Var är du?

”Han var som en som står utanför ett tomt hus och ropar och kallar och inte vill avstå från hoppet, att någon skall komma ut och öppna.” (Lagerlöf, Kejsarn av Portugallien.)

I backspegeln framstår Europas 1900-tals historia som en politisk katastrof. Två världskrig, folkmord i industriell skala och årtionden av kapprustning, där ansvariga politiker förbereder en slutgiltig lösning av problemet människa.
      Men 1900-talet är också en period av samhälleliga omvandlingar. Ekonomi och teknik utvecklas snabbt och man bygger upp en omfattande industriell kapacitet. Vid seklets början är den tunga industrin ekonomins motor. Det är också den som avgör utgången i 1900-talets stora krig. En fortsatt teknikutveckling kombinerad med mer avancerad marknadsföring leder emellertid till en breddning i utbudet av konsumtionsvaror. Vid århundradets slut finns ett nytt sortiment för direktkonsumtion. Konsumismen slår igenom som livsstil och handeln omsätter stora mängder av lättillgängliga produkter från upplevelseindustrin.
      Samtidigt med en industriell och ekonomisk expansion sker en social omstrukturering. Landsbygd och byar töms. Bönder och torpare blir lönearbetare i växande industrier. Den släkt- och granngemenskap, som funnits under generationer, löses upp i isolerade tvågenerationsfamiljer, vilka i sin tur löses upp i singelfamiljer och singelhushåll.
Genom denna omvandling får det gemensamma en alltmer kluven gestalt. Å ena sidan blir det alltmer utarmat och kraftlöst. Äldre former av mänsklig gemenskap har lösts upp och det är oklart vad som skall komma i dess ställe. Å andra sidan har det gemensamma vuxit sig till något överväldigande mäktigt. Enskilda människors samhälleliga insatser har fogats samman till ekonomiska, industriella komplex, som nu följer egna lagar bortom mänsklig styrning.
Det gemensammas kluvna gestalt motsvaras av en kluvenhet i mänsklig självförståelse. Å ena sidan ses en människa som ett suveränt subjekt; hennes fria, obundna Jag är den enda instans med full bestämmanderätt över hennes liv och handlingar. Å andra sidan betraktas människor som en sorts robotar; Jaget är en illusion, en virtuell mekanism, förprogrammerad till att reagera adekvat på specifika genetiska och/eller sociala koder.
      Men båda dessa synsätt, det suveräna Jaget och den förprogrammerade roboten saknar ett för människan bärande element: det mellanmänskliga. Alltså det som uppkommer mellan två människor i deras konkreta möte med varandra. Det mellanmänskliga är det som tar gestalt när blick möter blick, när Jag vänder mig till Dig. Det mellanmänskliga är anropets kategori. Under de politiska, ekonomiska, tekniska och sociala skikten finns det här allra nedersta skiktet, det där en människa talar till och lyssnar till en annan människa.
Den här uppsatsen vill ge en bild av det mellanmänskligas 1900-tals historia genom att ställa två tankeriktningar mot varandra. Den ena, dialogfilosofin, är från seklets början, den andra, memläran, är från dess slut. Men för att kontrasten inte skall bli enbart teori måste den också bli ett möte mellan två konkreta personer från två historiskt skilda situationer. När de möter varandra tvärs över seklet, får vi kanske en kompletterande beskrivning av de omvandlingar Europa genomgått under 1900-talet.

