Vatten

“Liksom regn och snö faller från himlen
och inte vänder tillbaka dit
utan vattnar jorden,
får den att grönska och bära frukt,
och ger säd att så och bröd att äta,
så är det med ordet som kommer från min mun:
det vänder inte fruktlöst tillbaka
utan gör det jag vill
och utför mitt uppdrag” (Jesaja 55:10f)

När vi går in i ett kyrkorum, står där ofta en skål med vatten nära ingången. Många kristna har för vana att doppa fingrarna i vattnet och göra korstecknet. I skålen finns det vatten i vilket en människa blir döpt till kristen. Muslimer och judar förbereder sig för bön och gudstjänst genom att tvätta sig om händer och fötter på sitt särskilda sätt. Andra religioner har andra rituella handlingar, där människan renas och förnyas, dör och återuppstår genom vatten. Som religiös symbol är vattnet universellt.
      Våra kroppar, liksom alla biologiska varelsers kroppar, består till stor del av vatten. De kemiska reaktioner, som upprätthåller liv, kan bara äga rum i den speciella miljö, som vattnets molekyler skapar. Om vattenhalten i levande celler sjunker under vissa kritiska nivåer, avstannar alla livsprocesser. Men människan liksom andra landlevande varelser förlorar oupphörligen vatten till den torra omgivning, där hon lever. Därför är hon ständigt hotad av uttorkning. Därför måste människan vistas på platser, där vatten finns inom räckhåll.
Vi som lever i områden med rikliga och regelbundna regn, har alltid betraktat det som en självklarhet att ha obegränsad tillgång på rent vatten. Men expanderande industrier och städer har gjort att vi inte längre kan lita på att vårt vatten är tjänligt. Det läcker från allehanda mänskliga aktiviteter. Avfall från samhällen, gruvor och tillverkningsindustri går ut i vattnen; jordbruket läcker bekämpningsmedel och gödningsämnen; surt regn från fossila bränslen leder till förhöjda halter av vissa tungmetaller i grundvattnet. Många ämnen och kemikalier är på okontrollerad drift i teknosfären och mycket av detta är vattenlösligt. Vi börjar misstro vattnet, när vi inte vet hur mycket av vårt eget avfall, som finns löst i det.
      I ett brett bälte från Sahelområdet i Afrika och österut över västra och sydvästra Asien ända bort mot Kina har befolkningsexpansionen medfört att bristen på vatten blir allt mer hotande. Mänsklig existens förutsätter stabil tillgång på en minsta kritisk mängd tjänligt vatten. Detta vatten behövs inte bara för att förnya den egna kroppens vattenförråd. De växter och djur, som människan använder som föda, är också beroende av vatten. För människor i dessa områden är torkan det ständiga hotet. Prognoser tyder på att allvarlig vattenbrist kan komma att beröra över hälften av mänskligheten under kommande generationer.
      Längs olika vägar och på olika sätt konfronteras en expanderande mänsklighet med en begynnande brist på tjänligt vatten. Vad betyder den situation, som vi nu hamnat i? Hur skall vi tolka den?

En vattenplanet

Jorden är en vattenplanet. Storparten av dess yta är hav. Vattenmängderna är så väldiga att de påverkar jordens färd genom rymden. Jordens rotation kring sin egen axel och månens rotation kring jorden drar med sig haven i vågrörelser av ebb och flod. Dessa vågor är inte helt följsamma mot de krafter som skapar dem. De har också sin egen rörelse, en egenrytm. Vågorna har sådan kraft att de återverkar på jordens och månens banor. Väldiga vattenmassor skvalpar runt över jorden och gör dess färd svårberäknelig.
      Vattnet strömmar genom vår värld i ett stort kretslopp. Värmd av solen avdunstar vatten från alla fria vattenytor och stiger uppåt som vattenånga. Högre upp i atmosfären sjunker temperaturen, ångan avkyls, vattnet kristalliseras och återvänder till jorden som snö eller regn. Det mesta av den nederbörden hamnar direkt i havet, men en del förs in över kontinenterna med fuktiga havsvindar.
      Det regnar över ett landskap. En del av nederbörden avdunstar direkt från den fuktiga markytan och en del tränger ner i det övre, ytliga jordskikt, där växter hämtar sitt vatten. Men resten av vattnet kommer att leta sig tillbaka till havet längs otaliga vägar. Regnvatten sipprar ner genom marken och bildar underjordiska strömningar, som flyter ut till ovanjordiska vattendrag. Färden mot havet kan vara lång eller kort. Grundvattnet kan flöda in i underjordiska vattenmagasin, där vattnet rör sig så långsamt att det tar tusentals år för dem att förnyas. Man talar då om fossilt vatten. Eller flödet kan få ett ytligare, snabbare förlopp så att grundvattnet går i dagen efter bara några dagar eller veckor. Den ovanjordiska färden kan fördröjas genom att floderna på sin väg till havet passerar stora sjösystem. Regnets väg till havet – där flyter det vatten, som landlevande varelser kan använda för att undgå uttorkning. Nära det flödet är människans hemvist.
      Landlevande varelser är hänvisade till den nederbörd, som fuktiga vindar från havet för in över kontinenterna. Havsvatten är inte tjänligt, det är för salt. Under miljarder år har regn lakat marker på vattenlösliga salter och sköljt ut dem i havet. Havsvatten går därför inte att dricka. Men det regnade över Pangea, så kallas den kontinent som fanns för 300 miljoner år sedan, då allt land var förenat i en enda sammanhängande landmassa. Och det fortsatte att regna, när Pangea sprack upp och de enskilda kontinenterna gav sig iväg på egen hand över haven. Så det är rimligt att anta att det kommer att fortsätta regna i ytterligare många år.

