas om dem att när en människa kommit därhän att hon inte längre vet om hon orkar leva, då går hon ner till stranden i fullt dagsljus och när alla i byn ser henne. Hon går ner i vattnet och simmar rakt ut från stranden. Det är ett rop och en fråga: Finns jag för någon? Om så är, kommer någon att paddla ut med en kanot och hämta henne tillbaka; men om ingen frågar efter, om hon finns eller inte, då kommer hon fortsätta simma längre och längre bort från land tills hon inte längre har kraft att återvända.


Här och i det följande använder jag mig av den version av The Nature of Love som är tillgänglig på nätet på: www,psychclassics.yorku.ca/Harlow/love. Den version som finns i den samlingsvolym Harlows fru låter publicera From Learning to Love. The Selected Papers of H. F. Harlow (1986) är redigerad och några avsnitt är strukna.