Bubers mellanmänniska

År 1923 utkommer Martin Bubers bok Ich und Du (svensk övers. Jag och Du, 1963 ). Den är en av de centrala verken inom dialogfilosofin. Den är också ett dokument från den personliga omvändelse Buber genomgår vid tiden kring Första Världskriget.
      Martin Buber föds i Wien 1878 och är under sin uppväxt influerad av sekelskiftets centraleuropeiska blandning av utopi, mystik och kritisk filosofi. Alla inser att det gamla snart kommer att brista. Det är uppbrott i luften och Buber suger åt sig av det som rör sig i tiden. Han blir röst för en generation intellektuella judar, som står lika främmande för judisk ortodoxi som för den moderna exilens förvirringar. Under många år är han en förgrundsgestalt inom den sionistiska rörelsen. Men sionism är för honom inte ett politiskt projekt; inte i första hand grundandet av en sekulär/religiös judisk stat i Palestina; sionism är att återupptäcka den hårda, existentiella substansen i den judiskt profetiska traditionen. Förbundet är gemenskap, grundad på förbundenhet. Det betyder att vi här och nu skall axla exilens uppdrag: att förbereda Messias’ ankomst. Den plats där Den Väntade skall uppenbara sig är det mellanmänskliga. I Duet, i äkta möte människa till människa, i mänsklig gemenskap. Så hävs exilen och de fördrivna får äntligen vända hem.
      I sin bok Die Legende des Baalschem (1907) skriver Buber: "Kärleken är ett väsen, som lever i ett rike, större än individens rike, och talar med en kunskap, som är djupare än individens kunskap. Den är mysteriet mellan varelserna, det vill säga: den är i Gud." Och: "En låga brinner över var människa, och när två människor mötas med själarna, då förenas deras lågor, och av dem uppstår en låga. Detta kallas avlelse. Att känna all-avlelsen som ett hav och sig själv som en av dess vågor, detta är ödmjukhetens mysterium."
      När man uppmärksamt läser detta och annat Buber skriver under förkrigstiden, varsnar man en fara. Språket är ljuvt, förföriskt vackert. Det glider över i stämningar, som får oss att tänka att mötet är ett "inre" möte mellan människors "själar". Textens skönhet kan bli förförelse till andlighet. Många år senare skriver Buber att han vid denna tid ofta hade ”andliga upplevelser”. Han kände sig förenad med något utomkroppsligt väsen och blev som bortförd, hänförd.
      Strax före utbrottet av Första Världskriget inträffar emellertid något som får Buber att vakna upp. En ung man söker upp honom för ett samtal men Buber är inte helt tillgänglig vid besöket. Han befinner sig fortfarande i ruset efter en stor ”andlig hänförelse” och förstår aldrig riktigt vad det är den andre vill honom. En tid därefter blir han genom en gemensam bekant underrättad om avsikten med besöket. Det hade gällt en livsavgörande fråga som mannen sökt ett svar på. Men frågan ställdes aldrig, Buber satt halvt frånvarande i sitt rus och nu är det för sent. Mannen som hade sökt honom är död; stupad i kriget.
      Buber märker hur en hård, forskande blick nu oavvänt betraktar honom: han har svikit och han vet det. När det verkligen gällde, svek han. Han hade inte varit närvarande när den andre sökte honom; han var inte där, han hade ägnat sig åt sina andliga upplevelser.
Denna händelse blir för Buber början till en omvändelse. Han ålägger sig en själslig fasta för att rensa ut de ”lätta orden”, all den hänförande andlighet som inte är existentiellt bärig. Efter ett årtionde kan arbetet sammanställas i Jag och Du.
      Boken inleds med några precisa definitioner av polariteten i människans existensvillkor: "Världen är tvåfaldig för människan alltefter hennes tvåfaldiga hållning. Människans hållning är tvåfaldig alltefter tvåfalden i de grundord hon kan uttala. Grundorden är inte enstaka ord utan ord-par. Det ena grundordet är ord-paret Jag-Du. Det andra grundordet är ord-paret Jag-Det. (...) Grundord utsäger inte något som skulle bestå utanför dem, men när de uttalas skapar de en verklighet. (...) Det finns inte något Jag för sig, utan endast Jaget i grundordet Jag-Du och Jaget i grundordet Jag-Det. När människan säger Jag menar hon ettdera av dessa båda."
Jag och Du är en analys av spänningen mellan dessa två förhållningssätt: mellan att uppfatta världen som möte och anrop (Jag-Du), och att uppfatta den som en anhopning av mer eller mindre användbara föremål (Jag-Det). Här är texten inte längre ljuv utan klar och bister. Den är varning för det samtida skred Buber varsnar. Det-världen håller på att förkväva Du-världen och människan klyvs. Skräcken för en mekanisk Det-värld av föremål, får henne att spjälka av ett privat låtsas-Jag, där det "personliga" kan förvaras åtkomligt för att tas fram vid behov. Där inne finns mina egna tankar, känslor och böjelser till reds. Och från denna "inre" skyddade plats, kan jag handskas med en "yttre" värld av föremål. Men både världen och dess föremål liksom Jaget och dess tankar har hamnat i en tvivelaktig skenexistens, en avspjälkad Det-värld, som inte känner Duet, inte närvaron av en motpart, inte anropets och ansvarets kategori. Och därmed är människans bestämmelse, alltså hennes existens, förfuskad. Men omvändelse är möjlig. En människa kan ta steget ut ur sitt skenjag, ut till ett äkta möte och säga Du. Då sker annat och större.