Vattenmolekylens form

Allt levande på jorden är på ett särskilt sätt förbundet med vatten. Utan vatten är liv inte tänkbart. Det är rimligt att anta att vattnets kemiska och fysikaliska egenskaper i någon bemärkelse har format förutsättningar och villkor för liv. Kanske kan vi förstå något av livets mest elementära egenskaper, om vi kan förstå vatten.
      Vatten är uppbyggt av enkla V-formade molekyler. De två benen i V-t utgörs av två väteatomer, som är bundna till den centralt placerade syreatomen. Vinkeln mellan syreatomen och de två väteatomerna är ungefär 104,5 grader. Den elektriska laddningen är snett fördelad så att det finns en negativ pol i spetsen vid V-t, där syreatomen sitter, och en positiv pol mellan de båda väteatomerna. Dessa två egenskaper hos vattenmolekylen, vinkelns storlek och den elektriska polariteten, ger vattnet dess unika egenskaper.
      Eftersom vattenmolekylen är elektriskt polär så uppkommer attraktionskrafter (vätebindningar) mellan enskilda molekyler. Styrkan och riktningen hos de sammanbindande krafterna anger de villkor, under vilka vatten kan befinna sig i vätskefas. Vätskefas betyder att de ordnande, sammanhållande krafterna mellan molekylerna är tillräckligt starka för att i någon mån övervinna slumpmässigt dansande värmerörelser. När de slumpmässiga krafterna tar överhand, då omvandlas vätskan till en flyktig gas. När ordnande krafter tar överhand, bildas kristaller eller andra fasta strukturer. Vätskefasen utgör alltså ett övergångsfenomen mellan kaos och ordning.
      Om vinkeln mellan väteatomerna hade varit 109,5 grader, då hade vattenmolekylerna kunnat knyta ett tetraediskt nätverk, där varje molekyl till läge och riktning passar perfekt till omgivande molekyler. Varje enhet hade då varit entydigt bestämd av en likaledes entydig helhet, som hade fyllt hela det euklidiska rummet. Detta “vatten” hade fallit ut som exakta, regelbundna kristaller. Skillnaden mellan 109,5 och 104,5 grader betyder att vattenmolekylerna med sina mycket starka vätebindningar inte kan bilda några perfekt sammanlänkade mönster i det rum vi är vana vid. Det passar inte riktigt - bara nästan. Vattnet kommer därför att kunna förbli i vätskefas under mycket vida temperatur- och tryckintervall.
Vatten har unika egenskaper som lösningsmedel samt en märklig förmåga att adsorbera till ett mycket stort antal strukturer och kemiska substanser. Att vatten adsorberas betyder att dessa andra kemiska strukturer blir överdragna av, inklädda med en mycket tunn vattenhinna, kanske bara något enstaka molekyllager. Förklaringen till dessa två egenskaper hos vattnet finns i vattenmolekylens utseende. I vatten pågår en rastlös omkombination av bindningsmönster, där enskilda molekyler hamnar i den lokalt definierade mest stabila positionen. Men när en bindning förändras, så påverkas omgivande bindningar, vilket i sin tur påverkar andra delar av nätverket etc. Hela tiden uppstår och upplöses oregelbundet förgrenade nätverk av ringar med tre, fyra, fem molekyler. Nätverket av sammanfogande krafter letar förgäves efter det mönster, som inte finns och inte kan finnas. Antalet möjliga konfigurationer tycks vara oändligt. Och därför kan vattnet anpassa sig till ett otal andra ämnens molekylformer.
      Interaktionen mellan vattenmolekylerna är inte helt slumpmässig men den är heller inte fångad i ett entydigt mönster. Vattnet blir resultatet av rastlösa och enträgna försök att fylla hela det euklidiska rummet med ett nätverk av krafter, som bara inte passar. Och alla dessa delvis realiserbara konfigurationer, som upphäver varandra, finns närvarande samtidigt i vattnet. Vatten är ett mönster av mycket starka bindningar, som håller samman molekyler i ett instabilt och retfullt mellanläge av aningar.