Blackmores memer

I sin bok The Meme Machine (1999) ger Susan Blackmore en personlig och engagerad framställning av läran om memer. För henne har memer blivit ett livsval och en bekännelse. Hennes väg till memläran har emellertid inte varit okomplicerad.
      Blackmore föds i London 1951 och under sin uppväxt tar hon intryck av den ungdomskultur, där hallucinogena droger används som ett sätt att få kontakt med outforskade skikt av verkligheten och medvetandet. På universitetet studerar hon psykologi med särskild inriktning på paranormala medvetandetillstånd och hon disputerar år 1980 i parapsykologi vid universitetet i Surrey. Sin fortsatta forskning ägnar hon åt berättelser om UFO och åt människor, som hävdar att de blivit bortförda av utomjordiska varelser. Fram mot mitten av 90-talet blir hon emellertid alltmer skeptisk mot hela denna genre av ockulta fenomen och ansluter sig till en stramt biologistisk livsåskådning, den universella darwinismen, som är en lära där memer spelar en viktig roll. Under 2000-talets första årtionde publicerar hon artiklar om memläran i vetenskapliga och populärvetenskapliga tidskrifter. Hon uppträder också som debattör i radio, TV och dagspress och på vetenskapliga konferenser. På sin hemsida på nätet presenterar hon sig som bekännande ateist och där kan man också finna att hon praktiserar Zen meditation och förespråkar en världsvid legalisering av hallucinogena droger.
I förordet till boken The Meme Machine berättar hon om det som öppnade hennes ögon för memerna. Under vintern 95-96 hade hon drabbats av en envis virussjukdom, som under månader gjorde henne sängliggande och kraftlös. Det enda hon orkade med var att läsa och tänka. I sin påtvingade inaktivitet ställer hon sig nya frågor. Ett problem hon gång på återvänder till är varför det finns så många tankar. Varför pratar det oavbrutet inne i hennes huvud? Varför pratar människor hela tiden utan att säga något till varandra? Varifrån kommer allt detta verbala, mentala buller? Hur har människan blivit sådan?
      En plågsam fråga. Men Blackmore hittar sitt svar i läran om memer.
Termen ”mem” myntades av Richard Dawkins i hans bok The Selfish Gene (1976) och var väl från början menat som en ordlek: memerna tar över den evolutionära processen, när generna gjort sitt. I Dawkins version av evolutionsteori, den lära som kallas den universella darwinismen, finns bara en enda aktiv princip: den själviska genen. En självisk gen är ett stycke information, utformad så att den gynnar sin egen spridning. Det betyder att levande organismer väsentligen är genstyrda robotar, tillverkade för att så effektivt som möjligt sprida de själviska gener, som tillverkat dem. Och endast de gener som mest effektivt kan grantera sin egen spridning finns kvar. Resten slås ut i stenhård konkurens om knappa resurser.
Enligt den universella darwinismen kan man använda samma modell för att beskriva uppkomsten av mänskligt medvetande; man behöver bara byta ut några ord. Den själviska memen ersätter den själviska genen som aktiv princip. En självisk mem är ett stycke information, utformad så att den gynnar sin egen spridning. Det betyder att medvetandet har omformat människan till att bli en memstyrd robot, tillverkad för att så effektivt som möjligt sprida de själviska memer, som tillverkat hennes medvetande.
      Gener och memer använder emellertid olika metoder för att sprida sig. Själviska gener sprids i form av DNA sekvenser som stimulerar en tillverkning av identiska sekvenser. Själviska memer sprids i form av mänskliga beteenden, som stimulerar andra människor att ta efter och kopiera dessa beteenden genom att imitera dem. Beteende tas här i vid bemärkelse och omfattar även språkligt beteende, tankar, melodier etc.
      Med hjälp av den själviska memen tycker sig Blackmore nu äntligen förstå uppkomsten av mänskligt medvetande. För 2,5 miljoner år sedan, var människans förmödrar rent genstyrda robotar med ganska små hjärnor. I detta tidiga skede av människans historia fanns en evolutionär vinst att göra för den som var bra på att imitera. Hon behövde inte pröva allt själv utan kunde göra som andra gjort, när det gick bra för dem. Att imitera är emellertid en svår konst och kräver stor hjärna. En stor hjärna kräver i sin tur mycket energi och tillgången på energi är vid denna tid en begränsande faktor. Ändå börjar dessa hominider få allt större hjärnor. Varför? Svaret är: själviska memer
      När våra förmödrar lärt sig imitera, börjar de samtidigt sprida själviska memer och allt fler sådana kommer i omlopp. Det blir till en veritabel epidemi. Memerna är mentala parasiter som konkurrerar aggressivt med varandra om det begränsade utrymmet i de små, förmänskliga hjärnorna. Konkurrens får till följd att den tillgängliga hjärnvolymen ökar och så småningom blir den tillräckligt stor för att rymma mänskligt medvetandet. Parasiterna har skapat plats åt sig själv i människans hjärna på människans bekostnad. Människan blir nu mer eller mindre förslavad av memer. Från att ha varit en enkel genstyrd robot blir hon nu en kombinerad gen- och memstyrd robot.
      Den tidiga Homo och hennes primitiva stenverktyg omvandlas av själviska memer till 2000-talets neurotiska storstadsmänniska med tillhörande apparatur, som hon hela tiden måste omge sig med eftersom hon alltid måste hålla sig uppdaterad med senaste nytt och vara uppkopplad till resten av världen via TV eller Internet, så att det idag har kommit därhän att det är memerna som skaffat sig herraväldet och som styr över oss både utifrån och inifrån och det förklarar varför vi pratar oupphörligt även när vi inget har att säga varandra längre och varför det fortsätter att prata och tänka inne i våra huvuden även om de tankar vi tänker inget betyder utan bara är mentalt buller som envist vägrar att låta sig tystas.
      Det finns all anledning ta Blackmores beskrivning av själviska memer på allvar. Inte som vetenskaplig hypotes om medvetandets uppkomst; som sådan saknar den substans. Men genom att använda sig av memer kan Blackmore ge en levande gestaltning av ett synsätt som har börjat dominera bland västerländska intellektuella under sent 1900-tal. En människas tankar är en sorts parasiter, som invaderat hennes hjärna. Och livet med andra människor, det mellanmänskliga, är en tvångsmässig, mental rundgång där alla imiterar varandra.
      För Blackmore har memläran rang av naturvetenskap (science) och hon kan då dra ytterligare slutsatser. Det blir så möjligt för henne att betrakta dagens tillstånd bland västerländska intellektuella, inte som en konsekvens av mänskliga val i ett historiskt skeende utan som en effekt av Människans Natur. Det mellanmänskliga är definitionsmässigt en tvångsmässig rundgång av memer. I sin mentala grundstruktur är en människa en memstyrd, memdriven robot. Eftersom detta är naturvetenskapliga fakta är människan fritagen från ansvar men också från medkännande.
      Nu är emellertid memläran inte en vetenskaplig teori utan en livsåskådning. Om vi söker efter en vetenskaplig beskrivning för uppkomsten av mänskligt språk och medvetande, får vi vända oss åt annat håll.

Teorin om Någon

I sin bok Jag och Du skriver Buber: "I begynnelsen är relationen, som det mänskligas kategori, som beredskap, mötande form, själslig urform, relationens a priori: det medfödda Duet. De upplevda relationerna betyder förverkligandet av det medfödda Duet i det som möter; att detta Du uppfattas som motpart och upptas i sin särart och till sist kan tilltalas med grundordet själv, har sin grund i relationens a priori."
      Under senare årtionden har kognitionsforskningen tagit upp Bubers idé om det medfödda Duet och gett hans tanke en mer precis formulering i det som kan kallas ”människans teori om Någon”. Den teorin säger i korthet att vi är biologiskt disponerade till att uppfatta de människor vi har att göra med som subjektivt medvetna varelser. Vi föds så att säga med en förväntan att den andre är Någon och inte Något. Om människan har en sådan medfödd disposition eller inte, kan avgöras genom empirisk forskning. Det går också att kartlägga hur denna vår förväntan utvecklas under uppväxtens olika stadier.
      Som nyfödda är vi biologiskt disponerade att känna igen ett människoansikte, men om och på vad sätt denna disposition förverkligas beror på den andre, denne någon som bär oss. Efter några veckor kan vi känna igen och besvara ett leende, men under resten av våra liv kommer vi att lära vad den andres leende säger. Genom växelverkan med den andre, denne någon, kommer våra färdigheter att växa tills det komplexa rolltagande kan uppstå som gör rollbyte möjligt.
      Jaget byggs i en ständig växelverkan med Någon. Förmågan att imitera spelar en viktig roll i denna tidiga process, men är bara ett element bland många. Den centrala dynamiken ligger i tillit och växelverkan, det levande mötet med en motpart. Vi följde mammas blick för att se det mamma såg. Senare förväntar vi att mamma skall följa vår blick för att se det vi ser. Också den sekvensen är biologiskt disponerad. Vi är hopkopplade med varandra via spegelneuroner och i växelverkan med Duet blir Jag till.
      Vid ett års ålder börjar rolltagande och rollbyte söka nya former. Vi avskiljer ett särskilt rum där lekens regler gäller och där våra spegelneuroner får fritt utrymme. Detta rum är inte bara inre själsligt tillstånd, inte bara yttre fysiskt rum; det är en plats, där vårt inre och vårt yttre fortfarande är öppna mot varandra, en plats av växelverkan mellan det som senare faller isär som inre och yttre. I det rummet kommer jag första gången höra mitt namn uttalas av den andre, och under resten av mitt liv kommer jag att höra din röst i mitt namn; i det rummet uppstår människans talade språk som ett elementärt rolltagande och rollbyte. "Du talar till mig och min blick säger dig att jag lyssnar". I hela denna process finns imitation med som en bland många byggstenar. Men spegling är inte imitation och dynamiken ges i tillitsfull växelverkan mellan Jag och Du. En människa är i sitt anrop och sitt ansvar.
      Teorin om Någon är byggd på empirisk forskning med väldefinierade mät- och testmetoder. Den utger sig inte för att kunna besvara alla frågor kring människans evolution men säger något väsentligt om oss här och nu, om vår elementära förväntan på gensvar och om vår utsatthet. Vi är i vår biologiska disposition vända mot Någon, väntande svar. Vår förväntan är norm men förväntan kan skadas.
      Det kan ske genom kroppsliga skador, sådan att förväntan aldrig uppstår. Det kallas autism. Den drabbade saknar då insikt om Någon som motpart; en annan människa blir för honom bara ett föremål bland andra föremål. Skillnaden mellan Någon och Något finns inte mer.
      Men det medfödda Duet kan också drabbas av andra skador. Vår förväntan på en uppmärksam motpart kan bli gäckad. Den vi talar till lyssnar inte eller beter sig som vore vi föremål. Om man ser autism som en osäkerhet i förmågan att skilja mellan Någon och Något, så tycks det som om vår civilisation är drabbad av en tilltagande, allmännelig autism. Någon håller på att gå förlorad. 