Liv i vatten

Liv är en vattenbaserad företeelse. De första levande organismerna formades på sådana platser, där de var omflutna av vatten och livet utspelar sig fortfarande i vatten. När man nu kartlägger livets kemi på cellnivå och beskriver uppbyggnad och omvandling av proteiner, DNA och andra makromolekyler, så upptäcker man samtidigt att alla dessa processer på ett fundamentalt sätt är beroende av att utspela sig i en vattenmiljö. Det är inte bara så att livsmolekylerna är inklädda med, kringflutna och inneslutna i vattnets oregelbundet förgrenade nätverk i cellen, dessutom deltar vattenmolekyler i så gott som samtliga essentiella kemiska reaktioner i cellen. Utan vatten upphör alla dessa livsprocesser.
      Alla levande celler är omgivna av membran. Membranet kan i viss mån sägas utgöra själva gränslinjen mellan en organism och dess omgivning. När man försökt rekonstruera möjliga förestadier till cellbundet liv, har man tänkt sig att de kemiska processer, som idag äger rum inne i levande celler, först kom att organisera sig kring yttre rumsliga strukturer. I ett ursprungligt skede kan de ha utspelats på ytor av t.ex. lermineraler. Så småningom kom de ordnande strukturerna att utgöras av en sorts kringflytande slöjor, det vi idag kallar cellmembran. Dessa hinnor kan sväva fritt i vatten och de äger bestånd bara så länge de är omflutna av vatten. Och det är just detta, som är det märkliga med membranen: dessa tunna, svävande slöjor hålls inte samman av starka kemiska bindningar mellan de molekyler, som ingår i membranen; det tycks istället förhålla så att det är det omgivande vattnets rastlösa och instabila nätverk, som formar membranen och håller dess molekyler på plats. Membranen svävar fritt i vattnet och på dessa ytor börjar de kemiska processer organiseras som blir till liv.
Sedan inträffade förmodligen det, att några av dessa kringflytande slöjor kom att omsluta och avgränsa ett Något, som i viss bemärkelse kan kallas en fungerande enhet. Så uppstod den första encelliga organismen. Det som då uppstod var ett inre rum och ett yttre rum och gränsen mellan dem. Men vad det nu än kan ha varit som då blev innestängt och utestängt - det var inte vattnet. Membran måste vara sådana, att vatten kan passera i båda riktningarna. Organismerna befinner sig i ett ständigt utbyte med sin omgivning. Inte så att vattnet får passerar fritt genom membranen; för att överleva måste organismerna kunna kontrollera flödena. Men om avgränsningen blir så fullständig att vattenutbytet med omgivningen upphör, då upphör också livet.

Liv på land

När livet tar ett kliv upp ur vattnet, blir de nykomna varelsernas första prövning att uthärda torka. Den som lever i en torr atmosfär förlorar ständigt vatten till sin torra omgivning. Vattenlivets dubbelriktade flöden ut och in genom cellmembranen ersätts av ett enkelriktat flöde. Vätskeförluster kan kontrolleras och minimeras genom att organismerna omger sig med lager på lager av hud och päls, vax- och fettskikt. Den avgränsning, som nu sker, är mycket mer omfattande än den som ägde rum, då de första organismerna avskiljdes och inneslöts i membran. Och avgränsningen måste bli omfattande, eftersom allt direkt utbytet med omgivningen leder till uttorkning. Likväl är vätskeförluster oundvikliga så länge vi andas.
Man får anta att under ett tidigt skede i livets historia på land var marken överdragen med ett skikt av alger, bakterier, svampar. Dessa organismer levde där så länge det fanns fukt. Under perioder av torka upphörde livsfunktionerna. Organismerna dog inte, de gick in i ett vilstadium, en form av “kryptoliv”. När fukten återvände kunde de suga upp vatten och livet återupptogs. Detta sätt att överleva perioder av torka är vanlig än idag. Se t.ex. på de tålmodiga lavarna som växer på stenar.
      För att liv skulle få ett säkrare fäste på land, måste organismerna hitta en pålitlig vattenförsörjning, där de kan ersätta de oundvikliga förlusterna till atmosfären. För cirka 400 miljoner år sedan började kontinenterna att koloniseras av några märkvärdiga varelser, vars underjordiska delar kunde hämta upp vatten ur marken samtidigt som de med sina ovanjordiska delar tog tillvara energin i solljuset. Dessa varelser, som alltså är dagens kärlväxter med sina rotsystem, upptäckte de meterdjupa markskikt, som kan bevara sin fukt även under längre perioder av torka mellan regnen. Där finns det buffrande magasinen, där växter hämtar sitt vatten. Men också nutida växter har säkrat sin fortlevnad genom stadier av intorkat liv, där de inväntar vattnets återkomst. De flesta kärlväxter sprids genom fröer, som är så torra att andningen nästan är omärkliga.
      De djur, som följde med växterna upp på land, måste hitta de platser, där de kunde förnya sina vattenförråd. Djuren lever inom snävare gränser än vad växterna gör. Visserligen har en del djurgrupper utvecklat former av vilstadier, där nästan all livsaktivitet har upphört – de klarar sig igenom långa perioder av svår torka som en sorts animala fröer – men för däggdjuren och för människan finns inget sådant liv på sparlåga. Vi måste ha vårt dagliga vatten annars dör vi på riktigt. Återstår alltså för oss att söka oss till platser, där vi har en nära och säker tillgång till tjänligt vatten. Det kan vara brunnar och källor, floder och sjöar. Det är någonstans där vattnet brukar passera på sin väg från regn till hav. Att avlägsna sig mer än någon dagsresa från en pålitlig vattenkälla kan vara riskabelt.
      Landlevande varelser finner sin källa någonstans längs vattnets väg. Deras kroppar är de orter vattnet passerar i sitt stora kretslopp. Men inuti kropparna bildas mindre kretslopp. Genom rötterna tar växter upp markvatten och de växtnäringssalter, som är lösta i vattnet. Det mesta av detta vatten avdunstar genom bladen men en del transporteras tillbaka till rötterna igen med den lösta solenergi, som rötterna behöver för att kunna växa. Också djurens kroppar är en sorts små och mycket komplicerade kretslopp. Vätskeflöden ombesörjer en ordnad transport av ämnen mellan olika områden inom samma cell, mellan olika celler inom samma organ, mellan olika organ inom samma organism. Vad en levande kropp för övrigt än må vara – det är också detta sinnrika transportsystem, där vattenlösliga ämnen bärs runt och fördelas.