Den allmänneliga autismen

Den brittiske matematikern Alan Turing skrev på 50-talet några viktiga uppsatser, som lade de teoretiska grunderna för digital informationsbehandling. I en av dem "Kan maskiner tänka?", genomför han ett tankeexperiment. Anta att vi låter några försökspersoner kommunicera med det okända innehållet i ett tillslutet rum. Försökspersonerna vet att därinne finns antingen en maskin (dator) eller en människa. Med hjälp av frågor och svar på maskinskrivna lappar skall de nu gissa vilket det är. Om deras gissningar inte är mer korrekta än vad slumpen skulle ge, måste man, menar Turing, dra slutsatsen att maskiner kan tänka.
      Detta Turing-test har under årtionden varit navet i en filosofisk kontrovers kring frågan om människan har en själ. Anta att vi plockar ner människans hjärna i enskilda neuroner, synapser, signalsubstanser eller ställer samman hela kopplingsschemat, kommer vi då någonsin att träffa på Någon?
      Den tongivande åsikten, företrädd av bland andra av en amerikansk filosof Daniel Dennett, säger ungefär att Någon är en "godartad användarillusion". På datorskärmen ser vi bilder, symboler, text. Dessa virtuella föremål gör det lättare för oss att kontrollera datorn, så att den gör det vi vill. Men ser vi närmre efter är skärmens signaler bara ljusa och mörka prickar, var och en styrd av elektriska brytare, som antingen är påslagna eller avslagna. Och på samma sätt, förhåller det sig med oss själva, med Jaget, med Någon även om det fysiska materialet då är något annorlunda beskaffat.
      Dennett ger en konsekvent beskrivning av vår tids allmänneliga autism. Det-världen härskar här oinskränkt. Den yttersta verkligheten är en värld av ting, som människan kontrollerar genom "godartade användarillusioner". För att dessa illusioner skall fungera till vardags är det emellertid säkrast att inte låtsas om att vi vet att de är illusioner. Vi bör låtsas tro att det vi gör är på riktigt. Om vi kan imitera de andra som också vet att allt är på låtsas, och tillsammans fortsätta låtsas att Jag finns, att Någon finns, så kanske vi inte drabbas så svårt av den stora tomheten.
      Den som tror på teknikens utveckling, ser det som bara en fråga om tid och pengar innan Turing-testet är slutgiltigt avgjort. Forskningen på artificiell intelligens håller på att ta fram program och komponenter, så att vi snart inte vet om vi talar med en maskin eller en människa.
      Det finns emellertid en aspekt av Turing-testet, som blivit märkligt förbisett. Testet gäller faktiskt inte om människan är en maskin; det testet avgör är frågan om människor kan skilja mellan Någon och Något. Om den dagen kommer, då flertalet av oss inte längre kan det, då är det förmodligen vi som har förändrats. Eller snarare det mellanmänskliga. För då har vi gett upp hoppet att någon finns därinne, hoppet att någon skall komma och öppna.

Blackmores självplex

Daniel Dennett, som nämndes tidigare, är en ivrig anhängare till läran om memer och har också bidragit till att utveckla den. När han beskriver mänskligt medvetande och Jaget som en godartad användarillusion, kan Blackmore bara delvis instämma. En illusion, Ja! men inte godartad. Snarare lika elakartad som en cancersvulst. Blackmore har svåra existentiella frågor som pockar på svar. Jaget finns inte, men finns likväl på en subjektiv nivå. Men varför fortsätter jag så envist att inbilla mig att Jag finns? Varför lägger jag ner så mycket kraft på att försöka övertyga andra om att jag verkligen finns, när jag redan är fullt övertygad om att Jaget är en lögn?
      Hon försöker förstå denna lögn ur ett biologiskt perspektiv, men finner inga övertygande svar. Ingen biologiskt lag kan tvinga en varelse att upprätthålla detta, enligt henne, extremt plågsamma bedrägeri. Läran om själviska memer kommer henne också här till räddning. Jaget är ett komplex av memer, ett memplex, som uppträder som ett kollektiv och som kan ges beteckningen "självplex". I The Meme Machine argumenterar hon för att "självplex" i viss bemärkelse måste förstås som reella entiteter. Hennes tankegång är som följer:
Det cirkulerar en stor mängd konkurrerande memer bland människor. De memer, som mest effektivt kan sprida sig mellan hjärnor, kommer att dominera i det tillgängliga utrymme, där det alltid råder platsbrist. Anta att några av dessa memer samverkar i memplexet "jag tror x, y och z", då kommer dessa memer att vara mer framgångsrika än de som inte kan åstadkomma ett "jag tror" utan stannar vid separat x, y och z. Ju envisare, ju starkare mobilisering av "jag tror", ju mer effektiv spridning. Ja, detta "jag tror" kan bli så starkt att det skaffar sig bra sändningstider i populära radio- och TV program. Det ger optimal memspridning.
      Beviset för självplexets realitet, dess egentliga existensberättigande, är att uppträda i TV. Det Jag som inte får tid i TV, inte är en megafon för åsikter, det Jaget fyller ingen egentlig funktion. Och detta misslyckade Jag lider och far illa. Blackmore lyfter fram självplexets demoniska karaktär. Människor besatta av ett självplex blir olyckliga, rastlösa, vill synas mer, vill äga mer, vill göra karriär, bli mer populär, ha mer makt. Detta är den innersta sanningen om människan ”Var och en av oss är ett massivt memplex som kör kroppens och hjärnans fysiska maskineri, en memmaskin." (a.a. sid.235)
      Blackmore gestaltar dessa tankegångar mycket åskådligt vid sina framträdanden inför publik. När man ser videoupptagningar från hennes föreläsningar på konferenser (de finns tillgängliga på hennes hemsida) blir det mycket tydligt vad hon menar: hon älskar att uppträda, att få publikens alla blickar riktade på sig.
      Likväl anar hon sig stå inför ett avgörande, ett val som blivit omöjligt sen hon insett att inget Jag finns som kan välja. Då använder hon sig av ett knep att ta sig förbi detta dilemma. Hon kallar det själv för ”trick”. Knepet består i att uppmärksamt stanna kvar i det närvarande ögonblicket. Förbli i uppmärksam tomhet och i betraktande av det som är. Låta påträngande tankar passera förbi utan att fästa sig vid dem. Sitta stilla, inte tänka något, inte göra något, låta allting vara, inriktad på att klara av den här minuten, och den här minuten … Så småningom kommer en bedövning att börja verka. 
      Att underkastar sig dessa övningar är enligt Blackmore det slutgiltiga upproret mot självplexets tyranni och det leder till befrielse: insikten att det inte finns någon som blivit befriad.