Vatten i inre landskap

Under drömmen vistas vi i våra inre landskap och dessa är ofta genomflutna av vatten. Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv är människans drömmar äldre än hennes talade språk. När organismers nervsystem uppnått en viss nivå av komplexitet, så kräver de att regelbundet få återvända till sitt drömtillstånd. Behovet av drömmar är inte unikt för människan, hon delar det med andra däggdjur och kanske med några fågelarter. Det verkar som om vi under drömmen gör förnyade bearbetningar och omtolkningar av de sinnesintryck och impulser vi mottagit under de vakna perioder, som närmast föregick drömmarna. Vatten, den mest elementär och universella livserfarenheten, behöver vi bearbeta och omtolka gång på gång.
      Även vi som lever i städer och i hus med rinnande vatten och vattentoalett, kan inte undgå att drömma om vatten. Den som vant sig vid att minnas sina drömmar, har förmodligen också lagt märke till vattnet i drömmarna. För mig kom det som en total överraskning, när jag plötsligt såg vattnet: det fanns med i nästan varje dröm. Alltefter belägenhet hade vattnet olika egenskaper och funktioner. Det kunde vara vämjeligt, stinkande kloakvatten, som jag kämpade mig igenom, eller kristallklart ishavsvatten med klart siktdjup ner till ett svindlande vackert undervattensliv. En trång damm med en tjock trögflytande ävja, ett läckande vattenledningsrör i ett rum med människor som pratar oupphörligt, en bäck som letar sig fram genom landskapet och som är i sin källa och i sitt utlopp samtidigt. Mitt liv hänger på att jag kan rädda mig ner till kusten och fly över havet, eller motsatsen, vattnet bara stiger och stiger och dränker all fast mark. Eller det kan vara ett eroderat landskap, där våldsamt vatten en gång spolade bort matjord och växtlighet ända ner till den karga, sterila stengrunden, som nu ligger naken och torr.
      Någon berättade om sitt livs stora dröm, som handlar om att på natten gå ner till stranden, lösgöra en roddbåt och ta sig ut på sjön. Därute på sjöns botten finns den skatt hon allra mest längtar efter. Kan hon bara ta sig ut på sjön så kan hon nå den. Skräcken i drömmen ligger däri att något farligt vill hindra henne. Hon står på stranden och fumlar med de rep och knutar som fängslar båten och det farliga närmar sig hela tiden. – Eller någon annan som berättar om sin skräckdröm, där det farliga är ett stort slemmigt monster, som lever och rör sig där nere i djupet. När helst han vågar sig ut på vattnet lurar odjuret och hotar att dra ner honom. – Eller i gränsområdet mellan dröm och vakenliv råkar någon i ögonvrån uppfatta formen av det vattendrag, vid vars stränder han levat hela sitt liv. Och hans älv blir ett instrument, en älvkornett, som låter sin ton mynna ut över havet. – Eller någon som mot slutet av sitt liv börjar fatta misstro mot den brunn, där han under många år hämtat sitt vatten. Brunnen grävs om och fördjupas. Den pumpas tom för att nytt, friskt vatten skall strömma till underifrån. Upprepade prover tas och analyserna visar på ett friskt bruksvatten. Alla eventuella springor i brunnshuset tätas och det förseglas med ett stadigt låsbart brunnslock; ingen skall hemligen om natten kunna förorena hans brunn. Men det hjälper inte: han misstror ändå sitt vatten.
Vattnet i drömmarna – vad är det? Alltför enkelt dyker termen “symbol” upp och då i Freuds tappning. Hans logik är ungefär den att, när det medvetna jaget på grund av uppfostran och samhällets normer, inte kan acceptera vissa känslor, så förblir dessa känslor omedvetna. När de trots allt dyker upp hos en människa, kan hon inte uppleva dem medvetet utan de försvinner ner till en sorts underjordiska flöden och reservoarer av psykisk energi: det undermedvetna. Och det som enligt det medvetna jaget inte riktigt finns till, visar sig för medvetandet, men nu i maskerad form, de blir till symboler i drömmar. Vi längtar efter sex men drömmer om en bäck med klart vatten, vi känner hat men drömmer om kloaker. Vattnet skulle då vara en allmän beteckning för det undermedvetna.
      Men den som behandlar drömmar på detta snävt psykologiserande sätt, förvandlar sina inre landskap till ett helt och hållet privat område. Visst är det så att det inte finns något allmängiltigt drömlexikon, och därför måste den som vill tyda sina inre bilder i första hand lyssna efter det gensvar han kan finna i sin egen livshistoria. Men kanske är det inte ovanligt att hans inre landskap sammanfaller med sådana yttre landskap, som han delar med andra. En psykoanalytiker som blev kvar i Nazityskland fram till 1939, ägnade sig åt att dokumentera drömmar hos samtida tyskar. Alla kände hotet från det latenta våldet. Alla teg om samma sak. Alla bearbetade samma situation i sina drömmar. Så drömmar är kanske inte så privata som vi gärna vill tro. Inre och yttre landskap hör ihop. Verkligheten utspelar sig på många plan samtidigt. Det kan tyckas som om de skilda planen upphäver varandra, eftersom de inte fogar sig till varandra i entydiga mönster. Ändå finns de där, samtidigt närvarande i varandra, och de hålls samman av starka krafter.

Människans talade språk

Människan är en livsform baserad på vatten och talat språk. Vattnet är det hon har gemensamt med allt levande, språkförmågan är det som är arteget för människan. Vattnet var det medium, där de första varelserna rörde sig i ett omedelbart utbyte med sin omgivning. Språket blev för den landlevande människan det medium, där det dubbelriktade flödet återuppstod.
      Människan är liksom andra landlevande däggdjur en blandvarelse. Vi lever i en torr omgivning, och samtidigt är många av våra mest elementära livshandlingar bundna till att utspelas i vatten. Mannens spermier vandrar i mannens vätskefas över i kvinnans vätskefas. Vätskorna måste flyta samman och blandas för att spermierna skall kunna simma vidare. Ägg och spermier tål inte torka. Men mänskliga livshandlingar, som ord och tankar, kan fortplanta sig genom luft eller genom ännu torrare medium. Vi är blandvarelser, vi är instabila mellanlägen. Vi är vattnets och språkets.
      I ett evolutionsbiologiskt perspektiv kan man förstå uppkomsten av mänskligt språk på i princip samma sätt, som man kan förstå uppkomsten av växters rotsystem, fiskars simblåsa eller fåglars flygförmåga. Detta perspektiv betyder att man härleder specialiserade organ och förmågor genom att följa formserier av enkla förstadier. Människans talade språk kan förstås på detta sätt men har också sin plats i ett annat sammanhang.
      Vårt språk är byggt av två samhörande skikt, ett semantiskt och ett syntaktiskt. I det semantiska skiktet finns ordens betydelser, i det syntaktiska finns språkens inre strukturer. Det semantiska skiktet är utpekandet; ord har syftningar som förbinder dem med den värld vi söker avbilda i språket. Det syntaktiska skiktet är de underliggande bindningsmönstren i ords inbördes relationer; det nätverk som binder dem samman till ett språk rikt på nyanser.
Det finns enkla former för mänsklig kommunikation som kallas protospråk. De uppkommer där människor söker samverka i någon gemensam angelägenhet men saknar ett gemensamt språk. Protospråk har ord och tecken men ingen syntax. Etablerade varianter av protospråk kan ha ett ganska omfattande ordförråd, men orden är inte bundna vid varandra i särskilda mönster. De kommer i godtycklig följd huller om buller. Bristen på syntax medför att dessa språk kan användas endast för enkla meddelanden i ett fåtal stereotypa situationer.
Med syntax förändras emellertid samtalets villkor. Nu finns en strukturerad omgivning som antyder hur enskilda ord och grammatiska enheter kan placeras i förhållande till varandra för att bilda tydbara mönster. Om samma strukturer finns hos båda parter i ett samtal, kan språket lyfta. En gemensam syntax får begrepp och associationer både att hålla samman och att sväva fritt. I sådana samtal uppstår ständigt på nytt språkets oregelbundet förgrenade nätverk, där små förändringar i någon del av satsernas flätor av associationer, även kommer att påverka associationerna i angränsande satser på ett icke helt slumpmässigt men inte heller på ett helt entydigt sätt. Antalet möjliga samtal är oändligt. Syntaxen är det mönster, som håller samman orden i ett instabilt och retfullt mellanläge av aningar, som vore de svävande hinnor. Människan är en livsform, där vatten blir talat språk.
      På så sätt har språket för oss blivit, vad vattnet är för vattenlevande organismer. Det finns inne i oss, samtidigt som vi lever och rör oss inne i det. Det strömmar hela tiden i ett dubbelriktat flöde inifrån och ut och utifrån och in. Ofta är det ju så, att först genom en annan människas svar på det vi sagt, kan vi förstå hur vi egentligen tänkte. Och ibland måste vi höra en tanke formuleras högt, för att inse att detta ha vi vetat länge.