Medkännande

Det finns likheter mellan å ena sidan Blackmores memlära och å andra sidan Schopenhauers filosofi och buddhistisk undervisning. Fenomenens värld är skapad av blinda urkrafter, som ingen levande varelse undslipper. De blinda krafterna, livstörsten är upphov till allt lidande, till självbedrägeri och falskhet. Svartsynen är densamma och skälen för svartsyn är i stort sett desamma men det finns en avgörande skillnad mellan dem. Schopenhauer och buddhister ser en utväg i medlidande, i människors förmåga till medkännande med andra levande varelser. För Blackmore existerar inte den vägen. Hjälpsamhet mellan människor är ett bara knep för själviska memer att sprida sig. Hennes argument i The Meme Machine är som följer:
Första regeln i memläran är att vi imiterar de framgångsrika. För de som inte är framgångsrika finns emellertid ett alternativ. De kan bete sig som om de vore välvilligt hjälpsamma. Om A visar välvilja mot B, är det troligt att B gärna vistas i A:s närhet, vilket ger goda betingelser för A:s memer att överföras till B. B börjar alltså härma A. Denna överföring kan bli mycket effektiv, om B också smittas av A:s välvilje-mem, så att hon beter sig som om hon vore välvillig mot C osv. På så sätt kan man förstå att människor är lite mer välvilliga mot varandra än vad deras själviska gener ger täckning för.
      Blackmore kallar detta för det altruistiska knepet. Som exempel tar hon det faktum att vi ibland ler mot varandra och ofta besvarar leenden. Vi imiterar alltså välvilja och låtsas att vi tycker om varandra. Ibland driver memerna det altruistiska knepet så långt att en människa verkligen tror på sin egen välvilliga läggning. En sådan människa kan ibland drivas till så absurda beteenden som att hjälpa skadade djur eller engagera sig i frivilligt, obetalt miljövårdsarbete.
      För att illustrera vilka former altruistisk beteenderubbning kan ta sig berättar Blackmore en episod. Hon cyklar genom en park, när kedjan hoppar av. Genast kommer det fram två vänliga främlingar och hjälper henne med problemet. Med detta bisarra beteende får snart sin förklaring: de är mormoner. De är memprogrammerade robotar, satta att sprida mormon-memer genom det altruistiska knepet. (a.a. sid. 170)
      När jag läser The Meme Machine har jag svårt att värja mig mot intrycket att det är misstrons filosofi framställd som naturvetenskaplig teori av en människa under svår belägring. Blackmores väg till en förmodad befrielse blir en extremindividualism. Frihet är en frihet från alla andra människor. Fri är den som kan stänga allt ute, stänga av allt och alla och vara sig själv nog. Först i den tomheten inser hon att hennes Jag är illusion och den insikten är befrielsen. Hennes lära utesluter varje tanke på att frihet är något som kan uppkomma mellan ett Jag och ett Du.