Vatten i yttre landskap

Människan är med nödvändighet en del av det vatten som passerar genom det landskap där hon lever. Vi kan därför förstå vår tid och historia genom att granska hur vi förhåller oss till vatten.
      Se framför Dig ett stort landskap! Under århundradens gång växer där fram städer och industriområden. Det är de ekonomiskt heta, tätbefolkade zonerna. Det är där man producerar, köper och säljer. Det är där man kan göra vinster. Marknadskrafter styr ett flöde av varor in till städerna och marknaden fungerar så att värdet på en vara är maximalt i det ögonblick den når den slutliga konsumenten. Ögonblick därefter har dess värde sjunkit betänkligt och närmar sig ofta noll. Och det som saknar värde existerar inte i den ekonomiska världen. I vår verkliga värld däremot fortsätter föremålet att existera på ungefär samma sätt som innan det blev värdelöst. Och ofta är det sammansatt av vattenlösliga komponenter. Och det som inte finns i ekonomins värld sköljs ut som avfall och går in i vattnets stora kretslopp. Det är utsläpp från städer och industrier, bekämpningsmedel och gödningsämnen från jordbruket, tungmetaller som genom det sura regnet hamnar i grundvattnet. Det hotar att göra vattnet otjänligt för människan.
      Låt det ovanstående vara en sammanfattning av industrialismens ekonomiska historia under 200 år - vilka är de bilder / krafter / lagar som ledde hit? Visst kan man moralisera och säga att industrivärldens miljöproblem skapades av enskilda människors girighet och dumhet. Det är väl delvis sant men det räcker inte. Det fordras också att vi nyktert granskar den verklighetsbeskrivning, som möjliggjort dagens situation. Den beskrivningen har som sitt grundantagande att bara det särskilda är åtråvärt. Det gemensamma, det fritt tillgängliga saknar värde.
      En expanderande industrialism har emellertid gjort denna verklighetsbeskrivning ohållbar. Det gemensamma har blivit synligt - som förorenat grundvatten. Vi behöver därför ett nytt språk, ett som visar oss det faktum att det vatten som flyter genom ett landskap tar smak av de människor som lever där. Vi behöver begrepp som visar oss att våra handlingar liksom vårt avfall ofta är vattenlösligt och så småningom hittar sin väg tillbaka till oss. Eller till våra barn eller barnbarn eller ännu längre in i framtiden. Att vattnet är gemensamt för allt levande. Att vi ingår i sammanhang där den enskildes mått på tid och rum inte är den enda giltiga. Vi behöver nya ord för att förstå, leva med och återupptäcka det gemensamma, det för alla lika.
När människan upptäcker vattenflödena i sitt landskap ställs hennes språk och kunskap inför nya uppgifter.

Vattenbrist

Den mängd vatten som passerar genom ett landskap anger en bortre gräns för den mängd liv som är möjligt i just detta landskap. Man har gjort beräkningar - och vi får nog utgå ifrån att siffrorna i grova drag är korrekta - att under kommande generationer kommer de expanderande befolkningarna i södra och västra Asien, i Kina samt i stora delar av Afrika att sakna möjligheter att själva producera sin mat. Det är vattenflödena som är begränsande. De kommer inte att räcka till både dricksvatten och till det vatten som fordras för en växtproduktion, som är nödvändig för matförsörjningen. Visst kan mycket göras för att förbättra och effektivisera vattenanvändningen men man kan inte tänja på gränserna hur mycket som helst. Det finns en faktisk övre gräns. Det gäller områden som då kanske bebos av 3 – 4 miljarder människor. Alltså ungefär hälften av mänskligheten.
      Ett tecken på att man närmar sig en bortre gräns är att katastrofer kommer att inträffa oftare. Vi i norra Europa lever med riklig tillgång på vatten och märker knappt de årliga variationer i nederbörd, som alltid förekommer. De betyder ingenting för oss. Men i områden där befolkningstrycket närmar sig den övre gränsen, blir dessa årsvariationer farliga. Vart 50:nde, vart 10:nde, vart 3:dje år blir ett år då nederbörden är otillräcklig och då svälten breder ut sig. Sen förvärras situationen ytterligare om torkan blir så svår att marken helt mister sitt växttäcke. Det kan då bildas en skorpa på jorden som är så hård att marken inte tar till sig det lilla regn som faller. Det rinner bort som ytvatten och kommer endast i ringa utsträckning växtligheten till godo. Gränserna sänks ytterligare.
      Det är mycket viktigt att på detta sätt klart och med siffror ange att det finns en bortre, naturgiven gräns för mänsklighetens expansion och att delar av människans landskap nu börjar närma sig den gränsen. Detta är sant även om gränsen kan flyttas med tekniska åtgärder. Men, när detta är sagt, så måste man ställa upp en motbild, som också är sann. Det vatten som flyter genom ett landskap, kan användas mer eller mindre effektivt. En effektiv och hållbar vattenanvändning, kräver stor kunskap och stora investeringar. De som är i den belägenhet, att de kan satsa pengar på sådana projekt, ville gärna ha bästa möjliga utdelning. Det ger god lönsamhet att producera varor som rika människor är beredda att köpa dyrt. De fria marknadskrafternas spel styr ett flöde av varor till de städer, där rika människor bor. Effektiva bevattningsprojekt i Tredje Världen tar fram frukt och grönsaker, som säljs i Europas städer under vintern. Vattnet har fått sitt pris. De människor utan köpkraft, som lever i dessa trakter, existerar emellertid inte i ekonomins värld och det som inte finns sköljs ut som avfall. Just så det är: industriella föroreningar och svältande människor försvinner ut ur systemet ner genom de avlopp, som bildar någon sorts underjordiska, knappt förnimbara flöden av allt det som saknar värde.
      När svältkatastroferna är förutsägbara, när skillnaderna mellan rika och fattiga blir allt större, när flyktingströmmarna till de rika länderna börjar bli besvärande stora, då är det tecken på att nu delar sig vägen. Riskerna blir synliga. De folkmord vi bevittnade under 1900-talet kan vara en förvarning av det som nu väntar. Sedan länge är det synsätt gängse, att mänskligheten utgörs av de framgångsrika. Och ekologer och populationsbiologer kan komplettera beskrivningen med talrika exempel på hur populationer av olika organismer expanderar snabbt och sen kraschar. Folkmord är en naturlig, biologisk process för att reglera överbefolkningen.
      Det hotfulla i dagens situation är kanske inte i första hand vattenbristen utan den vanmakt som följer sedan det gemensamt mänskliga upplösts till fiktion. Begrepp som ansvar, solidaritet, gemenskap är avskaffade. Det vore fel att säga att "vi står inför ett val", eftersom detta "vi" inte finns. Det är lätt att gripas av hopplöshet inför det som är på väg att ske. Ett "vi" som inte finns trevar sig fram, blind och språklös. (”Och skriket kom av detta förfärliga att vara någon men inte längre finnas.”)

Torka

Vi lever i en civilisation, som kombinerar tolerans och pluralism med ett tydligt markerat naturvetenskapligt tolkningsföreträde. Vår civilisation präglar våra föreställningar om vatten.
Toleransen och pluralismen betyder att det är helt OK att de religiösa talar om sitt vatten, som ett mytiskt, symboliskt vatten (dopet, rituella tvagningar, syndafloden, en ren källa etc.), medan psykologer / terapeuter oftast ger sina patienters symboliska vatten en mer privat vinkling (undermedvetna känslor). Kemister beskriver vattenmolekylens struktur, fysiologer beskriver organismers vätskebalans, hydrologer beskriver vattnets stora och små kretslopp, ekonomer försöker räkna ut marknadsvärdet på rent vatten osv. Dessa kompletterande beskrivningar är alla tolererade i vår civilisation men med det förbehållet, att det som naturvetenskapen beskriver är det riktiga vattnet. Symboliskt vatten är någon sorts mentala krumelurer i människans inbillning. Det får tolereras men har naturligtvis inte något med det riktiga vattnet att göra. Det naturvetenskapliga tolkningsföreträdet gäller oavkortat. Det kan få förfärande konsekvenser.
      Ta t.ex. det jag skrev i förra stycket: "Den mängd vatten som passerar genom ett landskap anger också en bortre gräns för den mängd liv som är möjligt i just detta landskap." Jag utgår ifrån att Du inte hajade till när Du läste det, men där finns en vass skärva. Meningen är enkel och i grova drag korrekt, en sammanfattning av några ekologiska grundbegrepp. All växtproduktion drar vatten. För att producera xx kilo spannmål går det åt yy liter vatten. Det varierar naturligtvis med klimat, växtslag och i vilken utsträckning man genom tekniska finesser kan begränsa onödiga vattenförluster etc. Allt detta kan räknas fram någorlunda exakt. Om djur och människor skall hämta både sitt vatten och sin föda i den trakt, där de lever, så kan man räkna ut att zz kilo människa drar ww gånger mer vatten. Exaktheten i det sista räknestycket kan ännu förbättras avsevärt. Det kommer ändå aldrig att stämma.
      Just där finns den vassa skärvan: obesvärat talar naturvetare om “mängd liv". Termen “biomassa” är neutral och teknisk och 100 kilo spannmål är OK. Men 100 kilo människa? Då blir det obehagligt. Mycket obehagligt. Så kan man inte tänka, så skall man inte tänka. Ändå måste man tänka så ibland, Faktiskt man måste det, eftersom människan också är kropp. Men när man har tänkt så långt, då måste man fortsätta att tänka med än större skärpa för att ta reda på var man hamnat och hur man skall ta sig vidare. Problemet med naturvetenskapen är att just här sluter den att bekymra sig. Hundra kilo människa är objektiva Fakta, resten kan avfärdas som grumligt tyckande.
      Som levande människor måste vi hitta ett språk som respekterar vår kroppslighet. Respektera att vi lever i ett landskap där en viss begränsad mängd vatten passerar. Och att vårt liv har del i detta flöde. Det hotfulla i dagens situation är den vanmakt som kommer därav att verkligheten splittrats upp på en rad del-verkligheter, som inte längre har något med varandra att göra. Det ena sär-språket läggs bredvid det andra sär-språket och ingenting händer mellan dem. Var finns nu spåren av de rastlösa och enträgna krafter som håller samman alla sär-verkligheter i en universell syntax till ett instabilt och retfullt mellanläge av aningar? Det gemensamma är avskaffat, något "vi" finns inte. Från vetenskapen finns ingen ledning att få. På den kanten har man utarbetat nästan trovärdiga sär-språk, som inte fattar skillnaden mellan "att expandera" och "att växa". Genom sådana språk hotar en förfärande inre och yttre torka.