Det falska Jaget

Under efterkrigstiden utvecklades i USA en ny riktning inom psykoanalysen, den humanistiska skolan. Lärjungar till Freud hade flytt undan krig och nazism och med nya erfarenheter följde nya teorier. Arvet från analysens grundare är väl förvaltat men också väl bearbetat. En psykolog i denna skola, Karen Horney, har efter lång praktisk erfarenhet utarbetat en ny syn på neuroser och deras dynamik. Hon har sammanfatta sitt synsätt i sin bok  Neurosis and Human Growth (1953). (Finns i svensk översättning under den mindre lyckad titeln Att förverkliga sig själv.) Horney inför en viktig distinktion mellan "det verkliga Jaget" och "det falska Jaget". Denna åtskillnad sammanfaller med den som gäller mellan frihet och tvång, alltså den mellan "jag vill" och "jag måste för att undgå fara". Det avgörande elementet i denna distinktion är tillit.
      Om ett barn växer upp omgiven av människor med äkta värme och omsorg för varandra, kommer det att utveckla en basal tillit. Barnet får sina första livsfrågor besvarade på ett begripligt och sammanhängande sätt. Motparten är att lita på. Tilliten reder en plats, där ett verkligt Jag kan pröva sig fram i växelverkan med sitt Du.
      Men det kan också hända att den atmosfär där barnet växer inte är godartad. Barnets livsfrågor får inga begripliga svar. Återfrågandet avtar och blick söker inte mer blick. En basal osäkerhet breder ut sig: Finns jag till? Får jag finnas? Är den andre att lita på? Det uppkommer ett ängsligt tomrum av obesvarat och osagt. Utifrån den basala ängslan måste barnet lära sig knep för att överleva, måste kunna manövrera sig genom det minerade mellanrummet fram till den andre och så undvika det värsta: att störta ner i övergivenheten, att hamna utanför. Barnet måste kanske lära sig imitera de beteenden och känslor, som hos den andre uppväcker en godartad illusion av gemenskap.
      Om denna ängslans process får fortsätta, finns risk för ett självförstärkande skred. För det räcker inte att bara låtsas. Den snart vuxne måste själv tro på sina imitationer, måste tro att Sådan Är Jag. Ett falskt Jag börjar nästan omärkligt att utföra ett dubbelt förfalskningsarbete. Dels måste egna känslor och avsikter anpassas till rådande regim. Det verkliga Jaget börjar ersättas av historien om ett mer lämpligt Jag. Dels måste de andras beteenden och avsikter omtolkas så att de anpassas till det falska Jaget. Motparten börjar ersättas av historien om hur de andra är beskaffade. Men där ängslan härskar, blir tolkning oftast vantolkning och leder till ytterligare förvirring, som får den basala ängslan att stegras ytterligare. Och för att hålla historierna vid liv måste det återberättas oavbrutet och skredet av prat kommer i rörelse.
Horney är noga med att betona att det inte finns två slags människor, äkta och neurotiska, men dessa två poler finns i mänskligt liv. Det faktum att de flesta av oss är en blandning av bådadera förtar inte den skarpa skillnaden mellan dem. En skillnad lika skarp som den mellan frihet och tvång, mellan äkta och falskt.
      Den väg ur neurosen Horney anbefaller är den psykoanalytiska terapin. En insiktsväg av mödosamt och kärleksfullt demonterande av imitationer och andra säkerhetsanordningar, för att steg för steg frigöra kraften i ett verkligt Jag, alltså frigöra det i människan som blivit förstenat och förlamat under den regim det falska Jaget upprättat. Genom sin praktiska erfarenhet som terapeut vet Horney att det svåraste hindret på denna väg är ett system av ärelystnad med kompletterande självhat.
      I strängt och livslångt dubbelarbete har det falska Jaget äntligen konstruerat sig sin värld, där inre och yttre marscherar i takt. Jag är den som suveränt behärskar situationen. Genom illusioner kan Jag använda andra för mina syften och de beundrar eller fruktar Mig. Jag är förmer än andra. Men Jag är också det barn, som hamnade utanför och aldrig mötte den blick jag behövde så illa. Så blir neurosen det land där vanmakten växer i takt med makten. Ingen vistas i det landet av fri vilja. Den som ger sig i kast med att demontera det falska Jaget behöver en ofattbar tillit.
      Horney har i sin praktik observerat att det ofta förekommer en avgörande vändpunkt i den terapeutiska processen. Det falska Jaget har ohjälpligt rämnat. Först då finns ett reellt val. Den så blottställde kan inrikta sina krafter på att snabbt täta sprickan och bygga sig nya säkerhetsanordningar eller ta sina första skakiga steg mot en osäker och fruktbar tillit. Terapeuten uppdrag är att efter bästa förmåga stödja det senare, så att det falska jagets förintelse blir en vändpunkt.
      Om jag kallar denna vändpunkt för omvändelse, skulle Horney förmodligen inte ha några invändningar. Själv skulle hon aldrig använda det ordet. Hon håller sig till sitt terapeutiska uppdrag. När den hon arbetar med kan gå någorlunda stadigt på egna ben, har hon gjort sitt. Men det går inte att missta sig på, att hon är djupt förundrad över att så mycket kraft och så mycket äkta tillit kan överleva även under en elakartad neurotisk regim. Hon vet också att utan den kraften vore all terapi verkningslös.
      Bara vid enstaka tillfälle går Horney utanför sitt individualterapeutiska uppdrag. Hon kan tillåta sig en skarp samtids- och samhällskritik. Hon ser att det i vår civilisation saknas den omtanke, den uppriktiga värme mellan människor, som egentligen är det enda som kan förebygga att den neurotiska processens sprids vidare från generation till generation. Hon märker hur människan har börjat ersättas av en berättelse om människan, och att de flesta av dessa berättelser handlar om karriär, makt och om att bli berömd. Det är vår tids stora onda, som håller på att utvecklas till en kollektiv, samhällelig neuros.

Var är Du?

Vid seklets början varnar Martin Buber för det han ser ske med det mellanmänskliga. Relationen mellan Jag och Du håller på att försvagas och Det-världen blir allt mäktigare. Det uppkommer ett Jag som inte känner ett Du. Det avskilda Jaget dras till andra avskilda Jag för att tillsamman utplånas i något kollektivt Vi, där alla går i takt med alla. Buber varnar för konsekvenserna av den utvecklingen. Tyvärr fick han rätt. Europas politiska 1900-tals historia har till stor del att handlat om den destruktiva kraft som dessa kollektiv kan frigöra
Vid mitten av seklet hade emellertid de kollektiva ideologierna i Västvärlden förlorat all trovärdighet. Kvar fanns då bara individualismen, det avskilda Jaget, det Jag som inte känner ett Du utan vill göra sig själv till sin ideologi och sitt försvar. Mot slutet av 1900-talet börjar emellertid den tanken sprida sig att det Jag som individualismen bygger upp, det Jaget existerar egentligen inte. Det är bara en illusion. Bland annat läran om memerna är ett uttryck för denna senare vändning.
      När Blackmore brottas med sitt självplex och plågas av dess illusoriska väsen, hade man kanske väntat sig, eller åtminstone hoppats, att hon sökt sig mot en förnyelse, mot ett Du, mot anropets kategori men den vägen verkar vara stängd. Hon ser in i något som för henne blir naturvetenskapliga fakta: en människas Jag är en produkt av de parasiter, som invaderat hennes hjärna och det mellanmänskliga består av tvångsmässig, mental rundgång, där själviska memer tvingar människor att imiterar varandra. Vi är robotar. Enda utvägen ur dessa plågsamma fakta är att bedöva sig och bedöva sin förmåga till medkännande och att betrakta sig själv och alla andra levande varelser som inslag i en maskinpark.
      Detta är emellertid inte bara Blackmores privata fungeringar; det är ett synsätt som blivit allt vanligare nu i början av det 21:a århundradet. Så vad göra? Vad skulle Martin Buber säga?
Efter sin omvändelse talar han helst inte om Gud. I det är han trogen den profetiska tradition han är en del av. Hans omvändelses uppdrag var inte att konstruera nya andliga knep, utan att konfrontera sin samtid med det svåra skred han varsnar: hotet mot mellanmänniskan. Hans dialogiska skrifter förkunnar ingen ny lära utan är bara bekräftelse: Jo, det finns en väg. Den går mellan två avgrunder. På utsidan av det subjektiva, på insidan av det objektiva, på den smal bergskam, där Jag och Du möts, där finns det Mellan, som är människans väg.
I Jag och Du återberättar Buber en kinesisk fabel om en flöjtspelare, vars visor ingen ville lyssna på. Då gick han till gudarna och spelade för dem och de skänkte honom sitt öra. Därefter lyssnade också människorna till hans flöjt.
      I boken Zwiesprache (1932) finns en vidareutveckling av detta tema. Det handlar om en gudshänryckt människa, som vill lämna det skapade för att gå in i den stora tomheten. Han når till Hemlighetens Port, bankar på, men möts av frågan vad han har där att göra. Han svarar: ”Jag har förkunnat Ditt lov för de dödliga men de hade döva öron. Nu kommer jag inför Dig, att Du Själv skall lyssna och svara mig.” Men det svar han får är ”Vänd om! Här finns ingen som lyssnar till dig. I de dödligas dövhet finns mitt lyssnande.”
      Vilket betyder att när du i sanning vänder dig till någon men denne någon inte kan ta emot det du säger så går dina ord inte till spillo: Någon är där likväl och lyssnar. 
Det är en svår väg Buber anvisar. Gud är ingen reservutgång ur den belägenhet vi hamnat i. Guds svar till oss sänder oss tillbaka till det mellanmänskliga. Buber förstår vår samtid så att världsaxeln skiftat läge: förhållandet mellan Gud och världen är förändrat. ”Vi lever i en förbidans natt. I förbidan på en uppenbarelse, om vilken vi ingenting vet utom dess plats, och den platsen heter gemenskap.”
      Men gemenskap är inte att Jag och Du uppgår i ett kollektivt Vi utan att människan säger Du till den han möter. En gemenskap utifrån en mittpunkt av ett dubbelsidigt Du, alltså det Du som finns i den första verkliga fråga jag möter: Var är Du? och i den sista verkliga fråga jag ställer: Herre, när såg jag Dig...?
      Längs den mycket smala bergskam, där Jag och Du möts, där går människans väg.


Den vedertagna facktermen för denna hypotes är ”Theory of Mind”. För en utförlig presentation, se t.ex. Mitchell, Introduction to Theory of Mind: Children, Autism and Apes. (1997) och Tomasello, The Cultural Origins of Human Cognition. (1999).