Riktigt vatten

För att tränga fram till riktigt vatten måste man alltså strunta i det naturvetenskapliga tolkningsföreträdet. Vi ser världen genom språk. Den värld som vi förnimmer genom våra sinnen är den tolkning av världen, som språket visar oss. Den nakna verkligheten, världen i sig själv, är inte förnimbar. Men de avbildningar av världen, som språket gör, är inte godtyckliga. De är tillräckligt pålitligt för att vi skall kunna överleva också i den nakna verkligheten. Genom att följa vattnets vägar blir vårt landskap synligt för oss. Det finns ett ständigt dubbelriktat flöde mellan ordens bindningsmönster, våra inre bilder och den yttre världen. Det vi ser genom språket formar våra handlingar, som formar det landskap, där vi lever och blivit formade. Vi har del av det vatten som rinner genom inre och yttre landskap. Samma vatten som faller som regn över Pangea och sipprar ner genom dess marker, det är samma vatten som sipprar genom våra drömmar och myter. I det vattnet är vi döpta till människa.
      Genom att följa vattnets vägar blir vårt landskap synligt för oss. Vatten är en stor symbol. Men man bör då förstå ordet "symbol" från dess ursprungsbetydelse. Ordet kommer från det grekiska "symbolon" som betyder att förena, sätta samman, göra hel. Termen användes ursprungligen för att beteckna ett mynt som brutits i två delar. Om någon ville sända ett långväga meddelande längs osäkra vägar, så kunde han ge sin budbärare ena halvan av det sönderbrutna myntet. Den andra halvan fanns hos den som väntade hans meddelande. När mottagaren såg att de två mynthalvorna passade samman, då visste han att budskapet var tillförlitligt. Men motsatsen till "symbolon" är "diabolon", som betyder, att sära på, att avskilja.
Låt mig avsluta med att återberätta en episod som inträffade för ca 100 år sedan och genom vilken en ung flicka, Helen Keller, återfick ett språk. Hon föddes som ett friskt barn utan handikapp men drabbades vid 18 månader ålder av en sjukdom som gjorde henne blind och döv. Därmed blev hon avskild från de områden där mänskligt språk äger rum. Hennes föräldrar gav henne allt de kunde ge av kroppslig närhet, ömhet och smekningar. När Helen så var 7 år gammal skaffade föräldrarna henne en informator, Anne Sullivan. Fröken Sullivan försökte nå fram till Helen genom ett teckenspråk. Hon tog Helens hand och bokstaverade det ord hon försökte lära sin elev. Samtidigt gav hon motsvarande föremål till henne. Kanske skulle Helen då förstå att dessa föremål hade en beteckning, att dessa märkliga tryckningar, smekningar på handen betydde något. Men Helen gjorde bara långsamma framsteg. Hon lärde sig att svara med motsvarande tryckningar, hon bara imiterade men verkade inte förstå, vad det hela handlade om. Hon använder koder för "kopp", "drick" och "mjölk" huller om buller. Hon levde i ett protospråk. Nu låter vi Helen själv berätta såsom hon mindes och återgav händelsen några år senare:
      “Någon höll på att pumpa vatten, och min lärarinna förde min hand under pipen. Under det att det friska flödet sköljde över min ena hand, stavade hon i den andra ordet vatten, först långsamt, sedan fortare. Jag stod stilla och iakttog uppmärksamt hennes fingerrörelser. Plötsligt erfor jag ett dunkelt medvetande om någonting glömt – en dallring av återvändande tanke, och hur det var, så uppenbarades för mig språkets mysterium. Jag visste att "v-a-t-t-e-n" betydde detta underbara, svala något, som flödade över min hand. Detta levande ord väckte min själ, gav den ljus, hopp, glädje, frigjorde den."
      Samma episod finns beskriven av den andre parten, i Anne Sullivans dagliga anteckningar:
      "Vi gick till pumpen, där jag lät Helen hålla sin bägare under kranen, medan jag pumpade. När det kalla vattnet sprutade fram och fyllde bägaren, bokstaverade jag "v-a-t-t-e-n" i hennes lediga hand. Ordet, som följde så direkt på känselintrycket av det kalla vattnet, som strömmade över hennes hand, tycktes få henne att haja till. Hon släppte bägaren och stod där som förstenad. Hennes ansikte lyste upp, som förklarat. (...) Sedan hukade hon sig och rörde vid marken och frågade vad den hette, och pekade sen på pumpen och på gallret. Sedan vände hon sig plötsligt om och frågade vad jag hette. (...) Hela vägen tillbaka var hon höggradigt upprörd och förfrågade sig om namnet på vartenda föremål hon råkade röra vid..."
      Blinda och döva står vi vid det flödande vattnet. Anar att de enträgna beröringarna är ett meddelande. Vi är inte helt utan hopp.


Följande framställning är väsentligen hämtad från Konrad Lorenz’ bok Spegelns baksida, 1974 (sid. 231ff). Där finns ytterligare referenser för den som vill läsa mer.